Moderna museer – omoderna män
Minns du efterspelet? Konstreportern Dennis Dahlqvist som gjorde sig lustig över museichefens nyvunna feministprofil, [[Gudrun Schyman]] som kontrade med slagordet »Sälj ut männen!«, och [[Maria Abrahamsson]] på Svenskan som menade att vänsterns förhärskande statsfeminism skulle få [[Leif Pagrotsky]] att öppna plånboken i ett huj.
Det som lyckats reta upp så många var en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter den 18 april 2006, författad av Lars Nittve, dåvarande överintendent på Moderna museet. Rubriken löd: »Slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap.« Lagom till museets 50-årsjubileum ville han ha 50 miljoner kronor av regeringen (då sossar) för att köpa in konst av kvinnliga konstnärer från den första halvan av 1900-talet. Och på så sätt förbättra genusbalansen i museets samlingar.
Det blev till slut mindre kosing från regeringen, 5 miljoner, men desto mer från privata donatorer, 37 miljoner. Projektet, som fick namnet »Det andra önskemuseet«, en referens till Pontus Hulténs »önskemuseum« 1963 då Moderna fick fem miljoner ur statskassan för att utöka sin samling, är nu avslutat.
I en tjusigt silvrig och nyutkommen bok visar man upp resultatet: 26 nya verk av 14 konstnärer, däribland namn som Louise Bourgeois, Mary Kelly, Lee Lozano och Hilma af Klint. Många har en feministisk underton i sina verk, men fler saker skiljer dem åt än förenar dem. Ta till exempel fotodokumentationen av Carolee Schneemanns performance »Interior Scroll« från 1975, där hon drar fram en textremsa från underlivet och samtidigt läser från den, och Alice Neels psykologiskt undersökande oljeporträtt.
I boken finns också essäer, till största delen skrivna av museets egna medarbetare. Och det blir mycket klappande på egen axel. Den avgående museichefen Lars Nittve berättar hur han en morgon, på bron över till Skeppsholmen, fick ett hugskott och kom på idén med ett nytt »önskemuseum«. John Peter Nilsson redogör för det »griniga« svenska bemötandet som följde på lanseringen men som började »nyanseras« efter positiva inspel från utlandet. Förklaring: »I efterhand förefaller det som om bemötandet kom att handla mer om personen Lars Nittve än om institutionen Moderna museet, något som förmodligen var ett resultat av den tilltagande personfixeringen i medierna.«
Det är som om man har en självkritiskt klar skärpa på det ena ögat, och gråstarr på det andra. Essän som lägger allt till rätta har man placerat längst bak i boken. I den skriver den engelska kritikern Griselda Pollock att moderniteten möjliggjorde för kvinnorna att leva ut sina konstnärskap. De fanns där, de var många och de var normbrytande men de stoppades, av moderna män på moderna museer. De plattade ut berättelsen om vår tid.
Ingenstans mellan de silvriga pärmarna kommenteras att Moderna Museet alldeles nyligen – och igen – fick en manlig chef. Den enda kvinna som haft den positionen var Karin Lindegren. Och det var ett kort gästspel för 30 år sedan.
Fast otack är inte alltid världens lön.
Lars Nittve förtjänar en klapp på axeln för att en promenad genom museets modernistiska samling nu andas mer modernitet än unkenhet.
»Det andra önskemuseet« ges ut på Steidl.
