Muhammed och operachefen

Hon var feg, hysterisk. Hade knäböjt inför islam, fattat ett vansinnigt beslut och skadat den konstnärliga friheten. Under några veckor i höstas tävlade tyska politiker i vem som kunde ta mest avstånd från beslutet att ta bort Mozarts opera »Idomeneo« från repertoaren. Inga ord var för starka och hennes agerande oförståeligt.

Föremålet för all denna smutskastning sitter i dag på sitt vackra kontor på Deutsche Oper i Berlin. De varmt röda väggarna kontrasterar mot de svarta skinnmöblerna. Kirsten Harms, själv klädd i vitt, försöker förklara varför det blev som det blev. Hur det kändes att få en hel världs ögon riktade mot sig, allt på grund av en opera där man i slutscenen håller upp Muhammeds, Jesus och Buddhas avhuggna huvuden.

– De behandlade mig som en hysterisk liten flicka, som inte förstod bättre. Men jag har tänkt mycket på det där, och jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha kunnat handla annorlunda. Jag hade aldrig kunnat leva med mig själv, aldrig kunnat känna glädje igen, om det faktiskt hänt något, säger Deutsche Opers chef och lägger händerna i knäet.

Borrar ögonen i mig och frågar stilla, »Vad hade du själv gjort?«

Hon verkar allt annat än hysterisk, Kirsten Harms, snarare eftertänksam, analytisk och beslutsam. En kvinna som vet vad hon vill, och som ser till att få det.

Men vad var det då egentligen som hände?

– Jag blev uppringd av säkerhetspolisen vid ett flertal tillfällen i våras. De hade hört talas om att vi hade en halshuggen Muhammed i en föreställning och ville veta exakt vad som hände, om den skulle spelas igen, och så bad de oss att omedelbart ta bort de bilder som fanns från hemsidan.

Det hela skedde efter att Muhammedkarikatyrerna lyckats uppröra en halv värld, men säkerhetspolisen, LKA, ville inte säga mer än att de fått vissa indikationer på att även »Idomeneo« skulle kunna röra upp känslor.

I augusti ringde Kirsten Harms telefon igen. Det var mitt i semestern, och det var inrikessenatorn i Berlin, Ehrhart Körting, som sökte henne. Han hade fått en skriftlig rapport från LKA som sa att »Idomeneo« var en säkerhetsrisk, ett möjligt terrormål.

– Han sa att vi inte kunde spela den. Att följderna kunde bli fruktansvärda. Antingen måste vi skjuta på de fyra speltillfällen som var satta i hösttablån, eller så måste scenen med de avhuggna huvudena strykas. Men han sa också att han inte kunde gripa in i den konstnärliga friheten, utan att beslutet var mitt, säger Kirsten Harms.

Just det där sista är nyckeln i sammanhanget. Det var den meningen senator Körting höll fast vid när vinden började vina. Beslutet var operachefens, han hade bara fört fram ett budskap från säkerhetspolisen. Ett budskap som LKA dessutom i efterhand försökt tona ner. De hade aldrig pratat om något terrormål, såväl inrikessenatorn som Kirsten Harms hade överreagerat.

– Vad skulle jag göra? Min högsta chef ringer och säger att vi inte ska spela. Jag försökte prata med regissören, men han vägrade givetvis att ta bort scenen.

»Idomeneo« handlar om en kung från Kreta som återvänder till ön efter det trojanska kriget. På vägen hem går hans skepp under, men Idomeneo lyckas överleva genom ett avtal med Poseidon där han lovar att offra den första person han möter. Till sin förskräckelse upptäcker kungen att det är hans son som står på stranden när han stiger i land.

Så långt är Giambattista Varesco, som skrev operans libretto, och regissören Hans Neuenfels överens. Men i Berlinoperans version, som spelats sen 2003, lyckas Idomeneo lura havsguden genom att i stället offra Buddha, Jesus och Muhammed.

Hans Neuenfels, som hälsar via sin advokat att han inte ger några intervjuer, sa att det var omöjligt att ta bort slutet. Då fick de hellre ställa in.

– Det var ett oerhört svårt beslut. Hur mycket är den konstnärliga friheten värd egentligen? Men faktum är att hela personalen tackade mig, och jag har fått säckar med brev från hela världen, och de flesta står faktiskt bakom mig, säger Kirsten Harms och berättar att i början var det framför allt journalisterna som var på henne. De var oerhört aggressiva, sen kom politikerna.

– Jag förstod ju att det inte handlade om mig, utan om deras egna rädsla för islam som de projicerade på mig.

Men det var inte bara politiker som reagerade. Att operan ställdes in gav en oerhörd reklam till en ganska okänd föreställning, och snart talade alla om »Idomeneo«. En av de hårdaste kritikerna var islamrådets ordförande Ali Kizilkaya. Inte heller han tyckte att Kirsten Harms gjorde rätt.

– Nej, det var fel och förvärrade bara läget där muslimer hela tiden misstänkliggörs. Det är klart att regissören måste få ha sin konstnärliga frihet. Därmed inte sagt att jag uppskattar vad han har gjort. Jag skulle önska att han kunde visa religionen lite mer respekt, och då talar jag inte bara om islam. Jag är ganska säker på att kristna inte heller uppskattar ett avhugget jesushuvud.

Ali Kizilkaya håller med om att rädslan för islam ökat i Europa, men säger att han hoppas på en ökad dialog.

– Ända sen den 11 september har vi kunnat se hur tröskeln för islamofobin blivit lägre och lägre. Sådana här historier hjälper inte till.

Utanför Kirsten Harms kontor hänger en affisch med hösttablån. »Idomeneo« skulle spelats dagen innan och dagen efter vår intervju. Bredvid sitter ett extra anslag, med två nya datum, 18 och 29 december. Enligt säkerhetspolisen finns det inte längre någon hotbild, »Idomeneo« ska spelas igen. Med avhuggna huvuden. Men säkerhetspådraget kommer ändå att vara enormt, flera framstående tyska politiker har sagt att de kommer, allt för att visa att Kirsten Harms beslut var fel.

Är du inte rädd för att det ändå ska hända något, frågar jag henne. Kirsten Harms suckar, är tyst, säger att nej, det är hon nog inte. Förhoppningsvis kommer allt gå bra.
– Jag är ingen säkerhetsexpert. Jag funderade på om vi ändå skulle låta bli, men säger polisen att vi kan spela så litar jag på det.

En rad ledande muslimer har också blivit inbjudna till föreställningen, men Ali Kizilkaya har tackat nej.

– De har den konstnärliga friheten att göra vad de vill, men jag har friheten att tacka nej. Man måste inte se allt här i världen, säger han.