Mörkt, grått och kallt
Samhället i norra Skåne befinner sig i ett konstant tillstånd av fuktigt, gråkyligt dis. Raša cyklar i motvind till grönsaksbandet, packar ruccola snabbare än någon annan, munhuggs med gubbarna och sjunger med de thailändska kollegorna vid bandet. På jobbet är hon kaxig, självsäker och trygg.
Det är ingen drömarbetsplats men folk trivs. Det är ett jobb. När så chefen samlar personalen för att prata om nedskärningarna tar skräcken över i blickarna, de trevande händerna, korslagda armarna. I en gudsförgäten småstad vet alla att en uppsägning är slutet, på gemenskapen, tryggheten – på livet som man känner det.
För Raša kommer avskedet som en oväntad, obegriplig råsop i magen. Vardagsmarken dras bort under fötterna och med den försvinner självförtroende, tillhörighet och yrkesidentitet ut i den blöta, bruna myllan.
Gabriella Pichlers film »Äta, sova dö« visar hur en ung människa byter ett hyggligt stabilt arbetsliv mot arbetslöshet, tröstlöshet, modlöshet. Få förvånas över att en människas liv och identitet i stor utsträckning skapas av jobbet. Att folk definieras av det man ägnar sig åt hela dagarna, speglingen i omgivningens ögon. Inget märkvärdigt med det.
Så gick hela familjen Joad under när de förlorade arrendet till gården och marken de brukat i flera generationer i John Steinbecks klassiker »Vredens druvor«. En slitsam men anständig vardag skiftade över en natt till en daglönares förnedrande möda att – här, snälla, sir? – få plocka persikor en dag, eller vindruvor för kaffepengar. Så gick Kristian Lundberg från lösa – men ändå – skribentjobb till sin ungdoms brödföda som hamnarbetare på Yarden i Malmö där han slet bland timanställda under sträng bevakning, ständigt under hotet att få sparken.
Ändå är det så att hjärtat vill brista när Raša hälsar på sina gamla arbetskamrater och blir stående ensam i fikarummet med sin ostmacka när de utbytt sina »men tjenare, hur är läget?« och rasten är slut. I stället går hon ut i Arbetsförmedlingens affärsplanemässiga Sverige 2012. På kursen får deltagarna lära sig att tänka positivt och uppmanas att komma ihåg att det är de själva som skapar förutsättningarna för att få arbete. Det gör Raša. Oombedd packar hon kassar i mataffären och blir bortkörd, utan att bli kallad på intervju går hon till en gubbe som söker folk, utan körkort tar hon jobb som ambulerande försäljare. Det går åt skogen.
Rašas öde är en diskret påminnelse om att Sverige har nära 140 000 arbetslösa ungdomar mellan 15 och 24 år, vilket är den högsta siffran på länge. Sverige brukar ligga risigt till på listor över ungdomsarbetslöshet i internationella jämförelser, men nu har eurokrisen rivit upp avgrundsdjupa sår i arbetsmarknadsstatistiken i många europeiska länder. I Spanien saknar 51 procent av ungdomarna arbete, i Grekland obegripliga 55 procent. Över varannan ung person vankar omkring med mer eller mindre grusad framtidstro.
Det är enkelt att se ungdomsarbetslösheten som siffror, svårt att se vidden av ångest och hopplöshet bakom statistiken. Filmen om Raša är ett litet fönster in i den förlorade generationens verklighet.
»Äta, sova, dö« har premiär den 5 oktober.
