Mys och inga visor

Det började med »scandi noir«. Europa hade en till synes omättlig aptit på nordisk  kriminallitteratur, tv och film. Deprimerade kommissarier med exfruar, bångstyriga döttrar och alkoholproblematik; neuropsykiatriskt funktionshindrade polisgenier; utredare i mysiga stickade tröjor men med knackigt hemliv. Man suktade efter mord på Öland, mord i Dalarna och Jämtland, mord på bron mellan Sverige och Danmark. Henning Mankell, Åsa Larsson, Karin Fossum, Arne Dahl, Stieg Larsson, Jo Nesbø: listan kan göras hur lång som helst. Och var det inte med viss skadeglädje man betraktade hur det skandinaviska välfärdssamhället, den socialistiska drömmen med all sin jämlikhet och rättvisa, dekonstruerades och nedmonterades? Svenskarna var visst inte så lyckliga som man trodde! Danskarna skilde sig precis som alla andra, och dessutom våldtog och mördade de  …

Men nu är det i stället det skandinaviska myset man eftersträvar. I en genomsnittlig engelsk bokhandel tronar för tillfället bord fyllda med nordiska livsstilsböcker: »Hygge: The Danish Art of Happiness«, »Scandinavian Comfort Food«,  »The Little Book of Hygge«, »Scandinavians: Histories, Cultures, Landscapes«, »Simply Scandinavian«, »Sew Scandinavian«, »The Nordic Cook Book«, till och med (tro det eller ej) »Nordic Wilderness: A Colouring Book«.

Den senare lockar med »oberörd natur, djupa blåa fjordar, ogenomträngliga skogar«, klippor och vilda djur.

På allas läppar är alltså det danska begreppet »hygge« (från början ett norskt ord, inlånat under 1800-talet). Turistsajten Visit Denmark beskriver hygge som »mys«, »att skapa en varm atmosfär och njuta av livets goda ting i gott sällskap«. Något trevligt och gemytligt alltså, att lysa upp sitt hem på ett särskilt sätt, med välplacerade lampor och ljusstakar, att svepa in sig i filtar framför brasan, åka släde, den sortens aktiviteter. Julen är förstås högsäsong för hygge. Hygge har exploderat i Storbritannien under hösten och nu börjar man tala om fenomenet i USA, där man än så länge mest sysslat med nordisk mat (godisbutiken Sockerbit och kafékedjan Fika i New York, till exempel) och design (kommentar överflödig).

Och det är väl egentligen inte så konstigt att det finns en aptit på mys såhär i slutet av 2016, året då tidningarna svämmat över av dåliga nyheter, krig och död. Norden har länge associerats med fred och välstånd (låt vara att få länder krigat så mycket mot varandra som Sverige och Danmark), och åtskilliga gånger har jag träffat på engelsmän som med tindrande ögon talar om det socialistiska rättviseparadis jag kommer ifrån, landet med gratis universitet och statligt finansierad jämlikhet. Under den amerikanska presidentvalskampanjen publicerade New York Times en teckning av vad som skulle föreställa den demokratiske kandidaten Bernie Sanders keps: »Make America Sweden again.« Nu menar amerikanska Time Magazine till och med att hygge »kan vara det som hjälper dig att överleva 2016«, efter Trumpsegern och allt annat som inte blivit som någon tänkt sig i the land of the free. De nämner till exempel engelskan Helen Russell, som skrev succéboken »The Year of Living Danishly« efter att ha flyttat till Danmark, och som beskriver hygge som »den totala avsaknaden av allt irriterande och känslomässigt överväldigande«. Så sägs ju danskarna också vara ett av världens lyckligaste folk. 

Den liberala pressen, såsom brittiska The Guardian, betraktar hyggefenomenet med viss skepsis: står det inte en air av nationalism kring alltsammans? Är danskarna inte märkligt stolta, ja nästan malliga, över sin mysiga hembygdskultur, sina stickade tröjor och helylleutflykter? Kritiken reflekterar något av den panik vi sett i Sverige på sistone angående sådana kontroversiella begrepp som »svensk kultur«. Av någon anledning anses sådan vara exkluderande – se till exempel den museidebatt som uppstod efter att kulturminister Alice Bah Kuhnke med följe bestämde sig för att PK-certifiera landets museum. I Louisa Thomsen Brits »The Book of Hygge: The Danish Art of Living Well«, som tar ett mer filosofiskt grepp, förklaras hyggekonceptet i det långa perspektivet. Danmark har under århundradena förlorat enorma markområden (till exempel Skåne  …) till andra nationer, och därför måste man anpassa sig till det lilla. En postimperialistisk självbild, alltså; uppkommen av nödvändighet och nu brukad och hyllad som ett nationellt emblem. Kanske är det därför engelsmännen plöstligt fått hyggefeber. Efter sommarens brexitomröstning stod det klart att Storbritannien, som redan har fått se sitt imperium krympa från världsherravälde till, tja, inte så värst mycket, nu står inför förlusten av en hel europeisk gemenskap. Kanske är det en känsla av identifikation med det krympande Danmarks förluster som lockat någon som engelska Charlotte Abrahams att skriva om ett land hon aldrig bott i, och som hon erkänner är för kallt och dragigt för henne. I pressmaterialet till »Hygge: A Celebration of Simple Pleasures. Living the Danish Way« beskrivs hur hon skrivit boken efter att ha gått igenom två skilsmässor.

I sin undersökning av hygge nämner Louisa Thomsen Brits den danske filosofen, prästen, diktaren och folkbildaren N.F.S. Grundtvig, som gick i bräschen för dansk nationalromantik. Grundtvig utarbetade idén om folkhelighed, vilken, som Jennifer Elisa Veninga beskriver i en studie av danskarnas sociala mentalitet, handlar om folkets levande historia här och nu, ett slags förkroppsligad nationalitet. Danskarna skulle medvetet reflektera över såväl sin historia som sin framtid; folket skulle utbildas och modersmålet premieras. För nutida uttolkare handlar hygge mycket om att skapa ett lagom stort utrymme, ett tryggt rum – den filosofiskt intresserade associerar kanske till fransmannen Gaston Bachelards teorier om »rummets poetik«. Bachelard beskriver utrymmen som både innefattar och begränsar varandet inom beskyddande ramar. Ett hus, till exempel, ger ett slags sinnebild för »psykologisk integration« och blir en »topografi för vår innersta varelse«. 

Men hur fungerar hygge i dag, i en globaliserad och genomgentrifierad värld där nästan allting förpackas som varor att sälja? Det gamla hembygdsidealet har onekligen blivit trendigt igen under de senaste tio åren. Bloggare som Underbara Clara har försäkrat svenska kvinnor om att det går bra att både vara feminist och gilla att baka bullar, sy gardiner och påta i trädgården. (Rätt självklart, kan man tycka, men reaktionerna har inte låtit vänta på sig.) I och med Instagrams framfart har det blivit populärt att fota sina renoveringsprojekt och trivsamma interiörer, helst skapade av gamla tapeter och loppisfynd. Mycket riktigt finns också en fotobok, »Insta Grammar Nordic«, med förföriska bilder av dimmiga landskap, snötäckta berg, glaciärsjöar och vackra nordbor – ganska långt från snömoddiga och slaskiga E4:an i höjd med Älvsjö, eller nya Slussen under utgrävning. Det är en idealiserad turistbild av vad Skandinavien är.

En kulturs drömmar speglar dess tillkortakommanden, brister och visioner. För något decennium eller två sedan var minimalism och compact living dels en reaktion mot ett materialistiskt konsumtionssamhälle, dels ett kreativt svar på storstadens trångboddhet. Sönderstressade västerlänningar blickar nu längtansfullt mot Indiens ashram och de tibetanska munkarnas snötäckta kloster. Yoga, mindfulness, feng shui, vad som helst som är lagom exotiskt och lagom lovande, vad som helst som inte kräver alltför stora uppoffringar. Men liksom dessa påfund är hyggetrenden förstås olidligt medelklassig i sin moderna tappning. Designmöbler, sommarstuga, eget ekologiskt jordbruk, resor till Lappland för att titta på norrskenet, en mysig hundvalp? Sådant kostar pengar. Det som för ett par hundra år sedan var överlevnad – lägga in och torka mat, odla egna grönsaker, sy kläder till familjen – är nu hobbies. Och så ska det sälja förstås. Därför ignorerar man sådant som de nordiska ländernas inrikespolitiska problem, eller det faktum att det väl egentligen mest är danskarna som är glada – islänningarna, till exempel, ska tydligen toppa OECD:s lista över konsumenter av antidepressiva mediciner. Sverige är femma. Som infödd nordbo ställer man sig lätt ganska frågande till hyggetrenden. Det är klart vi behöver tända levande ljus och fika när vi bor i sex månaders mer eller mindre totalt mörker. Våra mysiga stickade kläder är skydd mot minusgrader, och vad är det egentligen som är så romantiskt med vår kaffekonsumtion? Nej, det blir nog svårare att marknadsföra hygge-litteraturen till Sverige, där de flesta tycks fantisera om en vinter i solen och en julafton långt bort från snödrivor och mörka granskogar.

Å andra sidan är det förstås trevligt att danskarna äntligen exporterat något positivt till Storbritannien – sist man var där invaderade man städerna, satte skräck i lokalbefolkningen och tvingade dem att betala Danagälden. En mysinvation är definitivt att föredra.

Böcker om det skandinaviska myset

»Hygge: The Danish Art of Happiness«, Marie Tourell Søderberg

»Insta Grammer Nordic«, Irene Schampaert

»Hygge: A Celebration of Simple Pleasures. Living the Danish Way«, Charlotte Abrahams

»The Book of Hygge: The Danish Art of Living Well«, Louisa Thomsen Brits

»Scandinavians: Histories, Cultures, Landscapes«,  Robert Ferguson

»Sew Scandinavian«, Kajsa Kinsella

»Nordic Wilderness: A Coloring Book«, Claire Scully

»The Year of Living Danishly«, Helen Russell

»Scandinavian Comfort Food: Embracing the Art of Hygge«, Trine Hahnemann

»The Cosy Hygge Winter Colouring Book«, Elizabeth James

»Simply Scandinavian: 20 Stylish and Inspirational Scandi Homes«, Ryland Peters

»The Nordic Cookbook«, Magnus Nilsson.