Modet på fina gatan

Det mest slående var lugnet. Det var bara någon vecka innan alla plagg, huvudbonader och accessoarer skulle skeppas iväg till Chanels Métier d’arts-visning i Dallas men i ateljéerna utanför Paris rådde fullständig ro. Den första visningen som ville visa upp företagets hantverksskickligheter hölls 2002 och sedan dess äger evenemanget varje år rum på olika platser i världen. 2013 hölls Métier d’arts-visningen i den inte helt självklara modemetropolen Texas – 8 000 kilometer från Chanels ateljéer – men inget stressar en fransk couturearbetare. Det är några av branschens skickligaste händer som arbetar där i huvudstadsförorten Pantin. Hattbrätten formades till perfektion, paljett för paljett syddes på plats till mönstret utkristalliserade sig på tyget och fjäder efter fjäder fästes omsorgsfullt till Karl Lagerfelds vision var komplett. Att med egna ögon få se hur de arbetade fram detaljerna som gjorde Kaiser Karls fantasi rättvisa var en lyx i sig. Det var att få se konstnärer arbeta.

Att höra någon debattsjuk försöka elda på massorna om huruvida mode är konst eller inte är givetvis lika eggande som att tvingas vara vittne till någon som försöker banka liv i det gamla debattliket om huruvida det finns kvinnlig humor. Man skulle kunna dra paralleller mellan modekonstfrågan och debatten om kyrkohandboken: Det är en lågintensiv angelägenhet för endast en liten grupp sörjande. De enda som dessutom debatterar modefråga.

Men var ska riktigt mode vara om inte på museum? De senaste åren har modeutställningarna varit lyckade lockbeten från världens museer. På The Museum of Fashion i Antwerpen visas nu en utställning av Martin Margiela, på Fashion Institute of Technology i New York visas utställningen »Paris Refashioned 1957–1968« och den 27 maj öppnar en Balenciaga-utställning på Victoria & Albert i London. Förra veckan invigdes årets modehändelse på The Met i New York och i år är det japanska Rei Kawakubos livsverk Comme des Garçons som ska få det stilmedvetna folket att flockas i salarna på femte avenyn.

För två år sedan hette The Met--utställningen »China: through the looking glass« och det är arbetet med den som visas i dokumentären »Första måndagen i maj«. Stjärnan här är givetvis, som alltid när hon är närvarande, Anna Wintour – den mytomspunna chefredaktören för amerikanska Vogue. 2014 öppnade The Met Anna Wintour Costume Center som en hyllning till den 67-åriga brittiskan som under sitt engagemang för museets kostymavdelning samlat ihop över 125 miljoner dollar. Det är på många sätt en ynnest att få leva samtidigt som Anna Wintour: att få se hennes jobb, och följa hennes fingertoppskänsla, medan det pågår. Hon har, efter 29 år som chefredaktör på Vogue, skrivit in sig själv som en av historiens stora mode-redaktörer – den sista tredje-delen i trojkan där Carmel Snow (1887–1961) och Diana Vreeland (1903–1989) redan sitter på första rad och väntar.

»Första måndagen i maj« syftar på den stora fest som varje år hålls i anslutning till The Mets modeutställning och där en skräddarsydd gästlista betalar 30 000 dollar för en biljett (pengarna går till museet). 2015 års mest makalösa skapelse satt på den Barbadosfödda sångerskan Rihanna. Hennes gula klänning, som skapades av den kinesiska designern Guo Pei och tog två år att sy, är den andra stora stjärnan i dokumentären. Man kan få dåndimpen för mindre. Också på årets gala var det Rihanna som ägde mattan upp till The Met. Hon bar en klänning från Comme des Garçons höstkollektion som inte bara var en smällkaramell för ögonen. Det var också, från vår horisont, ännu en påminnelse om den gråmelerade svenska modebranschen. Riktigt mode ska kunna visas på museum.

»Första måndagen i maj« finns på SVT Play.