Mikael Timm: Jon Fosse är komplett obegriplig

Jon Fosse är visserligen norrman, men bortsett från detta handikapp är han den ideale mottagaren av Nobels litteraturpris: Obegripligt begåvad, obegripligt produktiv och… obegripligt obegriplig. 

Egentligen borde det vara lätt att porträttera årets Nobelpristagare. Fosse har under årens lopp givit långa intervjuer och gästat teaterfestivaler och bokmässor. Framförallt har han skrivit ett hundratal verk i alla genrer: barnböcker, essäer, pjäser, dikter, romaner. Ändå är det nästan omöjligt att beskriva hans konst. 

De senaste åren har vi mött polemiska pristagare som Annie Ernaux, provokativa som Peter Handke och förbindligt artiga som Kazuo Ishiguro. Jon Fosse tycks komma från en annan galax och fastän han vistas på vår jord behåller han förmågan att kunna sväva ovanför alltsammans.  

Medan andra pristagare talar om skrivandets mödor talar Fosse om skrivandet som en tillflykt. När andra författare gärna berättar om vad de velat uppnå med ett visst verk säger Fosse att litteratur och skapande inte gå att förklara. Han kan inte ens säga hur han får idéerna eller hur han gör för att vara så osannolikt produktiv. 

Hans särart är tydligast inom dramatiken. Alla dramatiker får lära sig att tänka på hur en pjäs ska byggas upp för att fungera, dramaturgi är litterär ingenjörskonst. Men Fosse skriver aldrig synopsis och tänker inte igenom vilka hans gestalter är eller ens om de är män eller kvinnor. Texterna bara kommer till honom. Allt detta berättar han artigt, nästan blygt.  

Men en sak är han tydlig med: konst är på allvar. Enda gången han är en aning polemisk är när han säger att verk som planeras, till exempel deckare, inte är litteratur. Fast han säger det så nedtonat att debatt inte uppstår. Sitt eget skrivande ser han som en sorts bön. Och för bön gäller som bekant att det inte går att tvinga fram något resultat. Bara vara beredd på att något kan komma. 

Uppgiften om hur han sätter sig vid skrivbordet varje morgon för att möta en text som redan finns men som han inte vet något om får mig att tänka på en tonåring som jag försökte förklara upphovsrätten för. Tonåringen undrade varför den behövdes – alla melodier finns ju redan någonstans i luften omkring oss. De tillhör inte oss utan sig själva. Det gäller bara att fånga in dem. 

Fosse skulle ha förstått tonåringen. Men om hans texter vore lika enkla som arbetssättet hade han knappast blivit en favorit hos all världens regissörer, framförallt de avancerade. Hans framgång är av det där osannolika slaget som inte kan förklaras av att han hade en skicklig agent. Och inte av författarens ämnen eller åsikter. Framgången kommer av hans stil.  

Så hur ser en typisk Fosse pjäs ut? 

Fosses dramatik är en lång serie förtätade ögonblick: en man kommer hem efter en resa men en annan man bor med hustrun; två vänner gör en båtutflykt i skärgården. Men något hotar, en katastrof som Fosse inte namnger. Läsaren eller teaterbesökaren vet var vi är: i en lägenhet på fjortonde våningen i Oslo, i en liten motorbåt. Men vi vet inget om gestalterna på scen. De sliter i orden, försöker dyrka upp det förlängda ”nu” de fastnat i. situationen. Replikerna är hypnotiska i sin upprepning, snart befinner sig publiken med skådespelarna i ett ingenmansland mellan förflutenhet och framtiden. En tid som också är ett rum. 

En del av detta kan man känna igen från Beckett och Fosses pjäser blir likt föregångarens allt mer koncentrerade för vart år. Språket är vardagligt med korta meningar och återkommande upprepningar. Personerna har inga egennamn utan kallas ”Mannen”, ”En kvinna”, ”Den ene”, ”Den andre”. De senaste decenniernas vurmande för ”kroppens teater” för att nu inte tala om regissörer som ger skådespelarna videokameror och sätter upp monitorer på scenen har ingen anhängare i Nobelpristagaren. Hans pjäser behöver nästan ingen dekor. Däremot måste skådespelarna hitta en exakt rytm, annars fungerar inte hypnosen. Fosse själv tror att det är rytmen som gjort att pjäserna fungerar på helt olika språk.  

Likt en dirigent är Fosse noggrann med att skriva in pauserna och betoningarna. I hans pjäser är orden musik. Pauserna rymmer fjäll och fjordar av outsagda ord. Vi anar den värld som omger scenen, vi anar det förflutna – men vi är inte där. I en av de sena pjäserna, Stark vind, som Fosse kallar en scenisk dikt, säger huvudpersonen att det förflutna är ett minne och framtiden en tanke – därför finns de inte: 

Det enda som finns /i alla fall för oss människor /är då ett nu 

/som är så kort att det är över / innan det är tänkt/ ja som en glimt 

/ganska kort paus/ ja av evighet  

Det är en komplex enkelhet, trång och oändlig på samma gång. Fosse är motsatsen till Ibsen. Den gamle tog upp de problem som rörde sig i Europa mellan 18- och 1900-tal: korruption, kvinnans roll, kapitalismens snabba tillväxt. Fosse är så långt från budskapsförfattare man kan komma. Men han är inte isolerad utan del av en intellektuell tradition. I intervjuer refererar han till filosofer som Wittgenstein och Heidegger och moderna tänkare som Deleuze och Guattari. Bland författarna nämner han Hölderlin, Kafka och Celan. Alla dessa tycks vara ett slags samtalspartner i ett lågmält mummel som den uppmärksamme lyssnaren och läsaren ibland kan ana under pjäsernas repliker. 

Okej, säger du som nu börjar få nog av min och andras beundran. Men om pjäserna är minimalistiska så är ju romanerna tjockare. Vad exakt är det Fosse ger oss? 

Fosse började som romanförfattare och hans prosa utvecklas tvärt emot hans dramatik. Romanerna blir alltmer längre, språket alltmer böljande. I Trilogin möter läsaren berättelsen om Jesu Födelse, iscensatt på Norska Västlandet. Berättelsen börjar som ett skillingtryck men blir allt grymmare ju längre historien kommer i tid och rum. Den märkliga Septologin, en jätteroman som bidrog till att ge honom Nobelpriset, handlar om två konstnärer som liknar varandra både till namn och värv. Vi har alltså två konstnärer, deras privatliv och deras svåra skapande. Eller… Är kanske de två konstnärerna en och samma? Och är kanske det viktiga vad som inte målas? 

Återstår bara att läsa. Att öppna sig för orden som säger det som inte kan formuleras.

***

Läs även: Lena Anderssons hjältinnor vet att livet är större än DN

Läs även: Upplysningen är grejen