Mindre pengar till kvinnor

Något är skevt inom den svenska filmindustrin.

I januari 2006 skrev filmbranschen under ett nytt avtal. Minst 40 procent av de regissörer, manusförfattare och producenter som får stöd av Svenska filminstitutet bör vara kvinnor. Den 31 december 2010 ska målet vara nått, men redan nu står det klart att branschen kommer misslyckas.

– Det känns jättetråkigt. Men jag tror inte att det var någon som skrev under avtalet som trodde att vi skulle klara 60/40-målet. Fyra år är för kort tid helt enkelt. Det räcker inte för att förändra en bransch med en omfattande struktur, säger Charlotta Denward, avdelningschef för produktionsstöd på Svenska filminstitutet, SFI.

Hon har inget svar på hur den manliga dominansen inom svensk filmindustri kan förändras.

– De flesta av dagens etablerade regissörer är män i 40–50-årsåldern. Det kan vi inte ändra på. Vi kan inte hindra dem från att göra film.

För att bli medvetna om gamla strukturer och tänkesätt har personalen på filminstitutet utbildats i genusfrågor. En av dem som gått utbildningen är Lisa Ohlin, regissör och långfilmskonsulent på Svenska filminstitutet. Tillsammans med Peter »Piodor« Gustafsson bestämmer hon vilka långfilmer som ska få stöd i Sverige.

– Filmbranschen speglar resten av samhället, ju mer pengar som är inblandade desto fler män och desto färre kvinnor är det, säger Lisa Ohlin.

Hon menar att Sverige ändå ligger bra till jämfört med resten av världen. Filminstitutet arbetar aktivt med genusfrågan och för en politisk diskussion som påverkar branschen. Men SFI kan inte kvotera in kvinnor. Enligt Lisa Ohlin måste förändringen ske på politisk väg.

– Det är bara regeringen som kan fatta beslutet att vi ska kvotera. Och den nuvarande regeringen med kulturministern i spetsen verkar inte vara intresserade av att diskutera frågan.
I dag står det i filmavtalet att inget kön bör vara lägre representerat än 40 procent. Det räcker inte, tycker Lisa Ohlin.

– Att vi ska, inte bör, fördela pengarna 50/50 måste in i filmavtalet. Alla verksamheter som är skattefinansierade, som SFI är, borde kvotera. Det är det enda tydliga sättet att markera att man inte accepterar könsdiskriminering, säger Lisa Ohlin.

Hon betonar att detta är hennes personliga uppfattning och att den inte delas av SFI.

Det första stöd man söker hos SFI är utvecklingsstödet och så långt är allt bra. Kvinnor och män tilldelas ungefär lika mycket stöd. Därefter väntar produktionsstödet. Men eftersom bara cirka 30 procent av en films budget får komma från SFI måste de resterande 70 procenten sökas hos andra finansiärer. Och det är här problemen uppstår. Många kvinnor lyckas inte hitta finansiärer som är villiga att investera mångmiljonbelopp i deras filmprojekt.

– Det beror på att det finns otroligt många fördomar om att kvinnor inte kan göra film. Och att kvinnor ofta berättar historier som är relationsbaserade och kanske inte ses som kommersiellt gångbara, förklarar Lisa Ohlin, som själv slog igenom 1998 med sin hyllade långfilmsdebut »Veranda för en tenor«.

Under sina år som konsulent har hon lagt märke till att det är något färre kvinnor som söker stöd från SFI, men hon tycker att kvinnors ansökningar ofta är bättre än männens.

– De är mer genomtänkta.

WIFT, Women in Film and Television, är en organisation för kvinnliga filmarbetare som finns över hela världen. Christina Olofson, regissör och producent, har varit medlem sedan starten 2003.

– Money talks, säger hon. Det finns ingen tradition kring att låta kvinnor hantera stora summor pengar. Och det finns en rädsla för att släppa fram kvinnor.

Christina Olofson menar att alla har det kärvt i filmbranschen, men att det är ännu kärvare om du är kvinna. En regissör är på många sätt en arbetsledare som ska bestämma över ett stort team, mycket ska klaffa och det är stora pengar inblandade. Många har svårt att se kvinnor i den rollen.

Debatten om kvalitetsbegreppet inom svensk film fick fart när paragraf 4 skrevs in i filmavtalet. Många hävdade att kvaliteten skulle försämras om filminstitutet fördelade pengarna enligt 60/40-målet.

– Det är bara skitsnack. Vi behöver se filmer gjorda av både män och kvinnor som har olika erfarenheter och bakgrund. Vem bestämmer vad som är kvalitet? säger Christina Olofson retoriskt. Liksom Lisa Ohlin tror hon att kvotering är lösningen.

– Jag förstår inte varför alla ser rött när man nämner ordet kvotering. Det är en metod för att nå ett mål, säger Christina Olofson.

Men det finns goda exempel också inom filmområdet. Under årets filmfestival i Göteborg var nästan hälften av alla 140 svenska filmer som visades regisserade av kvinnor. Det är rekord både för Sverige och för resten av världen.

– Festivalen ska spegla världen och det vore mycket märkligt om vi inte visade några filmer gjorda av kvinnor. Jag tror att det faktum att vi hela tiden reflekterar över frågan om jämlikhet i branschen gör att vi lyckas skapa en bra spridning, säger Åsa Bernlo, festivalens vd.

– Det är fler män än kvinnor som skickar in sina filmer till oss, vilket betyder att vi antar fler filmer gjorda av kvinnor, procentuellt sett. Kvinnor väntar med att skicka in sina filmer tills de är supernöjda. Män skrider till verket fortare och skickar in filmer trots att de kanske inte är helt klara, säger Marit Kapla som är filmfestivalens konstnärliga ledare.

Filmindustrin har inte alltid varit männens värld. I början av 1900-talet fanns i USA många kvinnliga filmare. Men så rullade pengarna in i branschen och med pengar följer prestige och kvinnorna knuffades undan.

– Förr skyllde man på att tekniken var för tung för en kvinna. När de tekniska förutsättningarna förbättrades sa man att kvinnor inte var intresserade av att lära sig tekniken. Men det har visat sig vara helt fel, säger Gunilla Burstedt, rektor på Göteborgs filmhögskola.

I korridoren utanför hennes kontor hänger en signerad filmaffisch från Roy Anderssons »Du levande« tillsammans med bilder på gamla elever. I mitten på examensbilden från 2001 syns en leende Andrea Östlund. I dag, nio år senare, sitter hon i ett kontor på andra sidan älven. Hon jobbar som konsulent för Rookiefilm, ett projekt som ger första- och andragångsregissörer chansen att göra långfilm med ett personligt uttryck. Hittills har tre av fyra Rookiefilmer gjorts av män, och därför beslutade Andrea Östlund i höstas att den femte och sista filmen skulle göras av en kvinna. Nära 80 manus kom in.

– Att bara låta kvinnor söka till sista ­filmen var ett test för att visa om det fanns några kvinnor som var intresserade. Om jag inte fått in några manus hade vi kunnat lägga ner diskussionen om jämställdhet i branschen, säger hon.

Mansdominansen syns även på filmgalornas prisutdelningar. Andrea Östlund kallar årets Guldbaggegala »totalt jävla upprörande«.

– Kvinnor var bara nominerade i kategorier där bara kvinnor kunde vinna. I alla andra kategorier var det bara män. Förra året gjordes det flera bra kort- och dokumentärfilmer av kvinnor, men de blev inte ens nominerade.

Lena Koppel har under våren lämnat Stockholm för Göteborg och tv-serien »Saltön«. Hennes karriär började med att hon gjorde sina egna kortfilmer. Hon skrev manus, regisserade och klippte själv. Samtidigt jobbade hon som scripta och regiassistent. Filmerna gjorde hon på sin fritid, nattetid. Novellfilmen »Den flygande norrlänningen« var den första filmen hon gjorde med stöd från filminstitutet. Då hade Lena Koppel gjort film i åtta år.

– Att filma var min dyra hobby. Alla mina pengar gick åt till att göra film, jag levde fattigt för att ha råd.

Som 25-åring jobbade hon med Roy Andersson i hans Studio 24.

– Vi sågs ute för många år sedan och då kom han fram och sa: »Lena, inte visste jag att du ville göra film.« I våras sågs vi på tåget till Karlstad och då sa han: »Ja, just det, du gör ju film nu.« Jag svarade att det hade jag gjort i över 20 år, säger hon, för att illustrera de invanda könsmönster som fortfarande präglar branschen.

En producent som företrädesvis jobbar med kvinnliga regissörer är Anna Croneman på produktionsbolaget Bob Film i Stockholm. Hon står bland annat bakom de hyllade tv-serierna »Kronprinssessan« och »Kungamordet« som baseras på Hanne Vibeke Holsts böcker. Lisa Ohlins »Veranda för en tenor« var den första långfilmen hon producerade efter utbildningen på Dramatiska institutet. Under senare år har Anna Croneman märkt att 60/40-målet i filmavtalet börjat spela roll. Fler kvinnor är på väg upp.

– Att jag jobbar mycket med kvinnor är inte ett medvetet val. Däremot har jag medvetet valt berättelser som intresserar mig och det har blivit många kvinnliga berättelser.

Tidigare ville hon inte prata om sambandet mellan innehåll och kön. I dag ser hon att innehållet kan bli annorlunda om det är en kvinna eller man som regisserar.

– Men det är klart att man kan berätta på ett nyanserat sätt om det motsatta könet.

När hon skulle göra »Kronprinssessan« letade hon länge efter en kvinnlig regissör. Och fann danska Kathrine Windfeld, som bara varit regiassistent tidigare.

– Hon hade onekligen mycket att bevisa. En manlig regissör kunde ha gjort serien slentrianmässigt bra. Men nu fick den det lilla extra, tack vare Kathrines engagemang.

Enligt Anna Croneman hänger bristen på kvinnliga regissörer ihop med synen på den traditionella kvinnorollen.

– De flesta som går ut en filmskola gör kortfilmer och är regiassistenter. Det tar några år innan det blir aktuellt med långfilmsdebut. Och det brukar sammanfalla med tiden då det är dags att skaffa barn. I det samhället vi lever i i dag är det fortfarande kvinnorna som ska ta det största ansvaret för barn och hem.

Hon menar att producenterna har en nyckelroll i filmbranschen, de sitter på mycket makt.

– För mig som producent är regin viktig, det måste bli 50/50 i framtiden. Allt annat är att säga att kvinnor är mindre begåvade än män.

Kanske börjar det lossna. Ella Lemhagens »Patrik 1,5« och Lena Koppels »Rallybrudar« låg båda högt upp på biotoppen förra året. Under våren har Beata Gårdelers »I skuggan av värmen« och Lisa Siwes »I taket lyser stjärnorna« lockat stor publik.