Melissas älskade olycka

»Banala dagboksblad från flickrummet.« »Trötta melodier och texter som lyckats dyrka upp låset till dagboken utan att passera rättstavningsprogrammet.« Kritikerna var inte nådiga mot Melissa Horn. Varken när hon 2008 släppte debuten »Långa nätter« eller uppföljaren »Säg ingenting till mig« (2009). De värsta sågningarna kom från storstadspressen, som tyckte allt lät likadant och inte förstod hur en 21-årings texter kunde låta som om hon hade flera skilsmässor bakom sig. Landsortsrecensenterna var desto mer positiva, men allra mest frälsta var – och är – fansen.

»Jag skulle kunna offra mitt liv för henne«, skriver en av Melissa Horns trognaste tillbedjare på Youtube. Andra frågar sig hur hon lyckats ta sig in i deras huvud och verbalisera deras tankar och känslor.  Det talas om att träffa rakt in i själen. Om att göra svensk musik vackrare än den någonsin varit.

Att 2010-talets Lisa Ekdahl efter tre år och lika många skivor nu får sitt stora ­genombrott beror helt och hållet på dessa fans. Hon har blivit ett fenomen som media i dag måste skriva om– vare sig de gillar henne eller inte. Så stor att hon har dubbelt så många Facebook-fans som Håkan Hellström.

Själv är jag kluven. Min skepsis mot P4-rock i Lars Winnerbäck-fåran är djupt ­rotad och musikaliskt tycker jag att det alltför ofta låter förutsägbart och mellanmjölkigt.  Däremot kan jag inte låta bli att beröras av Melissa Horns nakna relationstexter. Ja, ju ytligare tv-tablån blir desto mer tycker jag om dem.

I ett Blondinbella-Sverige där man inte får visa svaghet och förväntas vara helt ansvarig för sitt välmående, fyller hon ett växande behov av förutsättningslös förståelse.

Visst är det lätt att se en röd tråd från mamma Maritza Horns »Jämmer och elände« till dotterns deprimerande titlar »Destruktiv blues« och »Det känns ännu sämre nu« (från nyutkomna tredje skivan »Innan jag kände dig«). Men hennes allvar är befriande och får henne att framstå som en mildare sekondant till tvångsglädje­motståndaren Barbara Ehrenreich (författare till förra årets »Smile or Die – How Positive Thinking Fooled America and the World«).

Mår man dåligt kan man lita på att ­Melissa Horn finns där och mår lika kasst själv. Hennes tungsinthet och mod att möta mörkret är konstant.

Redan på debuten återfinns en sång om dödsmisshandeln i Stockholm av Riccardo Campogiani med rader som »vi fortsätter att växa, fast han förblir 16 år«, och i somras bjöds hon – som enda svenska artist – in för att uppträda på minneskonserten i Oslo efter Utøya.

En förklaring till den guldsäljande sångerskans stora framgångar är att hon uttrycker sin ångest på ett tryggt sätt – utan att skära sig, springa barfota på is eller kasta blod på publiken.

En annan är medieskyggheten – så sällsynt i vår narcissistiska samtid – som känns genuin och skapar en lika mystisk som respektingivande persona. Melissa Horn vill verkligen låta musiken tala för sig själv, vilket hon ju också kan med nätet som direktlinje till fansen.

En sak är säker. Det spelar ingen roll vad kritikerna tycker. Svenska folkets favoritterapeut fyller ändå stockholmsscenen Cirkus fyra kvällar i rad.

Melissa Horn är just nu på Sverigeturné och spelar för utsålda hus. På Cirkus i Stockholm spelar hon i slutet av november.