Mörk sommarläsning

Om titlar och teman i bokfloden uttrycker något mer än den enskilde författarens rop – eller förlagens list – så har det varit en svår vår. Här dominerar sorg och död, depression och melankoli, onda fäder och bipolär diagnos.

Mot detta står några snälla pappor och Jonas Gardells tjocka bok om Jesus, även om den också kulminerar i lidande och död.
Men det har varit en bra boksäsong. Genregränsen mellan skönlitteratur och profan fackprosa är inte alls meningsfull att upprätthålla längre. Några av säsongens intressantaste och mest välskrivna böcker på svenska är facklitteratur. Och Ola Larsmos roman »Jag vill inte tjäna«, om horor och läkare i 1880-talets Uppsala, är så genomforskad och väl underbyggd som vilken dokumentär som helst. Vilket inte hindrar att det antagligen är hans finaste roman, någonsin.

Det har varit debutantpappornas vår i litteraturen, men Hanna Hellquists och Alex Schulmans soliga fäder får stå tillbaka för Nils Claessons sotigare farsa. Här har ni slutresultatet. Vårens tio i topp, 2009.

Ola Larsmo »Jag vill inte tjäna« (Albert Bonniers förlag)

Ola Larsmos roman utspelar sig bland medicinare och horor i 1880-talets Uppsala. Stadsläkare Ekeberg är blyg, ingen stamkund på bordellen. Vännen Fleming är djärvare, vi möter honom glåmig, febrig, dödsmärkt på den skamliga kliniken. Larsmo är en lågmäld berättare, hans språk är en njutning. Hans bästa roman.

Ann Heberlein »Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva« (Weyler förlag)

Etikdebattören Ann Heberlein lider av en psykisk sjukdom, bipolär typ 2. Några sidor där hon vältrar sig i självömkan hade mått bra av en rödpenna. Men mest är texten konkret, desperat och rytmisk. Ibland klipper den till med brutal humor: »Jag tycker inte om kladd och oreda. Jag är något av en pedant. [---] Nej, en rejäl dos stilnoct, en halv vodka och sedan rakt ut i vattnet vid Örnahusen.«

Nils Claesson »Blåbärsmaskinen« (Ruin förlag)

Blåbärsmaskinen »räfsar i sig saker, äter upp dem, tuggar och maler, bearbetar«, skriver Nils Claesson. »I ena änden står Apollo och Luther och ansar det som kommer ut. Vid insuget, däremot, råder Kaos och härskar Dionysos.« Nils Claessons bok om Slas är ett hedersmord på den litterära myten – som far. Gripande och intressant, men i längden lite entonigt.

Siri Hustvedt »Sorgesång« (Norstedts)

Alla som älskar Siri Hustvedt känner igen sig, och vi som inte riktigt gör det ännu fascineras motvilligt. Är det för att psykoanalys är sista skriket? Ingen ledtråd i en människas liv är för liten. Här sörjer norskättade Erik sin döde far, och eftersom Erik är psykoanalytiker blir det många minnen, drömmar och berättelser. Till slut ligger hela västerlandet på soffan.

Jonas Gardell »Om Jesus« (Norstedts)

Nykter populärvetenskap och passionerad postilla. Själv blir jag inte så chockad vid tanken på en svartmuskig och tandlös Jesus som satt till bords med skökor och skatteindrivare. Mer provocerande är då tanken att Jesus blev korsfäst i onödan, och att hans offerdöd spelat ut sin roll. Men Jesu kärlek lever, tycker Gardell.

Karin Johannisson »Melankoliska rum« (Albert Bonniers förlag)

Vi lever tryggt i melankolins epok, åtminstone sedan 1600-talet, om vi ska tro Karin Johannisson. Denna känsla av förlust, som har så många namn: depression, ångest, nostalgi, leda, spleen, nerver och utbrändhet. Karin Johannissons text är dock rena botemedlet mot spleen. Snarare väcker den manisk eufori, igenkännandets fasa och lycka.

Joyce Carol Oates »Dagbok 1973–1982« (Albert Bonniers förlag)

En av världens mest maniska skribenter för naturligtvis dagbok också. Spänstig text, vare sig hon skildrar kärleken till sin man, nyligen avliden, eller sin besatthet vid maten. Ätstörning var förnamnet. Framför allt är det spännande att läsa om själva skrivandet. Bilderna rinner fram i huvudet och pockar på att bli nedskrivna. Ibland är hon för trött, men att inte skriva tröttar ännu mer.

Emmanuel Carrère »En rysk roman« (Albert Bonniers Förlag)

Carrères mamma Hélène är superkändis, ständig sekreterare i Franska Akademien. Sonen Emmanuels »En rysk roman« har gjort skandalsuccé, för att han mot mammas vilja hänger ut släktens hemligheter. Morfar samarbetade med nazisterna. Carrère är en skicklig stilist, och kan säkert skriva spännande om vad som helst, men en erotisk novell drar ner. För slemmig för att vara finprosa, för proper för att vara porr.

Ann Jäderlund »Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar«

Vad är själen? En spritlåga utan eld, ett ärr på hornhinnan? Ann Jäderlund ställer de stora frågorna i sin nya diktsamling, och texten suger mig till sig. Jag vill stanna här, bland fattigsyren och nyponkvist med tunna hål, och fundera över Filten som kan värma de döda. Finns den inte måste den vävas. Den behövs.

Johan Svedjedal »Frihetens rena sak. C J L Almqvists författarliv« (Wahlström & Widstrand)

Sveriges modernaste författare, kallades han. Det finns en Almqvist för alla smakriktningar. Skaldens karriär blev en katastrof. Sparkad som rektor och präst, utstraffad från den kulturella kovärmen. Som kronan på verket förskingrare och sannolikt giftmördare. Nu avslutar Johan Svedjedal sin trilogi om Almqvists författarliv. En mycket läsvärd bragd.

Ulrika Knutson är kulturjournalist och krönikör i Fokus.