Mörkret sänker sig i salongen

Domedagen är snart här.

Miljökonferensen i Köpenhamn i december antas resultera i ingenting, trots alla varningsord om dess betydelse. Svininfluensa, flodvågor och islossning finns i rubrikerna varje dag.

Nu kommer filmerna som tar avstamp i detta. Nu går jorden verkligen under, vi är utom räddning.

– För mig är det här ett nytt sätt att berätta om Noaks ark. Jorden går under, man bygger farkoster som ska rädda delar av mänskligheten – men frågan är vilka delar, säger Roland Emmerich, världsmästare på att förstöra planeten.

Han startade lite försiktigt med att låta aliens (nästan) ta kål på jorden i »Independence Day«. Sedan gjorde stormar, översvämningar och allmänt dåligt väder större delen av planeten obeboelig i »The Day After Tomorrow«. Och i nu Sverigeaktuella »2012« är det verkligen kört – nu blir det verklighet av mayaindianernas spådomar om att jorden ska gå under den 21 december 2012.

– Från början kände jag inte till de spådomarna. Sedan, när vi börjat med filmen, hörde jag talas om det och började titta närmare på det. Det finns hundratals böcker om det, om att jorden ska gå under 2012. Och för mig gav det ett bra år för filmen att utspelas. Först var jag tveksam till att också kalla den »2012«, jag var rädd att den skulle kännas daterad 2013. Fast å andra sidan finns ju inte jorden kvar 2013, säger Emmerich och skrattar. Han tillägger:

– Min favoritfilm är »2001« – och den känns ju inte daterad.

Det här med katastroffilmer har länge varit populärt – bland filmmakare eftersom de kunnat leka med teknologi och specialeffekter, bland publiken eftersom filmerna har sagt att »så här nära skulle det kunna vara att du stryker med, men du klarar dig«. Fram tills nu.

Katastroffilmerna har gått i en cirkel – från att ha tagit kål på mänskligheten sysslade man rätt länge med mindre katastrofer i flygplan och på oceanångare, för att sedan via vulkanutbrott och kraschande meteorer åter ha börjat ta kål på oss alla i berättelser utan hopp.

Redan 1968 kom Charlton Heston i »Apornas planet« underfund med att ett atomkrig hade utplånat en stor del av mänskligheten och att jorden styrdes av apor. I uppföljaren, »Bortom apornas planet«, sprängdes världen i slutsekvensen i bitar. Då handlade det om en atombomb – att vi själva genom att förstöra miljön skulle döma oss till undergång, var det ingen som hade en tanke på då.

70-talets katastroffilmer handlade om katastrofer i det någorlunda mindre formatet. Charlton Heston som flygplanspilot fick problem i »Airport« med en mängd uppföljare (och en oerhört rolig parodi, »Titta vi flyger«). Gene Hackman försökte rädda en handfull överlevande i en uppochnervänd oceanångare i »SOS Poseidon«. Steve McQueen och Paul Newman tog sig an branden i »Skyskrapan brinner«, och delar av Los Angeles förstördes i »Jordbävningen« (där filmindustrin med tekniken Sensurround försökte lansera fånigheten med biobänkar som skakade under jordbävningssekvenserna).

På 1980-talet var det relativt lugnt på katastroffilmsfronten. George A Romero lät sina zombies i den lysande »Dawn of the Dead« ta för sig av mänskligheten, och i »Terminator« förstod vi att människan några år fram i tiden skulle kämpa mot maskinerna i en ödelagd postapokalyptisk värld. Det har kommit ytterligare tre »Terminator«-filmer, alla baserade på en eskalerande dystopisk världssyn. Scenen i »Terminator 2« där Sarah Connors ser en vision av hur världen ödeläggs är fortfarande svårslagen i sin enkla brutalitet.

Så kom 90-talet, med vulkanutbrott i »Dante’s Peak« och »Volcano« och med störtande himlakroppar i »Deep Impact« och »Armageddon«. Här tog filmmakarna ett steg längre. Katastroferna var större och specialeffektsbudgeterna likaså – men filmerna slutade ändå med mänsklighetens seger. Bruce Willis offrade sig för oss alla i »Armageddon«, han sprängde sig själv och den hotande himlakroppen i bitar och vi kunde fortsätta att sova sött.

Så slutade även Roland Emmerichs »Independence Day«. Mänskligheten slog tillbaka de utomjordingar som försökte ta kål på oss – precis som marsianerna i Steven Spielbergs H G Wells-adaptering »Världarnas krig« tvingades inse att de inte rådde på oss.
Men i »The Day After Tomorrow« och nu i »2012« går Emmerich längre. Naturen slår tillbaka. Jorden går under. Har Emmerich blivit mer pessimistisk – eller realist?

– Utan att kunna bevisa det, självfallet, har jag en känsla av att jorden har en starta-om-på-nytt-knapp, som används vart fyrtiotusende år eller något sådant, säger han.

Listan över den nya vågen av katastrof- och undergångsfilmer är lång. Häromåret slog naturen tillbaka i M Night Shyamalans något underskattade »The Happening«, och fick människor att begå självmord. I Fernando Mereilles »Blindness« drabbades människor av kollektiv blindhet. I rader av zombiefilmer, från Romeros blodtörstiga alster – senast »Survival of the Dead« – till de brittiska »28 dagar senare« och »28 veckor senare«, har de odöda tagit över allt större delar av världen (och vad som händer i en eventuell »28 månader senare« törs vi inte tänka på). I »Knowing« kan Nicolas Cage inte hind­ra att kraftiga solstrålar bränner sönder allt på jordytan. I dockanimationsfilmen »9«, producerad av Tim Burton, försöker dockorna rädda de sista spillrorna av mänsklighet i en post-apokalyptisk värld. I den kommande »The Last Word« försöker ett par hitta varandra i en värld på väg att gå under. I den koreanska »Tidal Wave« är det en tsunami som åstadkommer förödelsen.

Man kan också ta med Tarik Sahles animerade »Metropia« – där jorden i och för sig inte går under, men den dystopiska stämningen får oss att känna att domedagen snart är här.

Nyligen kunde vi också se »The Age of Stupid«, där Pete Postlethwaite år 2055 sitter högt ovanför Atlanten och berättar om vad som kommer att hända om vi inte stoppar miljöförstöringen omedelbart. Filmen kan ses som filmisk släkting till Leonardo DiCaprios varningsfilm »The 10th Hour« och Al Gores »En obekväm sanning«.

I den utmärkta filmatiseringen av Cormac McCarthys bok »Vägen« hamnar vi i en värld som är förstörd efter en icke definierad katastrof. Allt är ödelagt, bränder rasar, bristen på mat har fått människor att bli kannibaler. En man och hans unge son kämpar för att överleva, de försöker ta sig till kusten där de hoppas att hitta … något. John Hillcoat, som häromåret regisserade »The Proposition«, har regisserat. Han säger:

– »The Proposition« var en mörk film, och jag letade efter någonting lika mörkt eller ännu mörkare. Jag träffade en producent som hade ett förhandsexemplar av »Vägen«. Jag läste den och kände omedelbart att det här var en bok jag ville filmatisera.

När den publicerats blev »Vägen« en omedelbar kultbok. Men tack vare att han läst den innan all hype startade, kände Hillcoat aldrig att han gav sig in i någonting övermäktigt.

– Det viktiga var att vara sann mot boken. Allt det andra sköt jag åt sidan.

»Vägen« är en skräckfilm, om man så vill, om hur vår värld kan se ut när den blivit ödelagd men där det ändå fortfarande finns överlevande. Men det är också en film där det paradoxalt nog finns ljus.

– Vi skyggar inte från att berätta om de alla värsta sidorna hos mänskligheten, men vad som är annorlunda är att det också är en sentimental kärlekshistoria, mitt i en värld som är mörk och brutal och trovärdig.

Och han har rätt. Det som finns i hjärtat i »Vägen« är berättelsen om hur kärlek håller pappan och sonen samman. I sin revolver har pappan två patroner. Han sparar dem till sig själv och pojken om det värsta skulle inträffa.

– Jag ser »Vägen« som en mycket djup och mycket rörande historia. Det finns väldigt många bottnar i den. Det är en dystopisk varningshistoria, även om McCarthy inte berättar om vad det är för katastrof som inträffat. Det är en kärlekshistoria. Det är en thriller. Och jag hoppas att jag gjort den rättvisa, säger John Hillcoat.

»Vägen« är en av de filmer som kommer att visas på Stockholms filmfestival, som börjar den 18 november. Ett av årets teman på festivalen är, you guessed it, apokalyps. Och det man kommer att debattera med hjälp av filmer och seminarier är den hotande undergång som vi själva åstadkommer, där naturen kommer att ta en långt blodigare och mer kraftfull hämnd än vad Stefan Jarl någonsin kunde tänka sig i sin klassiska dokumentärfilm »Naturens hämnd« från 1983.

Atombomben är inte längre det mest hotande i fiktionen. Nu är det den smygande undergången som närmar sig – inte ens Bruce Willis kan rädda oss. Kanske kommer slutet för vår planet att bli som det beskrivs på baksidan av Stephen Kings bästa bok, apokalypsskildringen »The Stand« (»Pestens tid« på svenska):

»This is how the world ends. Not with a bang but with a wimper«.