Mellan andetagen

Världens vackraste musik kommer från Italien. Den är enkel, så påfallande tunn, skriven för katedraler, men ändå nästan spröd. Året var 1736 och kompositören Giovanni Battista Pergolesi tjugosex år gammal. Hans »Stabat Mater« blev bland det sista han gjorde. Han var en mästare som dog ung.

En countertenor är en man som sjunger i falsett. Det är en röst som ligger hög­re än tenorens, den strävar alltid uppåt. Det är inte en röst som förför med kraft utan med innerlighet och just den rösten inleder den första satsen i Pergolesis »Stabat Mater«. Klangen känns nästan onaturlig, den är så nära, så ljus, nästan bräcklig. Någonstans inom sig har nog alla en sådan röst, men det är få som hittar den.

Ändå är det den rösten som ljuder överallt just nu. Gå längs med gatorna på Södermalm i Stockholm en lördagskväll och hör musiken. Det är vår, snart försommar, alla fönster står öppna, överallt Veronica Maggios musik. Överallt den där höga, ljusa, tunna rösten! Vi stod i fönstret bara du och jag / Jag viskade det jag vet att du vill ha. Många kallar rösten för sensuell men det är missvisande. Det här är inte sexualiteten som lockelse, inte heller som ställningstagande, inte ens som relation. Det är sexualiteten som närvaro, något pågående i nuet.

Fraseringen är hemligheten. Två ord, ny andning, två ord till. I stället för berättande linje blir varje mening till ett kort utrop. Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer / Jag är nästan där. Frank Sinatra är en annan sångare som behärskar fraseringens konst. Han var besatt av sin egen andning och övade på att simma allt längre under vattnet för att förbättra lungkapaciteten. Hans ideal var att helt dölja andetagen. När tonerna flödade avspänt utan avbrott ansåg han att han kom musikens trollbindande kraft som allra närmast.

Veronica Maggios frasering är den helt motsatta. Det är hos henne det avhuggna som skapar spänning. Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag kommer nu / Du, håll ut. Att skriva amorösa refränger är inte lätt. Orden får inte avslöja något. Orden måste vara neutrala. Annars skulle det bli platt. Kvar finns bara andningen, den korta flämtningen.

Hon är den stora stjärnan nu. Etta på topplistorna, högsta betyg i nästan alla tidningar. Det här är det som inte skulle kunna hända. För bara något år sedan skrevs texter om att popstjärnans tid är över. Internet skulle ha sprängt musikindustrin i små bitar och allt skulle blivit platt. Ingen enskild artist skulle kunna konkurrera med myllret. Recensioner i dagspressen spåddes att förlora all relevans. Kritik, det skulle ju bloggarna ta hand om.

Veronica Maggio är beviset på att ordningen på gott och ont är återställd. Det är 1990-tal igen. De senaste tio åren blev en experimenterande parentes. Popstjärnan är tillbaka, internet är inhägnat av marknaden och lagom till releasefesten för »Satan i gatan« gjorde en kär gammal ikon inom musikbranschen comeback. Till resan från Stockholm till klubben Katalin i Uppsala bokades ett rocktåg in. Maggiotåget, döptes det till.

Kedjan mellan skivbolag och konsument är återställd. Samtidigt har kritiker och bransch också slutit fred. Det krävs inte längre några indieideal för att bli accepterad i den finaste kretsen. Du behöver inte längre driva ditt eget skivbolag. Det går bra att vara artist på det gamla hederliga sättet. Som föregångarna Orup och Mauro Scocco alltid har varit. Veronica Maggio väljer hellre ett kafé på Champs Élysées än Jakobsberg för unga läppars färg men är ändå helt igenom klassisk svensk popstjärna. Sommarpratande. Sommarturné. I folkpark om de hade funnits kvar. I radioapparaterna, i öronen, alla vet vem hon är. Hon är allas.

Veronica Maggio i vitt linne, i svart linne. Hon tuggar rosa tuggummi på pressbilderna, hon blåser en stor rosa bubbla men är samtidigt alltid mån om alldagligheten. Hon vill säga att hon är lik dig men ändå helt egen. Det är tuggummipop som möter sublim lidelse. Svensktoppen samsas med psykoanalytisk skärskådning på kultursidorna. Framgången handlar om att hantera de här två spänningarna skickligt. Bara den som både är upphöjd och anspråkslös kan bli folkkär.

Men ingen är så intressant för en journalist som den som lyckas tilltala både eliten och massan. De vill veta allt nu, inga hemligheter får finnas kvar. Samma frågor i alla tidningar, så har våren sett ut för vår popstjärna. De personliga texterna har setts som en inbjudan. Berätta nu. Vad handlar det här egentligen om? En journalist accepterar inte poetiska omskrivningar. Hur gick uppbrottet från pojkvännen och producenten Oskar Linnros egentligen till? Är hon lika förtvivlad som hon sjunger att hon är?

I Peterskyrkan i Rom finns en relik som kallas Veronicas svetteduk. Den är ganska oansenlig men bär på en märklig historia. På vägen upp mot avrättningen på Golgata torkade en kvinna Jesus ansikte rent på svett och ett mirakel skedde. På det gamla slitna linnet sägs fortfarande människosonens ansikte skymta. Men bara en gång per år visas duken upp och då alldeles kort den femte söndagen i fastan. Vetenskapligt har den aldrig fått undersökas. Och tur är nog det.

Berättande bygger på hemligheter. Så länge allt inte är avslöjat finns lockelsen kvar. Att klä av, att visa monstret i skräckfilmen, att lägga korten på bordet ger en kort tillfredsställelse men devalverar det centrala. De mest explicita händelseförloppen utforskas inte genom direktbelysning utan genom skuggspelet på väggen.

Veronica Maggio är tyst om sitt privatliv. Det är mycket klokt. En skilsmässoskiva har bara en begränsad styrka. Bra berättande handlar om att tro på antydningens allmängiltighet. Vi är ju alla rätt lika. Popmusik handlar om att vara vag. Det märkliga sker i mötet mellan lyssnare och låt. Orden är så enkla, närmast banala. Jag följer med dig hem ikväll / För jag vill inte vara själv. Det är inte avancerad poesi. Det är inte Ann Jäderlund som spränger språket. Det är Veronica Maggio som hittar rätt tonfall.

En skicklig popmusiker utgår från att det finns ett djupt allvar i schablonen. Livet är i grunden skissartat, något slags famlande, alla är vi lika och jagar samma saker. Det är därför poplåten är så effektiv. Minnen och igenkänning om vartannat, kärnan i de enkla texterna är alltid något mycket allmänt. Men det som kan missuppfattas för tomhet är utrymmet som du ska fylla med dina egna erfarenheter. Jag följer med dig hem ikväll / För jag vill inte vara själv. Det är inte originellt uttryckt men alla har känt så någon gång.

Det sägs att Pergolesis »Stabat Mater«, med den högt svävande countertenoren, är den perfekta ingången till en vandring genom musikhistorien. Det sägs att många börjar här och förförs av enkelheten, det närmast sentimentala, det sensuella i lättheten. Men snart har lyssnaren dragit vidare. Pergolesi lyssnar bara nybörjarna på. Musiken är ju barnsligt enkel!

I stället öppnar sig nya världar. Först Beethoven, sedan Bach. Så efter många år uppenbaras Wagners storhet. Musiken blir mer avancerad och når in i 1900-talet. Mot slutet av livet sitter musikälskaren framför sin stereo övertygad om att den fulländade musiken finns i Dmitrij Sjostakovitjs sena stråkkvartetter.

Först på dödsbädden inser lyssnaren sitt misstag. För givetvis fanns den högsta sanningen hela tiden gömd i det allra enklaste. Den fanns gömd i Giovanni Battista Pergolesis svaga countertenor.

Och cirkeln sluts. Allt fanns där redan från början. Det handlade om att nå fram till det enkla. Det där enkla som finns i varje bra poplåt.

Vi är tillbaka på lördagsnattens gata. Alla fönster är öppna. Inne i en lägenhet pågår en födelsedagsfest. Det är efter midnatt och berusningen har slagit ut alla nyanser. Volymen är uppe på max, någon har satt på låten som sammanfattar den här kvällen. »Mitt hjärta blöder« heter den. Det är den tunna, ljusa rösten som sjunger.

Dom stänger men ingen bryr sig / Blir blind när alla lampor lyser / Mm, det här är värt att dö för /Jag tror mitt hjärta blöder.

Hon som fyller år lutar sig fram och erkänner att texten är en beskrivning av henne. Den är hon. Inte svårare, inte enklare. Bara en exakt beskrivning av obegränsad rymd.

Fakta | Maggio

Album
2006 »Vatten och bröd«
2008 »Och vinnaren är…«
2011 »Satan i gatan«

Singlar
2006 »Dumpa mig«”
2006 »Nöjd«
2006 »Havanna mamma«
2007 »Inga problem« (feat. Snook och Petter)
2008 »Måndagsbarn«
2008 »Stopp«
2008 »17 år«
2011 »Jag kommer«

Källa: Wikipedia