Myten om rockpoeten

Redan 1967 protesterade rock- och kulturjournalisten Ellen Willis mot ovanan att kalla rockmusiker, med Bob Dylan i spetsen, för poeter.

I en lysande essä i Cheetah Magazine, nu omtryckt i samlingen »Out of the Vinyl Deeps« (2011, University of Minnesota Press), kommenterar hon truismen att Dylan är en poet som använder rock’n’roll för att sprida sin konst, att han är en Walt Whitman med elgitarr. Eftersom det inte stämmer har det, menar hon, bara tjänat till att misskreditera honom hos intellektuella. Men det gav honom också en evig anledning att förnya sig. Han har ständigt varit på flykt från den stämpeln, medan Patti Smith har bejakat den.

Visst har Dylan fantasi, ironi och ett minnesvärt bildspråk, men hans främsta litterära förtjänst – hans känslighet för psykologiska nyanser – hör till fiktionen snarare än poesin, påpekar Willis. Hans talang för att skapa karaktärer har många gånger räddat honom och sett till att det blivit bra sångtexter av förfärlig lyrik. Med »Bringing It All Back Home« skapar han snarare ett alternativ till allt vad poesi är. Precis som Patti Smith gjorde på »Horses« och »Radio Ethiopia«. Hon var ett av Dylans mest hängivna fans från första stund och har berättat hur hon blev till som sig själv först när Bob Dylan kom till hennes konsert.

Det är som hittepå-historieberättare Dylan skrivit in sig i evigheten. Detsamma gäller för många av de musiker som det senaste halvseklet dubbats till rockpoeter. Man har kallat Bob Dylan och Patti Smith för poeter, när man menat visionärer.

Det roliga med de två Polarprisbelönade rockpoeterna Dylan och Smith är att just de två skrivit de chosefriaste och språkmässigt rakaste självbiografierna (»Chronicles« respektive »Just Kids«, på svenska 2010, Brombergs) man kan tänka sig. Bit för bit visar Smith i sin bedårande bok vilken hård disciplin det krävdes för att bli my(s)tisk.

»Om Walt Whitman hade levt i dag hade han också spelat elgitarr«, skrev alltså popkulturjournalisterna när Dylan hänt, och det är således en tradition lika gammal som popmusiken som Polarpris­juryn ansluter sig till när de skriver motiveringen till Patti Smiths Polarpris 2011. Priset går till en »Rimbaud med Marshallförstärkare«. En artist som visat »hur mycket poesi det finns i rocken och hur mycket rock det finns i poesin«.

Jag blir alltid litet generad när jag läser sådant. Jag antar att det har att göra med den patriarkalt statiska poesi­kanon rocken alltid lutar sig mot, en återvändsgränd för personkulter av »missanpassade genier« och liv som kallas självförbrännande.

Den vedertagna successionsordningen för rockpoesins hjältar, nedtecknad bland annat av henne själv i »Just Kids«, går från den brittiska 1700-talspoeten William Blake, genom Baudelaires franska 1800-tal och Walt Whitmans amerikanska dito, rätt in i Rimbauds och Verlaines kärleksdrama, till Jean Genets queera 1900-tal och de amerikanska beatförfattarna.

När musikjournalisten Susan Shapiro intervjuar Patti Smith för tidningen Crawdaddy under inspelningen av »Horses« 1975 väntar hon sig en detaljerad utläggning om betydelsen av Rimbauds litteratur. »Jag var en tonårstjej«, svarar Patti Smith, »hade ingen kille, jag tittade på omslaget till ›Illuminations‹, han var en snygg kille! Han hade till och med långt hår före The Beatles. Det var så enkelt.«

När hon stylar sig i den vita skjortan inför den karriärdanande omslagsbilden till »Horses« är hennes förlaga en bild av Genet. Det fotot blev i sin tur orsaken till att många började dyrka henne – hade någon tidigare sett så tuff men lite, lite osäker ut? – på samma sätt som Rimbauds look fick henne att tillbe honom.

Patti Smith kände sig till en början för snobbig för rocken. I hennes 60-tal hade Allen Ginsberg högre status än Janis Joplin. Därför lanserade hon sig själv som poet även när hon blev rockstjärna, och i historieskrivningen om henne har musikern och sångerskan Patti ständigt blandats ihop med poeten Patti. Den senare är den sista beatniken. Hon sysslade med spoken word och behöll en antikvarisk konstsyn. Den förra fick rocken att låta ny.

På Patti Smiths tidiga album hör jag en fantastisk rockröst som får punkrocken att låta fantasifull. Jag hör inte en 1900-tals-Rimbaud, däremot ett mycket stort Rimbaud-fan. Hennes andra album, »Radio Ethiopia« från 1976, är en dramatiserad berättelse om Rimbauds resa till Abessinien och hans död. Hon skriver inte som en Rimbaud, hon skriver på en saga om Rimbaud.

Patti Smith har gjort pilgrimsfärder till Rimbauds ära. Hon har omfamnat hans gravsten på film. Gått på tågräls och åkallat honom. I »Just Kids« talar hon väldigt mycket om hans myt och väldigt litet om hur han utvecklade språket.

Arthur Rimbaud är rockpoesins skyddshelgon. Och kanske är det rentav därifrån både den amorfa genren rock­poesi och den destruktiva rockmyten kommer: uppfattningar och missuppfattningar om det rebelliska hos Arthur Rimbaud.

Det som hände under rockens 60- och 70-tal var helt enkelt detta, som Göran Greider var inne på i förbifarten i sin recension av »Just Kids« i DN: modernismens hela energi flyttade in i rockens värld, och en Arthur Rimbaud eller en William Blake fick ibland spela med i banden.

För Patti Smith är poesi och mystik samma sak. När hon missförstår någon av sina litterära hjältar, skriver hon, är det för att hon tagit dem till sig »som poeter«. Hon är en mystiker som samlar på talismaner. Hon är en stor romantiker. Hon är samtidigt Chelsea Hotels hårdast arbetande och nyktraste hyresgäst som snappar upp allt hon behöver veta om hur man bygger en image. Hon har gladeligen varit otaliga mäns musa, och själv haft uteslutande män som musor.

Troligtvis är det just Patti Smiths förstenade romantiska konstsyn som gjort att hennes dragningskraft varit lika stark genom alla kulturella trender. Helt oberoende av en postmodern omvärld har rockvärldens självutnämnda hovpoet fortsatt tala, utan ironi, om den gudomligt inspirerade Konstnären som fått en Kallelse. Om Patti the Poet.

Rockstjärnor får nästan alltid, till skillnad från författare eller konstnärer, omvärlden att tolka dem precis som de önskar. Särskilt Patti Smith. Polarpris­juryns motivering låter nästan som om hon hade skrivit den själv.

Patti Smith mottar Polarpriset vid en ceremoni i Stockholms konserthus den 30 augusti. Hon delar priset med stråkkvartetten Kronos Quartet.

Tre klassiker

»Gloria« (1975)
Från debuten »Horses«. Sången bygger på Van Morrisons »Gloria« och inleds med den amerikanska punkens mest kända citat: »Jesus died for somebody’s sins but not mine.«

»Because the Night« (1978)
Från albumet »Easter«. Patti Smiths enda bredbenta topplistehit, skriven med Springsteen. Hon har sagt att texten handlar om hennes man Fred »Sonic« Smith som dog 1994.

»Peaceable Kingdom« (2004)
Den sena Patti Smith, akustisk och politiskt arg på Amerikas krigföring, på albumet »Trampin«.