Monika Fagerholm: ”Ett underverk att jag blev fri från spriten”
Djupt inne i en alkoholindränkt vardag föll Monika Fagerholm på knä och bad om hjälp. Det är tjugo år sedan livet förändrades för en av Nordens viktigaste författare.
Toppbild: TT
Det är en kärlekshistoria som börjar intensivt, i tonåren. Att dricka, bli full, berusad, en sådan frihet i det. Som att komma till sitt rätta själv, nå det. Så det handlar inte bara om fest och goda viner eller bubblor och champagne – men om att bli förbunden med det i en som är intressant, starkt, det som är som en vild unge i en, en otämjd en, som vågar tänka och vågar ge sig hän, en med potential.
Den känslan är viktigare än allt annat. Den är en sådan möjliggörare: den kommer också, jag ska inte sticka under stol med det, ställvis leverera. Med besked. I skrivandet. Inte det där välformulerade, försiktiga, utan ett jag i rörelse: som kastar loss, skriver, tänker med okuvlighet, intensitet.
Jaget som ett redskap. Fatta vikten av att på detta vis "umgås med sig själv", författaren Bo Carpelan på en studentfest rycker åt sig en halvfull vinflaska från ett av gästernas bord, halsar den och ropar, om att skriva... "och sen måste man umgås med sig själv". Ett av mitt dåtida livs oförglömliga ögonblick.
Finlandssvenska författaren Monika Fagerholm är född 1961 i Helsingfors. Hon slog igenom 1994 med romanen Underbara kvinnor vid vatten, som även kom att filmatiseras. Hon har bland annat fått Selma Lagerlöfs litteraturpris (2020). För romanen Den amerikanska flickan, som nämns i artikeln, fick hon Augustpriset (2005).
Skriva så sedan, expansivt, med energi: som en upptäcktsfärd, fara i en farkost i mörker till djupa vatten, känna faran, spänningen, samgåendet av jaget och världen som blir till, ett skrivande som tar en någonstans. Våga förändras. Naturligtvis är förutsättningen att vara nykter emellan. Klara dagar med liv och studier och läsning och vänner, kärlek, umgänge.
Men att också i de dagarna klara av att ha vildungen med sig, hon har ju inte fötts ur berusningen, men framkallats. Och även härbärgera baksmällan, det där samtidigt obehagliga men också underbart lösa tillståndet, då man är så öppen, skör och mottaglig – och kan vara produktiv.
Alkoholen, "berusa er" (Baudelaire), är min största kärlek.
Som sedan, sakta som en försåtlig älskare, vänder sig emot en.
Det är halva livet senare, i januari 2003, jag är 42, klockan är 3.00 på morgonen. Jag vaknar i min mammas säng på nedre våningen i sommarhuset, där jag befinner mig för att skriva på min roman, läs supa (genom dagarna, nätterna, slockna bort emellan), för det är så det är sedan länge när jag är ensam, jag bara dricker jag.
Ångesten dödlig, det börjar också bli en vana, en av de få stunder på dygnet jag är någorlunda klar i huvudet: inser, som vanligt: om jag fortsätter såhär kommer jag att dö. Jag vill inte dö. Jag mååste (för miljonte gången) sluta. Jag vill inte längre, gråter som en unge över allt som alkoholen tagit ifrån mig, allt jag också älskar: morgnar, vardag, ett liv där dagarna följer på varandra, där jag är i dagen - och, som sagt, jag skriver inte längre. Eller jo: anteckningar på mitt skrivbord från de där några minutrarna när alkoholen fortfarande ger en eruption av ord, ton, det här, men sen är det borta. Men det kusligaste är att jag känner ingenting längre.
Man ser det inte på mig. För jag talar, som alkisar, mycket om känsla – känsla och begär – och om sorg. Min mamma har dött några månader tidigare, därför ligger jag i hennes säng, som att det skulle föra mig närmare en riktig känsla: det där som inte är ord och drama och spela Leonard Cohens "Take this Walz" om och om igen på full volym.
Men det går inte. Ett vanligt liv. Och som bevis på att allt inte är förlorat...tänder jag ljuset och river åt mig första bästa tidning från nattduksbordet. En gammal damtidning. Jag ser på texten. Och inser: jag kan inte läsa den. Jag ser bokstäverna, men jag förstår dem inte.
Välkommen till mörkret, på riktigt. Världen i en fyrkant minimal, som bara krymper.
Tre timmar senare, klockan är sju och jag har – för n:te gången – stigit upp med de bästa föresatser. I dag skall jag inte... telefonsamtal med väninnan "jag klarar det nog själv!” (hon är ren tveksam: är du helt säker?) och inser att i dag precis som alla andra dagar kommer jag att öppna första ölflaskan efter morgonkaffet, för att kunna börja med vinet klockan tio oberoende av vad jag säger och hävdar.
Jag ramlar ner på knä på golvet och vädjar: "Gud. Jag gör vad som helst, men ta bort det här!"
Reser mig igen. Och det är borta. Supandet, lusten att supa, tvånget att supa, alkoholhjärnan och alkoholtankarna. Allt. I ett slag.
Har inte druckit en droppe alkohol sen dess. I januari i år fyllde jag tjugo år nykter.
Det är ett underverk. Nej, det här ska inte handla om tro och religion, men efter upplevelsen undviker jag att hålla fram vikten av att skärskåda en trosuppfattning intellektuellt och kasta den över bord om det inte går ihop.
För det går inte ihop, det är vad tro är: inte rationellt. Vilket inte är något oerhört utan bara en till sak bland andra i livet som inte går att styra med förnuft eller vilja eller kontroll. Eller kunskap ens. Som alkoholism till exempel: den var jag första expert på, särskilt de sista aktiva åren före mitt mirakelögonblick i januari 2003, vilka präglades av försök att sluta och all möjlig viljeansträngning. En vanföreställning om alkoholisten är att hen är viljesvag – det är snarare tvärtom, det är just viljan som får dit dig om och om igen. Ju mer du vill något desto mer sätter du igång en mot-vilja i dig, det blir en kamp och du förlorar så gott som alltid.
Jag hade läst allt om alkoholism, plöjt alkoholistbiografier; problemet var bara att när jag visste som bäst hade jag druckit tre flaskor vin, kunskapen hjälpte mig inte att bli nykter. Jag var också bekant med tolvstegsprogrammet som betyder allt för mig i min nykterhet, men vad jag inte fattade då var att det inte är en teori, men en praktik. Ett handlingsprogram för livet, som jag numera tycker kunde vara bra för vem som helst.
Men om tro, bara en sak. Man behöver inte tro på Gud. Man kan tro på vad som helst. Det kan vara en blomma eller en sko. Något utanför dig själv som du kan rikta dig till.
Alkoholism är en beroendesjukdom. Kropp och själ. Ingen förklarar det bättre än Suzanne Brögger i sin bok Transparence där hon skriver om sin väg ur beroendet: "Det är inte frågan om hur mycket en människa dricker, den springande punkten är var i medvetandet spriten är påkopplad. De som dricker för nöjes skull är alldeles oskyldiga. Och de kan dricka så mycket de vill därför att nöjeslystnaden har sina egna inbyggda gränser. Men för alkoholister är spriten kopplad till begäret, till identiteten eller identitetslösheten om man så vill, kort sagt: till döden."
Om man som jag legat vaken och vetat jag kommer att dö om jag fortsätter och ändå vet jag kommer att fortsätta, vet man vad hon snackar om. Och det är inget fiktivt mörker att färdas i.
Suzanne B börjar sjunga jazz, själv blir jag galet barn på nytt: året är 2003, jag är knappt ett år gammal, blir två, tre, fyra ... beroendet förändrar personligheten, det är dags att lära känna sig själv igen.
Det är förvirrande och tröttande, men mest av allt minns jag de första åren som en skapande och lekfull tid. Och en improviserande tid. Inget trist ”arbete med sig själv”, men öppen för allt som händer på vägen, en vardag full av nyfikenhet på allt möjligt, vad som helst. Och så något om sorg. Låta den välla fram, som den kommer, strunta i att klä den i ord, jag är utled på sorgeorden som jag varit så flink på under min sista aktiva tid, samtidigt med medvetenheten om att orden bara var ett kamouflage för omöjligheten att känna sorg över mamma.
Men tyger. Sidentyger – skirt siden – och en bild framträder: två barn, på olika sätt övergivna, leker tillsammans på bottnen av en simbassäng utan vatten, bland tyger från en sidentygsaffär vid namn Lilla Bombay som gick i konkurs strax innan den ena flickans mamma försvann. Bilden finns i romanen jag håller på att skriva, om två flickor med mycket sorg och förlust och hemskt i bagaget, som de kan kommunicera till varandra i olika förställningslekar med tyg och fantasi, personliga iscensättningar ur sin verkligheten. Som leken "den amerikanska flickan" där flickorna ger sig i kast med ett lokalt mysterium – en ung kvinna som drunknat i ett närbeläget träsk. Det viskas om henne i trakten. En lek som kommer att leda dem nästan till sanningen – och förgöra dem.
Medan jag skriver flickornas övergivenhet och sorg är det också som att jag komponerar berättelsen om min egen sorg efter mamma, för mig själv. Insvept i sidentyger också den: jag blir som besatt. Lär mig allt om siden, men man måste känna siden...beställer sidentyger från Indien, mängder av siden, och jag lär mig sy.
Jag m å s t e lära mig sy, också det en ingivelse, har inte haft minsta handarbetsintresse förut. Jag skriver, syr, syr och skriver, huset svämmar över av tyger. Pubertetsflickorna i simbassängen utan vatten sveper in sig i tyger, slöjor som puppor ur vilka små kvinnor ska träda fram – kanske den puppan också är min.
För en dag är det borta. Tygernas magi, hur de talat till mig. Men slutet är en öppning, floden flyter vidare. Romanen är färdig, och mammasorgen försvinner inte, ingenting försvinnner, men ändrar skepnad. Samtidigt som jag förstår, ännu djupare, innebörden av det som den norska lyrikern Hanne Bramness talade om då jag gick på Biskops-Arnö 1986, ord som blivit mitt mantra, att man ska röra sig med sitt jag, inte från. I skrivandet, och i livet.
Det finns så klart mycket mer att berätta om allt bra som hänt mig sedan jag blev nykter. Om vardagen med min man Hilding, om vår katt Jerker, om glädjen i att spela amatörteater, om att engagera sig politiskt, om skrivskolan som jag grundade för tio år sedan, där jag vägleder skribenter och författare i deras processer och allt det ger inspiration också i det egna, om simningen (en swimmingpool!)... med mera, standard recovery story, inte att förringa.
Men i zenit står i alla fall det här: att jag hittat rörelsen i skrivandet och livet, en ny rörelse som fört mig mot ett större djup och en större närhet i skrivandet och livet. Jag vill, och får och kan, förändras med det jag gör.
Om vinet då, champagnen, bubblet, allt det där som var så betydelsefullt? Jag har ingen saknad, det är mig helt likgiltigt, för min del får folk dricka hur mycket de vill, även om jag inte tror att det som folk benämner fest alltid är så "festligt" med bubblorna. Saft för barn på saftkalas och detta att smutta goda viner har alltid, både som aktiv och i tillfrisknandet, tyckts mig lite fånigt.
Och ibland, ska medges, när någon får för sig börja förklara detta med njutning för mig kan jag tänka: men vad vet du om njutning, riktigt begär? Det som bränner upp, tillintetgör? Dumt av mig, men man blir ju inte helgon av att inte dricka, inte "färdig". Också tillfrisknandet är en livslång rörelse.
Men en sak är säker: leva nykter handlar inte om avhållsamhet. Att "inte dricka" är inte livet, men förutsättningen för det. Och det är inget resonemang, men levd erfarenhet.
***
