Mysbombning av redan frälsta

Den rättfärdige måste lida mycket, men Herren räddar honom ur allt, står det i Psaltaren 34:20. Den som vill pröva hållbarheten i ett sådant påstående borde ta tillfället i akt. För sällan har det väl cirkulerat så mycket rättfärdighet som i dessa val(kaos)tider, åtminstone i den urbana kultur- och medievärld jag också får kalla min.

Gå och rösta. Glöm inte att rösta. Rösta för in i helvete. Anstormningen uppfordrande kommentarer från facebook-vänner den gångna helgen var ganska ansenlig. För att inte tala om alla uppsminkade selfies som lades upp på väg till vallokalen, och bilder på idel glada barn med viftande röstkort. Själv postade jag Expressens länk: »I dag röstar vi nej till rasism.«

Lite hedervärd valentusiasm, bara. Okej. Men frågan återstår. Vem riktades all denna valinformation egentligen till? Och vem i vängruppen skulle faktiskt glömma bort att rösta? Alla som är aktiva i så kallade sociala medier vet att de i själva verket är allt annat än sociala; att man söker sig till likasinnade, simmar inåt,  för att få sin världsbild bekräftad snarare än  ifrågasatt. Så svaret på vem man vände sig till är nog: ingen särskild.

På samma sätt som de som uppmanar de eventuella sverigedemokrater de har i sitt facebook-flöde att ta bort dem som vän, knappast förväntar sig någon skörd. Eller som den liberala debattören Sakine Madon uttryckte det på twitter: »Tycker det är fint att folk på fejjan ber sd-röstare fara och flyga. MEN. De som gör det har ju cirka noll sd-vänner ändå.«

När sverigedemokraterna från en dag till en annan blir landets tredje största parti är det många som vill markera avstånd mot rasism. Och arbeta för att göra Sverige till ett öppet och tolerant samhälle.

Men detta kräver lite mer svett än så.

Att mysbomba de redan invigda med sin toleranta världsbild hjälper knappast. Denna gemensamhetens styrkesup blir direkt kontraproduktiv. Och Expressens välmenande »I dag röstar vi mot rasism«, och Aftonbladets »Vi är 87%« är inte så lyckad copy för ändamålet, med tanke på att sverigedemokraternas hela syresättning bygger på spänningen mellan »vi« och »dom«. Etablissemanget mot partiet. »Invandrare« mot »svenskar«.

Något som definitivt inte hjälper är att sprida oförblommerat skryt om det egna kvarteret. »Jag är så stolt över mitt valdistrikt.« »Jag är så stolt över mina grannar«, proklamerades av somliga som lyckats sätta bo i ett område med ett minimum av sverigedemokrater. En »inte-på-min-bakgård«-attityd som är direkt osmaklig.

Vilken absurd tanke att exempelvis jag, som bor i ett kvarter ett stenkast från Stureplan i Stockholm, där hyfsat få röster – 4,6 procent – lades på sverigedemokraterna, skulle uttrycka glädje över det. Som om Sverige blir ett bättre land ju längre bort från det egna hägnet, och från storstan, problemen skjuts. Det är att göra det politiska engagemanget till en individuell statusmarkör. Att storstäderna inte gillar sd, det vet vi, så vad göra?

Håll inne med din stolthet, du storstadsmänniska, och dela inte ut kollektiva skampoäng till en ort som skånska Sjöbo.

Hellre, åk ner och gör ett handtag.

Den rättfärdige måste lida mycket.