Morgonen efter 90-talet

När Broder Daniel gör sin allra sista spelning en dramatisk festivalnatt i augusti gråter himlen och en nostalgisk journalistkår hyllar indiepopbandet som gjort deras tonårstid på 90-talet uthärdlig. De satte ord på utanförskapet. Fångade upp en hel generation unga ledsna som inte passade in, fastklämda mellan Arbetsförmedlingens gråkala väggar och vuxenvärldens meningslösa nio-till-fem-tillvaro.

I en krönika i Expressen (8/8) skriver författaren Marcus Birro, som i sin ungdom rörde sig i »samma mörka och disharmoniska kretsar« i Göteborg som bandmedlemmarna, om den dystra tid som var 90-talet:

»Lasermannen, Ian Wachtmeister, EU, och Kurt Cobain. Vi växte upp en hårsmån från döden, från alla tiders nederlag.«

Marcus Birro kallar Broder Daniels sista spelning »en likvaka för 90-talet«: »90-talet orkar inte längre. Men man räckte ändå ända hit, till en kall, blåsig och regnig kväll i augusti 2008, när pojkarna längst fram har blivit män och flickorna i svart bleknat till skuggor i regnet med sina matkassar och sina väl förpassade drömmar.«

Men publikhavet den där regniga kvällen i augusti säger någonting annat.

Längst framme vid scenen, pressandes mot det kalla kravallstaketet, finns inte många trettioplussare med förpassade drömmar. Bara tonåringar. De hulkar, snörvlar, sörjer och låter primalskriken skära genom natten när sångaren Henrik Berggren gör sitt akustiska avsked. »Aaaaaah, there is no time for us, there is no time for us …«

Alla är de för unga för att ha upplevt lågkonjunkturen, Lasermannen, Ian Wachtmeister, Kurt Cobains sorgliga hagelgevärssorti, och Broder Daniels indiehitiga hyllningssång till Luke Skywalker.

»Farväl mina barn«, skriker Henrik Berggren, och försvinner bort från scenen i sin svarta cape. När strålkastarna slocknat vill folkmassan vid kravallstaketet inte gå hem. En kajalmosig kille gungar fram och tillbaka med sin gängliga överkropp och gråter ohämmat bland nersolkade papperstallrikar. Bredvid honom sitter 18-åriga Oliver Ahlin Wigardt (en minikopia av Henrik Berggren) och den två år yngre Olivia Selander.

Tätt omslingrade. De kan bara inte fatta. Oliver säger att han är »förkrossad«, Broder Daniel var mer en religion än en musikstil; en pakt mot världen. Olivia känner sig »död«. Broder Daniel gav henne honom (pekar på Oliver), men nu är de inte tillsammans längre.

Oliver ska snart iväg och göra sin praktik på sjön i fyra månader. »No time for us«, säger Olivia, och förklarar att man kan koppla så många låtar till sitt eget kärleksliv.

18-åriga Paulina Carlsson, i stor blond page och BD-emblem på tröjan, tittar sorgset upp från marken.

– Jag har förlorat en del av mig själv. Det är svårt att förklara, men den desperation och ångest de kände när de var yngre, precis så känner dagens unga. De sätter de rätta orden på känslorna.

Kompisen Minna Svarfvar, i likadan page fast svart, får inte ur sig mer än några korta ord.

– Jag är i chocktillstånd, skakar, är förvirrad. Har inte smält det än, kan inte …

Det verkar som om tonåringars utlevande känsloliv inte låter sig påverkas av samhällsstrukturer och sysselsättningsstatistik. 90-talsångesten är densamma som millennieångesten, yuppie-erans pubertetsgråt låter likadant som hippiebarnens snyftande. En ledsen tonåring är en ledsen tonåring. Punkt.

Tonårsångesten är tidlös.

Kanske kan ledsamheten förklaras med en molekyl. I alla fall tror forskarna det. Förra året identifierade ett forskarteam vid The State University of New York ett hormon – steroiden THP – som ligger bakom tonåringars häftiga humörsvängningar. I vuxen ålder får samma hormon motsatt effekt: man blir nersvalkad och lugn, och långsamt traskar man vidare till mataffären i stället för att sätta sig ner i en lergrop och gråta.

Fast det är klart, är det någonstans det går att hitta ett och annat vuxenfolk (läs: 70-talister) i lergropen är det på festival. Bara för att fjortisångesten saknar generationsetikett, gäller inte samma sak för »vuxenheten«.

70-talisterna fortsätter att bära sneakers, gå på festival och drömma om någonting annat. Nog är det som Marcus Birro skriver: »Vi växte överhuvudtaget inte upp, vi förblev små rädda pojkar med stjärnor fastklistrade under ögonen.«