Myllrande om en försvunnen värld

Bortträngning är den psykologiska term som beskriver hur personer tränger undan minnen av svåra och obehagliga händelser. I psykoanalys eller psykodynamisk terapi försöker man hantera sådana minnen för att lindra eller bota psykiska besvär. Man skulle kunna se det som att hela Tyskland led av en kollektiv bortträngning efter andra världskrigets slut. En lång rad tyska författare har skildrat hur samhället teg om vad som hänt i koncentrationslägren och om vilka brott de tyska soldaterna och civila hade utfört.  

Författaren W.G. Sebald är en av flera som gjort detta ämne till sitt centrala, bland annat i Svindel, känslor i vilken han återvänder till sin barndoms by för att skriva kritiskt om den tyska tystnaden. Själv emigrerade Sebald till Storbritannien för att han inte stod ut med tigandets kultur. En rad andra tyska författare undrade vid samma tid vad deras pappor gjort under kriget och varför de inte talade om det. Hela denna strömning har kallats ”Vaterliteratur” i den tyska litteraturhistorien.  

Men det var inte bara förövarna som teg. Även de som hade utsatts för det brutala, storskaliga folkmordet teg, förmodligen av andra anledningar. De försökte glömma fasorna från Auschwitz och andra förintelseläger för att inte helt gå under. 

Redan titeln på Andreas Gedins berättelse om sin farfar Georg pekar mot detta tema: Lycklig den som kan glömma. I inledningen skriver Gedin att han i hela sitt liv upplevt att något i farfar ”var avstängt, bortglömt eller låst inuti honom”. Han kommer fram till att Georgs tystnad handlade just om att ”han hade mer att bära på än vad han orkade med”.  

I boken visar Andreas Gedin hur tystnaden tar sin början långt före koncentrationslägren – att den uppstår som en direkt reaktion på nazisternas maktövertagande och de antisemitiska lagar som gradvis infördes i Tyskland. Han skriver om förföljelser, arresteringar och misshandel. Och om hur hans farföräldrar Lena och Georg efter en viss tvekan inser att de måste fly landet – eller dö.  

I en stark scen skildrar Andreas Gedin hur hans farföräldrar, liksom många andra judar, nattetid smyger sig ner till Landwehrkanal som flyter genom Berlin. I händerna bär de kassar fullproppade med böcker och tidningar som förbjudits av nazisterna, eller som möjligen skulle kunna erbjuda nazisterna en anledning att kasta ägarna till verken i fängelse för att innehållet på något sätt kunde uppfattas som ”judiskt” eller ”kommunistiskt”.  

En av styrkorna i Lycklig den som kan glömma är att det känns som att jag, läsaren, står där bredvid dem och ser böckerna och tidningarna flyta iväg på vattnet ”som döda jäsande fiskar” med ”den spända buken ovan ytan”. Det är ett försök att rädda sina liv. Men det är tragiskt nog också en del av den stora glömskan – som här blir konkret gestaltad. 

Farfar Georg, hans hustru och två små söner lyckas dock lämna Tyskland 1938. De anländer till Sverige och där fortsätter tigandet. Detta eftersom de först inte litar på att de är i säkerhet. Även här fanns nazister som bevakade de nyanlända och i värsta fall kunde få dem utvisade till Hitlers Tyskland. Kanske ville de också tiga för att skona barnen. 

Andreas Gedins biografi har undertiteln ”Ett liv i 1900-talets Europa”. Han kunde ha strukit den obestämda artikeln. För det är inte bara huvudpersonens liv som gestaltas. Här beskrivs även vänner och bekanta som korsat farfar Georgs spår. Det börjar med dem han lärde känna som ung i olika sionistiska föreningar. Bokens omslag visar hur hans farfar Georg ”spränger målsnöret” under ett idrottsevenemang 1912, som anordnats av den sionistiska föreningen Blau Weiss där Georg var en aktiv medlem.  

Författaren skildrar den framtidstro som fanns i de sionistiska och judiska föreningarna vid den här tiden, strax efter sekelskiftet. Han följer sin farfar genom det första världskrigets böljande frontlinjer (Georg kämpade på tyskarnas östfront, där kriget inte hade samma låsta skyttegravssituation som på västfronten) och kartlägger dennes vänner och bekanta från mellankrigstiden.  

Det är också spännande att läsa om dem som kom och gick i familjen Gedins lägenhet i Stockholm under andra världskriget och efterkrigstiden. Här finns ryska, amerikanska och engelska spioner, danska motståndsmän och svenska författare och förlagsmänniskor.  

Det är kort sagt oerhört spännande läsning. Andreas Gedin har ägnat mycket tid i arkiven och vinnlägger sig om att noggrant redovisa detaljer även i bifigurernas liv. Ibland blir det till och med för mycket av detta. Farfar Georg försvinner bakom ett myller av olika perifera personer och livsöden. Möjligen har författaren gjort så för att farfadern hela tiden gäckar honom i sin tystnad? Något svar på vem denne man var kan man trots detaljrikedomen inte riktigt utläsa ur boken.  

Det är förmodligen detta som också får Andreas Gedin att gå in och gestalta olika möten utifrån premissen ”så här kan det ha varit”. Då förlorar boken sin glöd. De små anekdotiska berättelserna känns oviktiga vid sidan av allt konkret arkivmaterial. Han borde helt enkelt ha litat på att det höll. För det gör det. Fiktionen känns malplacerad.

***

Läs även: Förhäxande om häxprocesser

Läs även: Humorkryddad hönssoppa