Minimalismen dödar det offentliga rummet

En bidragande orsak till den tilltagande förfulningen står att finna i samtidens närmast paniska skräck för detaljer. Att lära sig att kombinera färger, former och ett myller av detaljer kräver övning och ansträngning. Det minimalistiska idealet har blivit en utväg för den som vill slippa kritik utan att behöva anstränga sig.

Att surfa runt bland bostadsannonser på Hemnet var under många år som att hänge sig åt en orgie i vitt. På senare år har en viss variation inträffat, då det vita börjat få konkurrens av olika nyanser av grått. Som om man varit rädd att det vita skulle uppfattats som alltför vågat. Kanske tyckte man att det utstrålade alltför mycket livsglädje för det svenska kynnet.

En annan egenskap som förenar hemmen i bostadsannonserna är att de är sterilt tömda på allt som kan ge intryck av att det faktiskt bor någon i bostaden. Homestyling kallas det, när en specialist anlitas för att tala om för dig att ditt liv och dess fysiska manifestationer är fula. För att driva upp värdet bör hemmet skalas till en operationssals nivå av renhet.

Särskilt förhatliga verkar böcker vara. Jag har flera bekanta som vittnat om hur mäklare uppmanat dem att avlägsna dessa påminnelser om en bildningskultur som en gång fanns, eftersom de tydligen anses ha en avskräckande effekt på samtida köpare. Vem vill belåna sig över taknocken för ett hem som bebotts av en representant för akademikerproletariatet?

Redan 1935 skrev Harry Martinson i Nässlorna blomma: "Av medelklass finns fyra slag. 1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano."
I dag tycks den fjärde kategorin helt dominera den medelklass som har råd att köpa sig en bostad i storstadsregionerna.

Men de kala hemmen speglar något vidare och större än frånvaron av kulturella bildningsideal: en rädsla för detaljer. Den avskalade minimalistiska estetiken har blivit en bekväm reträttposition för den som vill undslippa kritik för dålig smak. Ju mer utsmyckning desto större risk att trampa fel, så verkar många resonera, och föredrar därför att följa minsta motståndets lag, hellre än att underkasta sig den ansträngning som krävs för att förfina sin smak.

En gång i tiden präglades den borgerliga estetiken av en motsatt tendens. Den som vill ha ett smakprov kan besöka Hallwylska palatset på Hamngatan i Stockholm. Där finns ett överdåd och en detaljrikedom som får en samtida betraktare att ömsom förtjusas, ömsom förfasas.

Det borgerliga samhällets kärlek till detaljer omfattade även vardagliga föremål i det offentliga rummet. Med industrialismen följde massproduktionen, men länge behöll estetiken det tidigare hantverkarsamhällets förkärlek för detaljrikedom. Den klassiska ormbunkssoffan i metall introducerades redan 1851 på den första världsutställningen i London. Ännu 170 år senare åtnjuter denna allt annat än minimalistiska design popularitet. I Sverige tillverkas modellen än i dag av Byarums bruk i Småland.

Med modernismen kom detaljrikedomen ur mode. De modernistiska ideologerna riktade hård kritik mot de föregående epokernas detaljrika fasader. En direkt konsekvens av denna tidsanda var de "fasadhyvlingar" som ägde rum från 30-talet och framåt, då sekelskiftespalatsernas utsmyckningar helt sonika knackades bort, för att ge byggnaderna ett mer modernt utseende. Form skulle följa av funktion, löd slagordet. Att det inte var särskilt funktionellt med platta lådor i ett skandinaviskt land avslöjar att funktionalismen även den i själva verket handlade mer om estetik och mindre om funktion.

Den tidiga modernismen kan i många avseenden ses som en fortsättning på den tidigare klassicismen och rymmer många vackra exempel som står sig väl än i dag. Dess bärande ideologi kom dock att bana väg för förfulning i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Om den tidiga modernismens byggande präglades av en stram smakfullhet, utformad av arkitekter skolade i klassiska arkitekturen, kom efterkrigstidens byggande att präglas av storskalig massproduktion, utformad av arkitekter utan koppling till den förmodernistiska arkitekturhistorien. Tillsammans med de omfattande rivningar som ägde rum kom 60- och 70-talens byggande att väcka sorg och avsky när konsekvenserna blev uppenbara för dem som skulle leva och verka i de förändrade städerna.

Men trots att 60- och 70-talens stadsomvandlingar var påfallande impopulära redan när de genomfördes, och har fortsatt att vara det sedan dess, så har motviljan mot detaljer bestått. Den tidiga modernismens idé om att god smak var liktydigt med en stram, minimalistisk estetik har levt vidare. Antagligen av bekvämlighetsskäl.

Givetvis finns det smakfull minimalism. Men vad händer när det avskalade blir det enda idealet, och när det sätts likhetstecken mellan frånvaron av detaljer och god smak? Vi får en fattigare, tråkigare och i förlängningen fulare omgivning.

Den minimalistiska estetiken har blivit den feges utväg. Från att ha varit djärv och utmanande för ett sekel sedan har den blivit en sköld som den late kan gömma sig bakom för att slippa göra sig mödan att utveckla och förfina sitt estetiska omdöme.

Detaljrikedom, former och färger bjuder in till kritisk granskning. Ställer du en skulptur i din trädgård kommer omgivningen att ha åsikter om den, att den är vacker eller ful, att den passar in eller att den inte gör det. Enklast då att utelämna skulpturen helt och hållet. Sätter du upp en mönstrad tapet blottar du dig för motsvarande kritik. Säkrare att måla hela hemmet vitt, så har du ryggen fri.

Samma sak gäller när kommunen köper in parkbänkar och andra möbler till det offentliga rummet. En ormbunkssoffa? Nej, då kan det komma anklagelser om kitsch, bättre att ta en avskalad variant i galvaniserat stål, och skylla på att form ska följa av funktion.

Men poängen med detaljer är inte att var och en måste vara anslående i sig själv, och finna nåd inför den mest kräsne konnässörens ögon. Varje skulptur i en medeltida katedral kanske inte är vacker eller smakfull. Det viktiga är att de tillsammans bildar en helhet som är mer levande än en steril, minimalistisk miljö.

Mycket som byggdes runt det förra sekelskiftet kan med fog beskyllas för att vara överlastat, men skapar likväl miljöer. Medveten minimalism är smakfull, slentrianmässig minimalism är tråkig. En stad utan detaljrikedom är lika död som ett hem utan böcker.

***

Läs även: Det mest miljövänliga huset står redan där

Läs även: Alla byggnader kan inte vara tävlingsbidrag för arkitekten