Modets kejsarinna

När Diana Vreeland, legendarisk chefredaktör för Vogue, genomförde den första modeutställningen på New Yorks Metropolitan museum of art (The Met) 1983 tillägnade hon den Yves Saint Laurent. Fram till i år var det enda gången som utställningstemat har vikts åt en levande modeskapare. Men nu, 2017, är det dags för den japanska designern Rei Kawakubo, som sedan 1969 har designat kläder (och på senare tid, icke-kläder) under märket Comme des Garçons.

Att sammanfatta Comme des Garçons och Rei Kawakubo är lite som att skriva om Pablo Picasso. Hon är ett av modevärldens mest beundrade genier, en konstnär som har inspirerat tusen och en akademisk text och är orsaken till att vi kopplar samman svart med kulturmänniskor, tycker det är okej med asymmetri och inte har problem med ofärdiga sömmar. Teman som feminism, punk, individualism, dekonstruktion och kroppsideal löper genom hennes verk, medan kläderna i sig ofta är utmanande, ibland på gränsen till provocerande. Och eftersom hon själv för det mesta vägrar förklara sina plagg med mer än sibyllinska uttalanden tvingar hon oss att själva tolka vad vi ser.

Det är kanske inte ett kontroversiellt val för The Met, just för att hon är så geniförklarad, men det är definitivt ett val som kommer att skapa visst bryderi för de kändisar som ska tolka temat under den traditionella galakvällen – Comme des Garçons är ju inte det första märket man tänker på när man det handlar om röda mattan. Kawakubo har själv sagt att hon bara tänker gå på middagen och att hon kommer att ha samma kläder som hon alltid har: mc-jacka och lång, skotskrutig kjol.

Det sägs ofta att Rei Kawakubo uppfann svart som modefärg, men både Jeanne Lanvin och Cristóbal Balenciaga var där långt före henne. Det är mer korrekt att säga att hon, tillsammans med sin landsman och tidigare partner Yohji Yamamoto, gjorde svart till motståndets färg, snarare än en som utstrålade sofistikerad lyx. När Comme des Garçons och Yamamoto började visa mode i Paris 1981 (de hade gemensamma shower till en början) chockade de dåtidens moderedaktörer. Krigsrubriker följde, pressen tänkte på Hiroshima, atombomber och bagladies när de såg säckiga, oformliga, svarta kläder med hål i, på allvarliga modeller till ett soundtrack av trumslag. Det var så långt från andra heta nya modeskapare som Gianni Versace och Jean Paul Gaultier man kunde komma. Moderedaktörer spottade på golvet i upprördhet och 1983 skrev branschtidningen Women’s Wear Daily en artikel om japanska designer i Paris och strök över var och en med ett stort X.

Men Comme des Garçons blev ändå en kreativ och kommersiell succé och sammankopplades snart med den intellektuella, konstnärliga motreaktionen på årtiondets glättiga axelvaddar – något som blev tydligt redan 1986 då Mickey Rourke tog med Kim Basinger till märkets butik på Manhattan för att svida om sig i den erotiska filmklassikern »9 1/2 vecka«.

Rei Kawakubo (Foto: Francois Mori/ap/tt, Melodie Jeng/Getty Images)

Även om Rei Kawakubos person är en gåta, är drivkraften inte det minsta gåtfull. Hon försöker ständigt skapa nytt och ser ingen poäng i att göra kläder eller utforska idéer som redan är gjorda av någon annan. På det sättet är hon en tvättäkta modernist, ständigt på jakt efter det nya. I en profil i New Yorker 2005 beskrevs hennes arbetssätt av medarbetare som »catchball«, en sorts process där idéer går fram och tillbaka mellan Rei och teamet. Hon börjar med en ledtråd eller flera: ett hopknycklat papper, något nedklottrat eller ett par ord som »ut- och invänt örngott«. Sedan driver Kawakubo teamet bortom det förväntade.

Medan de flesta modeskapare har en relevant eller i bästa fall revolutionerande period och sedan mer förvaltar sitt arv har Rei Kawakubo aldrig upphört att fascinera och förnya. Om svart var färgen som lanserade Comme des Garçons så blev det snart en nyans som Kawakubo rörde sig bort från. Inte för att den någonsin har försvunnit ur hennes produktion, men redan i slutet av 1980-talet kunde man se rött och vitt samsas med gult, lila och grönt. Vår/sommar-kollektionen 1996 gick till och med under namnet Kaleidoscope och beskrivs bäst som en färgexplosion, version bjärt.

Men hennes mest nyskapande och kontroversiella show kom i och med kollektionen för vår/sommar 1997. Under namnet Body Meets Dress, Dress Meets Body visade Comme des Garçons underliga kroppsformer med tumörliknande knölar, klädda i ginghamtyg. Kollektionen fick snart öknamnet Quasimodo, men är mest känd som »lumps and bumps«, alltså »klumpar och knölar«.

Stanna här upp ett ögonblick och fundera på vad kläder som fenomen betyder. Kanske är de värme, kanske skydd. Kanske skönhetsförstärkande. Kanske handlar de om sex. Men hur ofta handlar de om deformerade kroppar, om sjukdom? Eller är det mer korrekt att se kollektionen och dess asymmetriska oformlighet som en kommentar till fetma, trivselvikt och ett stridsrop mot perfektionism? Ett totalstopp för våra invanda skönhetsideal?

När Rei Kawakubo öppnade sin första butik i Tokyo 1976 fanns det inga speglar i butiken. Hon tyckte att kvinnor skulle köpa kläder baserat på hur kläderna fick dem att känna sig, snarare än hur de såg ut i dem. Det antyder en önskan att komma bort från kroppsligheten och dess förtryckande, klibbiga närvaro. Både Kawakubos design och butiker har också ofta jämförts med munkars asketiska tillvaro.

Det är sant att det finns en seriositet i Comme des Garçons, men man ska också komma ihåg att en av märkets underlinjer heter Play och representeras av ett hjärta med två ögon. Samtidigt är det svårt att komma bort från en känsla av att inget i grunden är glättigt eller lättsamt. Med kollektionen för höst/vinter 1995–1996 angrep till exempel Kawakubo allt som är sött och sockrigt. Kläderna tog sig an traditionella feminina material och mönster, blommade ut och dekorerade loss, blinkade till pastell, tyll och volanger. Men temat var Sötare än sött och till Vogue sa hon att effekten hon ville uppnå var när något blir så sött att det blir för mycket. Det ska dock sägas att kläderna kan vara oerhört vackra, som i Broken bride-kollektionen från höst/vinter 2005–2006, en kollektion som tycktes ihopsydd av viktorianska plagg i spets och volanger – en parad av poetiska lapptäcken.

För att förstå märket måste man i stället gå till punken. Både Kawakubo och Yamamoto åkte till London och handlade på Malcolm McLarens och Vivienne Westwoods butik Seditionaries under 1970-talet. Punken, dess ilska och dess uppror, har aldrig övergivit henne och i en intervju sa hon till och med att hon alltid är arg. Ännu höst/vinter 2016–2017 utforskade hon hur kvinnor med en punkmentalitet hade kunnat se ut om de hade levt under 1700-talet.

För några år sedan beslutade sig Kawakubo för att gå in i en ny period i sitt skapande. Under presentationen av vår/sommar-kollektionen 2014 deklarerade hon att nu kunde hon endast komma framåt, skapa något nytt, genom att medvetet inte göra kläder.

De 23 utgångar som visades på catwalken beskrevs som »en serie föremål som kan bäras på kroppen«. Det var på många sätt en bekräftelse av hennes tro på att kreativa visionen är det enda som betyder något, att mode enbart ska följa denna lag och inte böja sig för trender, kommers och traditionella värderingar.

De kollektioner som följt har fortsatt på den inslagna vägen av renodlad kreativitet. Höst/vinter 2014–2015 utforskade överdimensionerade stickade former i en meditation över det monstruösa. Rei har sedan fortsatt med en arg kollektion som drog en linje mellan blod och rosor, tagit sig an döden, blå häxor (»mäktiga kvinnor som ofta är missförstådda«, som hennes man Adrian Joffe lade till), osynliga kläder, och för kommande höst: framtidens silhuett. Vad som senast kom ut på catwalken var celliknande former som stängde inne modellerna i jättelika kokonger, en del av dem sammanpressade av upphackade tygrester, andra skapade i futuristiskt silver.

Vår/sommar 2015 (Foto: Francois Mori/ap/tt, Melodie Jeng/Getty Images)

I en tid då modet tycks gå mot ett allt vardagligare, avslappnat håll kan det tyckas underligt att en modeskapare funderar kring »objekt för kroppen«. Men Kawakubo har alltid varit tydlig med att hon tycker att mode ska utmana både sig självt och kunderna att röra sig bort från det invanda och förväntade.

I en intervju hon gav i den franska tidningen Self Service 2000 sa hon att hon tyckte att svåra kläder var intressanta eftersom när en person anstränger sig för att bära dem kan hon eller han uppleva en ny energi och styrka. Det är denna transformerande kraft som är kärnan i hennes skapande.

För även om Rei Kawakubo kanske inte längre är intresserad av att göra kläder, så gör hon fortfarande mode.

Rei Kawakubo/Comme des Garçons: Art of the In-Between 4 maj–4 september på Metropolitan museum of art i New York.