Myten krossas

Han fick slut på kalla kriget, sänkte skatterna, nedmonterade den statliga byråkratin och det slösaktiga välfärdssystemet. Han återställde familjevärderingarna, framtidsoptimismen och självkänslan hos det amerikanska folket efter det turbulenta 1970-talet. Han vann två av 1900-talets största jordskredssegrar i amerikanska presidentval och lämnade Vita huset med stöd av 60 procent av befolkningen.

Så ser den gängse bilden av Ronald Reagan ut i USA.

Sedan han lämnade Vita huset för 20 år sedan har han gradvis klättrat högre upp i opinionsmätningar över de mest populära presidenterna. I en undersökning av Gallup 2007 valdes han till landets näst mest populära president någonsin – bara Lincoln var mer omtyckt.

I veckan som gick hedrades Ronald Reagan med en ny bronsstaty i Washington DC. Under den bombastiska avtäckningsceremonin hyllades han av såväl demokraten Nancy Pelosi som republikanen John Boehner, som började gråta öppet under sitt sentimentala tal till ex-presidenten.

Men nu börjar myten om Reagan naggas i kanten.

Will Bunch, författare till boken »Tear Down This Myth – How the Reagan Legacy Has Distorted Our Politics and Haunts Our Future«, skriver att Reagans skattesänkningar och avregleringar banade vägen för den rådande ekonomiska krisen, att hans soliga optimism varvades med skräckinjagande kärnvapenhot och att han i själva verket var en djupt polariserande president som ignorerade många av problemen bland USA:s fattiga, svarta och homosexuella.

Bunch har sällskap av en rad aktuella böcker – historikern Sean Wilentz »The Age of Reagan: A History 1974–2008« och William Kleinknecht »The Man Who Sold the World« – som tar itu med Reagans politiska arv.

Även historikern Rick Perlstein, som ägnat sitt yrkesliv åt att forska om den amerikanska högern och hittills skrivit två böcker i en trilogi om landets konservativa rörelse, arbetar nu på en bok om Reagan. Han menar att Reagans popularitet beror på att han blev president efter en lång period av nationella trauman: Watergate, Vietnam, en ekonomisk kris.

– Hans optimism erbjöd en möjlighet för amerikaner att få känna sig bra utan att behöva ta itu med problemen i det förflutna, säger Perlstein.

Will Bunch beskriver i sin bok en påkostad, ihärdig och välbemannad politisk kampanj för att förhöja Reagans image: organisationen Reagan Legacy Project, som bildades 1997, av bland andra antiskattaktivisten Grover Norquist. De har bland annat lyckats få ett berg i New Hampshire att döpas till Mount Reagan, de fick flygplatsen i Washington DC att döpas till Ronald Reagan National Airport och år 2003 tvingade de tv-kanalen CBS att lägga ner en påkostad dramaserie om Reagan, då de hävdade att den framställde presidenten alltför negativt. Reagan Legacy Project startades precis efter att Bill Clinton hade blivit omvald med stor marginal.

– Det republikanska partiet ansågs vara i kris. De var övertygade om att den konservativa rörelsen borde återvända till sina rötter: militarism och skattesänkningar, säger Bunch.

I dag är det ofta Reagans ekonomiska politik som möter hårdast kritik, i synnerhet under de senaste årens finanskris. Enligt nobelprisbelönade ekonomen Paul Krugman var det Reagan-epokens avregleringar och skattesänkningar för välbärgade som väljarna röstade emot i presidentvalet förra året. Under sitt första år som president genomförde Reagan drastiska förändringar i den ekonomiska politiken: kraftiga sänkningar av kapitalvinstskatten och inkomstskatten för höginkomsttagare, nedskärningar av i stort sett samtliga välfärdsprogram: socialbidrag, matkuponger, studentlån, skolluncher och omskolning för arbetslösa.

– Hans sätt att ta itu med den växande fattigdomen och de enorma inkomstklyftorna var att låtsas som om de inte existerade. Likaså erkände han inte att aids överhuvudtaget fanns förrän 1987, säger Ann Friedman, redaktör på liberala American Prospect.

I »Tear Down This Myth« tar Will Bunch upp Reagans extremt låga popularitet bland svarta amerikaner.

– När han dog 2004 var det miljoner i Washington DC som kom för att se kistan, men man såg nästan ingen som var svart, trots att DC är den stad med flest svarta i USA.

Stephen Thernstrom på konservativa Manhattan Institute tycker inte att den här polariseringen nödvändigtvis behöver tyda på politiska misslyckanden för Reagan.

– Det är svårt att ha en president som åstadkommer något väsentligt utan att bli polariserande. Om man genomför stora förändringar kan man inte vara omtyckt av alla. Men däremot tydde många av hans retoriska utspel på en viss okänslighet inför rasdynamiken i USA.

Thernstrom är inte riktigt redo att kalla Reagan-epoken över än.

– Det är för tidigt att säga hur populär Obamas politik egentligen är. Han är omtyckt som person, men många av hans politiska beslut är inte så omtyckta. Amerikaner är exempelvis inte så förtjusta i vad som händer med General Motors nu.

Barack Obamas konsekvent höga siffror i opinionsmätningarna har fått många att kalla honom den mest populära presidenten sedan Reagan, samtidigt som han anses vara den första presidenten som tydligt tar avstånd från Reagans politiska agenda.

Obamas popularitet lär därmed bli en viktig faktor i förändringen av den historiska bilden av Reagan.

Rick Perlstein påpekar att även om Obama representerar en tydlig förändring från Reagan politiskt, påminner de ofta om varandra retoriskt. De trädde båda fram som politiska fenomen, med optimistiska budskap efter turbulenta, mörka politiska år.

– Obama har definitivt studerat Reagans retorik. Båda tror på det här optimistiska budskapet om den amerikanska drömmen.