Mörk sexroman som spårar ur
De är väldigt kära, problemet är bara att han är psykopat. Nina Solomin läser Lina Wolffs nya och minns en feministisk pojkvän.
Bild: Gustav Bergman
För många år sedan, jag var strax under trettio, hade jag ett förhållande med en välansad italiensk man med en luftig loftvåning i Milano, eleganta kläder och en röd sportbil. Det känns ju rätt främmande i dag, nästan lite festligt att tänka på. Men hur som helst. Han var den av alla jag dejtat som talade allra mest om vikten av feminism. Samtidigt var han mest patriarkal av dem alla.
Det har hänt att jag många år senare undrat hur livet skulle tett sig om jag stannat i Milano. För jag minns den tiden som väldigt tryckande. Staden vi levde i var som en nedsänkt gryta och värmen låg tung över de avgasförgiftade gatorna. Men framför allt var det något i hans sätt att behandla mig som var självklart patriarkalt överordnat. Jag var i hans ögon bara en ung kvinna, hans tolkningsföreträde var givet. Han kunde säga saker som att det var bra att jag var smal, om jag blev tjock så skulle han göra slut. I dag går det ju att skratta åt.
Lina Wolffs nya roman gör att jag erinrar mig den där tryckande känslan, även om den historia hon berättar är betydligt mer dramatisk, spektakulär och svart. Djävulsgreppet (Albert Bonniers) skildrar en passion mellan en svensk kvinna och en italiensk man. De bor i hans vindsvåning i Florens och är besatta av varandras kött – eller enklare uttryckt har de det riktigt gött i sängen.
Problemet är bara att han är psykopat och gradvis börjar kontrollera henne och även misshandla henne allt mer. Dynamiken över- respektive underordning är helt central i relationen. Vem har makten? Och vem överlistar den andra i manipulativa knep för att få den andra dit man vill? Att en är narcissist och den andra ett offer betyder inte att de inte är två som trår dansen. Den kvinnliga huvudpersonen tror på andliga saker och får för sig att de blivit besatta av varsin demon, som bara använder deras kroppar som redskap för sin egen kamp.
Lina Wolff har alltsedan sina första böcker haft en egen, svulstig litterär stil som fört tankarna till mer magiskt orienterade traditioner än den svenska. Hon har tidigare varit bosatt i Spanien och har översatt bland annat Gabriel Garcia Marquez och Roberto Bolano till svenska. Det är en spännande och egen värld Lina Wolff skapar med språket och även om Djävulsgreppet är mindre blommig stilistiskt finns här en tilltalande suggestion och nästan filmiska kvaliteter.
Förloppet är också mer actionartat än i hennes tidiga böcker, vilka jag minns som mer inriktade på stämningar. En psykolog i Florens ger den kvinnliga huvudpersonen rådet att fly, annars kommer det att sluta med att hon blir ihjälslagen. Kvinnan gör till slut slag i saken och reser till en älskare på andra sidan Atlanten, i New Orleans. Väl där är den tidigare älskaren helt ointresserad av henne, det visar sig att han själv är fast i ett slags misshandelsrelation med en gangsterkvinna. Saker och ting spårar ur till en nattsvart mardröm eller hallucination.
Kvinnan kommer bara på ett sätt att lösa situationen – nämligen att kalla in demon-pojkvännen. Händelseförloppet är tilltagande febrigt, drömskt och magiskt realistiskt. Jag tycker att det bär. Lina Wolff lyckas förmedla psykologisk spänning med litterära kvaliteter som också blir ett slags studie i maktrelationer och lust. En klart läsvärd roman.
***
Läs även: Kvinnor är det moderna livets förlorare
