Muslimska Spanien – idyll eller förtryck?

Det finns ett stort intresse i Spanien för att läsa om historia, inte minst om medeltiden. Journalisten José Javier Esparza har haft en försäljningssuccé med sin skildring i fyra tjocka band av Spaniens äldre historia. Han inleder med västgoterna, beskriver den arabiskmuslimska erövringen 711 och etablerandet av ett muslimskt rike, och sedan den följande återerövringen som avslutades 1492, då den siste muslimske kungen lämnade Spanien. 

I modern historieskrivning om den här tiden är det numera självklart att man jämför kristna källor skrivna på latin och grekiska med arabmuslimska källor. Man baserar sig på såväl historiska som juridiska och religiösa texter, och uppgifter i texter jämförs med vittnesbörd från arkeologi. Själva erövringen studeras genom mynt, sigill, nedgrävda västgotiska skatter och raserade byggnader.  

Man skulle kunna tala om en historikerstrid kring det här skedet av spansk historia. Vissa akademiker försvarar en positiv syn på den muslimska perioden, exempelvis Brian Catlos från University of Colorado Boulder i sin bok Kingdoms of Faith från 2021. Samtidigt motsägs den bilden av nyare data. En resonerande studie är exempelvis The Myth of the Andalusian Paradise (2016) av Darío Fernández-Morera från Northwestern University i Illinois. Hans text tillbakavisar steg för steg skönmålande beskrivningar om epoken och detta med hjälp av utförliga referenser. Catlos och Fernández-Moreras böcker utgör varsin ände i dragkampen om hur den arabiska eran på iberiska halvön ska framställas.  

En fråga där forskarna är överens är orsakerna till att det västgotiska Spanien erövrades relativt snabbt. Man pekar på (för de kristna) olyckliga omständigheter som pestens härjningar, en torka som gett livsmedelsbrist och strider inom de ledande skikten om vem som skulle inta tronen efter den tidigare kungens död. Fiendskapen mellan två rivaliserande tronpretendenterna var så stark att den ena parten allierade sig med muslimerna.  

Muslimska härförare besjälade av att öppna nya områden för sin religion tog tillfället i akt. Anfallet sattes in i söder då den nyutnämnde kungen Rodrigo befann sig i norra Spanien för att ta itu med ett uppror, och när den avgörande striden gick av stapeln 711, lämnades Rodrigos trupper utan stöd.   

När det gäller vad som motiverade de muslimska erövrarna har forskare olika förklaringar. Texter och mynt talar om erövringen som jihad, dvs ett heligt krig för att sprida islam. Begreppet jihad predikas i Koranen som en skyldighet för de troende. Forskare som själva är religiöst indifferenta och materialistiskt inriktade tar inte religiös motivation på allvar, och de vill använda en modern beskrivning av jihad som en inre kamp hos den troende, fast det under medeltiden endast fanns en tolkning, och det var att föra krig mot de otrogna.  

Samma forskare menar att det inte var någon erövring utan att muslimerna togs emot med välvilja av lokalbefolkningen. Dessa forskare använder uttryck som att islam ”bredde ut sig” eller ”expanderade” i stället för ”erövrade”. De omnämner de pakter som upprättades mellan erövrarna och vissa besegrade västgotiska ledare som om överenskommelserna vore frivilliga och inte ett sätt att överleva.   

Att krönikor från båda sidor talar om våldshandlingar nämns inte, heller inte att de nya härskarna förde med sig präster, religiösa tjänstemän, ordningspoliser och domare som införde ett islamiskt samhällsskick och islamisk lag. Efter den första vågen ledd av umayyader kom längre fram ytterligare två invasionsvågor från Nordafrika, almoraviderna och almohaderna. Dessa var mer fundamentalistiska än den första vågen.   

Darío Fernández-Morera skärskådar de viktigaste påståendena i detta ”narrativ” om det muslimska Spanien, också kallat al-Andalus. Det första är att det skulle ha rått ”convivencia”, ”fredlig samlevnad”, mellan olika folkgrupper och religioner. Han citerar sida upp och sida ner ur medeltida texter som visar att i islamskt kontrollerade områden infördes islamsk lag. Den ”fredliga samlevnaden” bestod av att kristna och judar kunde undgå att avrättas om de betalade höga skatter och i allt följde den nya lagen och visade sig underdåniga.   

Samhället var strängt hierarkiskt, och kristna och judar inte bara stod för statens inkomster utan förnedrades också avsiktligt för att de skulle veta vilka som var herrarna. När en stad erövrats måste invånarna underkasta sig det nya styret och bli ”dhimmis”, dvs den nya underklassen. Gjorde de motstånd, lades staden i ruiner, männen halshöggs och kvinnor och barn såldes som slavar.   

Ett annat påstående som Darío Fernández-Morera tillbakavisar är att den islamska invasionen skulle ha räddat antik vetenskaplig och litterär antik kultur för Europa. Tvärtom blomstrade den antika kulturen under västgoternas tid före erövringen. Västgoterna var djupt påverkade av antik och kristen kultur, studerade antika författare och skapade egna verk. Ockupationen kom i stället att innebära flera hundra år av systematiskt förstörande av kyrkor, bibliotek och konstverk som en del av islams heliga krig.   

Det var samma tillvägagångssätt som användes när Persien erövrades, då allt som funnits före islam skulle förstöras. Den antika kulturen bevarades i norra Europa inom kyrkan och blev viktig i ny lagstiftning driven av påvarna mellan 1050 och 1150. En senare avgörande impuls från antiken kom när muslimska trupper erövrade Konstantinopel 1453. En del av den lärda kristna eliten lyckades fly till väst och tog med sig vad de kunde av antika skrifter, samtidigt som erövrarna inledde ytterligare skövling av antik kultur.   

Många har hört talas om det förnämliga bibliotek som muslimska härskare byggde upp i Córdoba på 800- och 900-talen. Detta innehöll framför allt islamisk litteratur men också översättningar av grekiska vetenskapliga verk. En stor del av biblioteket brändes dock i slutet av 900-talet av al-Mansur, en krigare och envåldshärskare, som ville bevisa för det muslimska prästerskapet hur renlärig han var.   

Den ”översättarskola” som ibland åberopas som exempel på muslimsk kulturell blomstring skapades i själva verket i Toledo runt år 1250 efter det att staden hade återerövrats av de kristna. Kung Alfons den vise hade ett stort litterärt och vetenskapligt intresse och samlade författare och översättare omkring sig. Han beställde verk i historia, astronomi och schackspel, skrev själv poesi och lät översätta ett stort antal verk mellan grekiska, hebreiska, arabiska och latin. Den motsvarande kulturpersonligheten på muslimskt område är Ibn Rushd (1126-1198) som var filosof och kommenterade Aristoteles. Till yrket var Ibn Rushd emellertid jurist och uttolkare av sharialagarna och som sådan slog han fast att den som lämnade islam förtjänade att dö samt att det var riktigt att dhimmis var underordnade muslimer.   

De som framställer al-Andalus som ett paradis utesluter ofta att det muslimska Spanien var en av dåtidens största slavmarknader där det såldes européer som blivit krigsfångar och afrikaner som hört till förlorarna i krig mellan afrikaner och sedan förts genom Sahara till den stora slavmarknaden i Córdoba. Slavar och guld var viktiga inkomstkällor för härskarna.   

Många beskrivningar av al-Andalus utelämnar också hur kvinnor behandlades. Darío Fernández-Morera tar upp kulturella företeelser som kvinnlig omskärelse och att gifta kvinnor helst inte skulle lämna hemmet. Kvinnliga slavar kunde arbeta i hushållet men var också sexslavar, ibland kallade konkubiner. En man kunde ha fyra hustrur och så många sexslavar som han hade råd med. Dessa kunde köpas på marknaden eller erövras vid krigståg. De barn mannen fick med de här kvinnorna skulle alltid uppfostras som muslimer. Detta system var en av flera orsaker till att den muslimska befolkningen växte snabbt. Många av de muslimska härskarna var ljushåriga, vilket kom sig av att de hade mödrar som varit sexslavar.  

Den kristna sidan hade ett annat slags samhälle, vilket ovan nämnda José Javier Esparza beskrivit. Det utvecklades en kultur med självständiga bönder som hade rätt att bära vapen för att kunna försvara sig. Runt år 900 hade de kristna i norra Spanien upprättat riket Asturien som omfattade land från Navarra i öster till Galicien i väster. Under en lång tid fördes det krig nästan varje sommar med attacker från båda sidorna, vilket ledde till att ett stort område runt floden Duero i stort sett tömdes på befolkning. När tiderna blev något bättre vandrade bönder från norr till söder, gjorde anspråk på jord och började odla trots risken för attacker.   

I ett lite senare skede byggdes kyrkor och kloster som centrum för nyanlagda byar. För att uppmuntra nybyggare att skapa nya städer bidrog kungen med stadsprivilegier som tillförsäkrade invånarna rättigheter av olika slag. Kvinnor var aktiva deltagare i nybyggarlivet. Det är också påfallande att kvinnor var viktiga i de kungliga kretsarna genom giftemålsallianser och som regenter.    

Återerövringen av den iberiska halvön pågick under lång tid. Stad efter stad intogs och när de ibland förlorades igen intogs de sedan på nytt. Sättet att erövra en stad var i regel att belägra den tills invånarna gav upp av hunger och törst. Det avgörande slaget stod 1212, då Andalusien ”öppnades”. Córdoba återerövrades år 1236 och Sevilla 1248. Den muslimska övermakten var bruten även om det dröjde till 1492 till det sista avgörandet.   

Emellertid finns det grupper som ger en version av de historiska händelserna som stödjer den egna ”agendan”. En sådan är muslimer som idylliserar perioden och dessutom hävdar att det som en gång erövrats av islam för alltid ska vara islamskt. Gruppen är mycket aktiv på internet, och den som letar videomaterial om den muslimska tiden i Spanien hamnar ofta på muslimska sidor.   

En annan grupp är andalusiska regionalister som hävdar att det finns en andalusisk identitet. Om basker och katalaner har en egen identitet vill andalusier också ha en sådan, och de anknyter då till den muslimska tiden och framhåller framför allt den estetiska dimensionen.   

En tredje grupp är vänstersympatisörer som tar avstånd från allt som är västerländskt och speciellt katolskt och föredrar andra religioner, oavsett vad dessa står för. Den gruppen delar upp världen i förtryckare och förtryckta men hamnar i motsägelser när de inte gärna vill erkänna att förtryckarna under denna period var muslimerna.  

En hel del europeiska forskare tycker att det ofint att jämföra två kulturer när den egna framstår som mer positiv. De vill exempelvis inte nämna slavmarknaden i Córdoba därför att det förekom slavar också i olika europeiska sammanhang – även om det var i mindre grad.   

På det här viset blir historia inte ett självständigt ämne utan ett redskap för dagspolitiken, och ideologiska strider döljer vad som skedde i det medeltida Spanien.  

Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet. 

***   

Läs även: Underskatta inte gamla hjältesagor

Läs även: Jakten på den siste mammuten