Nabokovs sista suck

Vladimir Nabokov brukade skriva i sängen. Eller i en bil, under den period han bodde i Amerika och om somrarna gav sig ut på fjärilsjakt tillsammans med sin fru. Han skrev med en hård hand på små anteckningskort, spetsen på blyertspennan bröts ofta av. Till sin allra sista roman »The Original of Laura« som han själv förkortade »TOOL« använde han 138 indexkort. Nabokov påbörjade sitt opus ultimum i december 1974, tre år före sin död. Tanken var att det skulle bli en roman utan både »jag« och »han«, men med en ständigt närvarande berättare. Författaren till den världskända »Lolita« (1955) slutförde dock aldrig sin sista bok och eftervärlden har bara känt till dess existens genom de brev som Nabokov skrivit.

I oktober 1976, ett år före sin död, skrev han till New York Times Book Review: »Jag har läst igenom det ofärdiga utkastet till en roman som jag påbörjade före min sjukdom, men som var fullbordad i mitt huvud.« I själva verket så är det inte Nabokov som skriver sin egen roman. Han läser den för sig själv, som om det vore någon annans bok. Ett tiotal gånger läser han om den. Med duvorna i en park som åhörare, för sina sedan länge döda föräldrar, för en samling unga sjuksköterskor och familjens gamla husläkare. Men döden kom emellan. När Vladimir Nabokov dog 1977 hade han inte haft tid att renskriva »The Original of Laura« och skicka in den till sitt förlag McGraw Hill.

De 138 indexkorten blev kvar i ett schweiziskt bankfack under 30 års tid eftersom hans änka Vera inte förmådde uppfylla sin makes sista önskan att bränna upp dem. Precis som hon två gånger tidigare räddat »Lolita« från lågorna. Varför färdigställdes aldrig »The Original of Laura«? Hur kommer det sig att Vladimir Nabokov valde att lägga sin sista tid på att spela ryskt Alfapet med sin syster Elena?

Kanske kommer mysteriet snart att klarna nu när sonen Dmitri Nabokov efter en lång tvekan beslutat sig för att gå emot sin fars önskan och publicera de mytomspunna korten. Ett beslut som fått debattens vågor att gå höga i både amerikansk och brittisk press och där författare som John Banville hävdat eftervärldens rätt att ta del av opublicerade verk av numera döda författargenier, medan andra, som Tom Stoppard, envist försvarat den döde Nabokovs sista önskan. Det återstår att placera fragmenten av Nabokovs arv i en viss ordning, att slutföra den ofullbordade romanen. Men vem ska få detta uppdrag? Inte den 76-årige sonen Dmitri i alla fall, om man får tro honom själv:

– Jag skulle aldrig tillåta mig själv att ta vid där min far slutade, att göra hans jobb. »Laura« innehåller så många lösa trådar, så många tankar koncentrerade till dessa få rader, som skulle kunna ha utvecklats mycket mer, till något helt annat och för oss oväntat. Jag kommer aldrig att tillåta mig själv den lyxen eller de plågsamma kval som det skulle innebära.

Vem återstår då? Slumpen kanske, som alltid har ett finger med i Nabokovs böcker. Förläggaren kan ju alltid kasta upp korten i luften och se hur de landar. Tillsammans utgör de en radda av fel, bortglömda företeelser och trassliga förväxlingar. Men nog skulle det vara underbart att få lära känna Laura. Är det hon som berättar, är hon författaren? Nästan alla huvudpersoner i Nabokovs böcker är ju författare och han har flera gånger skildrat deras död. Ingen av dem går ett originellt slut till mötes, de är alla kopior och varianter på samma tema.

Förhoppningsvis har Laura något att berätta om den store auteurens sista månader i livet.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter