Nå var det nok! – Dag Solstads storhet var kompromisslösheten
Den norske författaren Dag Solstad har gått bort. Efter sig lämnar han ett litterärt arv som gräver sig djupt ner i människans mest primitiva natur.
Bild: TT
Dag Solstad ville att hans romaner skulle undandra sig beskrivning. Ingen som har tagit sig an hans realistiskt betingade upplösning av realismen kan påstå annat att han med bullrig bravur gick i land med projektet. Därför tvingas jag tillgripa en liknelse:
2014 tog den indiskbrittiske konstnären Anish Kapoor patent på färgen vantablack. Med en förmåga att absorbera 99,96 procent av allt ljus gäckar den ögat och sägs kunna göra stora föremål osynliga. Det visade sig vara sant. Under en utställning på museet Serralves i Porto föll en besökare ned i ett två och en halvt meter djupt hål eftersom hålet målats vantasvart och såg ut som plant golv.
Så är det att läsa Dag Solstad; med ensamrätt på ett litterärt pigment låter han mig gå säker i en sval och rymlig utställningslokal till dess att jag plötsligt faller handlöst. Varje gång gör lika ont. Varje gång vill jag att det ska ske igen.
Det började tidigt. Redan den socialistiskt anstrukna Arild Asnes (1970) – Solstad begapade sig under några år i maoismen och ägnade ett antal titlar åt dess programmatiska ideal – visar upp människor som förefaller ha något bättre för sig än att vara lyckliga. Detta förstärktes när politikens byggnadsställningar togs ned och ersattes av psykologiska korthus. I Professor Andersens natt och T. Singer är det som om en tjechovsk undergångsmagnet pulserar under huvudpersonerna och håller dem vid liv. Om de blev lyckliga skulle de dö eller kanske till och med döda. Hos Solstad råder aldrig någon tvekan samtidigt som tvivlet – det där tvivlet som kan få en vanlig man med vanliga vanor att utan yttre skäl köra ut i skogen och låta sig snöas över – ekar. Och genklangen är en mästares.
När en mästare försvinner från stolen vid sitt skrivbord måste man fråga sig vad som skiljde honom från de blott utmärkta. De som man hummar belåtet åt. Hårt reducerat är det självklarhet som utgör artskillnaden. Självklarheten verkar som en uppenbarelse som får läsaren att tro texten så som den bedjande tror på sin Gud. Överlämnad. Förvissad.
Dag Solstads storhet är det kompromisslösa. Djupt nedgrävda, primitiva bevekelsegrunder gör prosans marknivå ostadig. Tecknen på att allt ska rasa samman är för små för att se. Inte ens djuren som förmår förutse jordbävningar anar. Det är exempelvis en till synes obetydlig parantes hos Ibsen som får huvudpersonen i Genans och värdighet att mista besinningen och dänga sitt vrenskande paraply i en vattenfontän – ”Nå var det nok!” – och det är bihangen i Armand V. : fotnoter till en outgrävd roman som är huvudsaken. En utveckling från att söka lösa modernitetens komplexitet i ideologiskt hårt hållna muskler till att okomplicerat låta de uråldrigt existentiella spörsmålens tarmar välla ut som brock. Kampen tiger högt.
Fader och son, förnekelse och erkännande, samhälle och individ återkommer i romanerna, men mer i form av historiskt slumpartade ofrånkomligheter än som beledsagande upplysning. I gengäld tillåts språket att vara lika obegränsat som meningarna långa då världen de målar upp hålls saklig, drastisk. Miljöbeskrivningarna är följaktligen lika få som besinningslösa. Det är normalitetens fasansfulla potential, den på samma gång passiva och impulsiva, som tävlar inbördes enligt dolda regelverk. Det ser ut som en tanke att den sista boken handlade om travsport; på läktaren kan ingen höra dig skrika.
Nå var det nok! Solstad är borta. Men under hans litterära paraply är det svarta hål som ser ut som ett golv mer närvarande än någonsin.
Dag Solstad gick bort den 14 mars i år. Han blev 83 år gammal.
***
Dag Solstad ville att hans romaner skulle undandra sig beskrivning. Ingen som har tagit sig an hans realistiskt betingade upplösning av realismen kan påstå annat att han med bullrig bravur gick i land med projektet. Därför tvingas jag tillgripa en liknelse:
2014 tog den indiskbrittiske konstnären Anish Kapoor patent på färgen vantablack. Med en förmåga att absorbera 99,96 procent av allt ljus gäckar den ögat och sägs kunna göra stora föremål osynliga. Det visade sig vara sant. Under en utställning på museet Serralves i Porto föll en besökare ned i ett två och en halvt meter djupt hål eftersom hålet målats vantasvart och såg ut som plant golv.
Så är det att läsa Dag Solstad; med ensamrätt på ett litterärt pigment låter han mig gå säker i en sval och rymlig utställningslokal till dess att jag plötsligt faller handlöst. Varje gång gör lika ont. Varje gång vill jag att det ska ske igen.
Det började tidigt. Redan den socialistiskt anstrukna Arild Asnes (1970) – Solstad begapade sig under några år i maoismen och ägnade ett antal titlar åt dess programmatiska ideal – visar upp människor som förefaller ha något bättre för sig än att vara lyckliga. Detta förstärktes när politikens byggnadsställningar togs ned och ersattes av psykologiska korthus. I Professor Andersens natt och T. Singer är det som om en tjechovsk undergångsmagnet pulserar under huvudpersonerna och håller dem vid liv. Om de blev lyckliga skulle de dö eller kanske till och med döda. Hos Solstad råder aldrig någon tvekan samtidigt som tvivlet – det där tvivlet som kan få en vanlig man med vanliga vanor att utan yttre skäl köra ut i skogen och låta sig snöas över – ekar. Och genklangen är en mästares.
När en mästare försvinner från stolen vid sitt skrivbord måste man fråga sig vad som skiljde honom från de blott utmärkta. De som man hummar belåtet åt. Hårt reducerat är det självklarhet som utgör artskillnaden. Självklarheten verkar som en uppenbarelse som får läsaren att tro texten så som den bedjande tror på sin Gud. Överlämnad. Förvissad.
Dag Solstads storhet är det kompromisslösa. Djupt nedgrävda, primitiva bevekelsegrunder gör prosans marknivå ostadig. Tecknen på att allt ska rasa samman är för små för att se. Inte ens djuren som förmår förutse jordbävningar anar. Det är exempelvis en till synes obetydlig parantes hos Ibsen som får huvudpersonen i Genans och värdighet att mista besinningen och dänga sitt vrenskande paraply i en vattenfontän – ”Nå var det nok!” – och det är bihangen i Armand V. : fotnoter till en outgrävd roman som är huvudsaken. En utveckling från att söka lösa modernitetens komplexitet i ideologiskt hårt hållna muskler till att okomplicerat låta de uråldrigt existentiella spörsmålens tarmar välla ut som brock. Kampen tiger högt.
Fader och son, förnekelse och erkännande, samhälle och individ återkommer i romanerna, men mer i form av historiskt slumpartade ofrånkomligheter än som beledsagande upplysning. I gengäld tillåts språket att vara lika obegränsat som meningarna långa då världen de målar upp hålls saklig, drastisk. Miljöbeskrivningarna är följaktligen lika få som besinningslösa. Det är normalitetens fasansfulla potential, den på samma gång passiva och impulsiva, som tävlar inbördes enligt dolda regelverk. Det ser ut som en tanke att den sista boken handlade om travsport; på läktaren kan ingen höra dig skrika.
Nå var det nok! Solstad är borta. Men under hans litterära paraply är det svarta hål som ser ut som ett golv mer närvarande än någonsin.
Dag Solstad gick bort den 14 mars i år. Han blev 83 år gammal.
***
