Jon Fosse är en introvert och knepig katolik, med mumlande monologer

Är det någon mening med att ens försöka beskriva Fosseland? 

Det påpekades att det är egenartat, att man träder in detta Fosseland bara efter några meningar eller repliker, att han har förblivit sig själv, och att det inte är inte så vanligt som man tror.  

Men ändå, någonstans, tänkte man, är ju just detta litteraturens, skrivandets själva kärna och mening. 

I norsk tv sa 2023 års nobelpristagare Jon Fosse att han inte bryr sig så mycket om att bli läst.  

Han sa att för honom handlar det om att han måste skriva, att det var det enda som var viktigt. 

Att skriva för att säga det man vill säga, för att hitta tankarna. Att skriva är ett sätt att vara för honom.  

En av Fosses svenska översättare, Lars Andersson, talade om att det var en enkel uppgift att översätta honom. Något med hans idiom, hans sätt att skriva. Andersson sa att han ”börjar från början och följer honom mening för mening”, men att det någon gång hade hänt att han har gått bet på något ord, en sorts ”ebbstrand som finns i Norge men inte i Bohuslän.” 

Fosse kommer från Fosse i Strandebarm. Det är en liten tätort som tillhör den västnorska fylken Hordaland. Under det mesta av sitt vuxna liv har han varit bosatt i Bergen. I sin bok ”Gnostiske essay” skriver Fosse att det inte är viktigt att ”vid skrivandet att så fullkomligt som möjligt försöka planera sina texter med en konkret önskan om ett konkret intryck utan att hellre låta skrivandet bli själva betydelsen.” 

Fosseland är präglat av det norska västlandet. Man möter i dessa naturer djupa hav, skimrande fjordar, blå himmel, mörker och ständig vind i en öppet, rå terräng som kan påminna om trakterna hos en av Fosses inspiratörer Tarjei Vesaas. Också han skrev på nynorska.  

Men Fosses värld är hans alldeles egen. En sådan bara riktigt stora författare lyckas skapa. Jon Fosse är inte världens mest spelade levande dramatiker för inte. Dagen när han fick nobelpris påminde någon om att han något år var mer spelad än Shakespeare. 

På den lilla kvartersteatern hundrafemtio meter från köksfönstret där Fokus utsände denna torsdag drack sitt lunchkaffe spelade de så sent som för några veckor sedan ett av hans dramer.  

Jon Fosse har sagt att han inte är säker på om det är värt att skriva så mycket och leva så lite som han gjort. 

Årets nobelpristagare, författare till över 70 litterära verk, lyckas likväl, som en skrivande människosjäl, skildra livet i dess helhet, det jordiska livet som begränsas av mänskliga år och resten, allt det som oftast förblir gömt under ytan, ”men då och då visar sig för människan som en stråle som plötsligt skiner genom hennes vardag. De enkla orden i Fosses böcker avslöjar de stora livsmysterierna, och en hel evighet utspelar sig ofta under loppet av en dag i en människas liv”, skrev Šárka Erbenová år 2014 i en akademisk uppsats i Nordiska språk om Fosses stil.  

Få tycktes denna dag missnöjda. Bettingfirmorna som hade kinesen Can Xue som storfavorit hade inte blivit sannsporda. Inte heller de som av litteraturpriset önskade sig ”något annat, något mer”. Den kraftfulla tendens som Anna Jungstrand, nytillträdd professor i sakprosa, intervjuad på Dagens Nyheters kultursida inför tillkännagivandet av priset, satte fingret på: ”Just nu tycks det också finnas förhoppningar om att nå fram till en verifierbar verklighet, och det finns ökande förväntningar på en demokratisk och moraliskt försvarbar litteratur. Inget av det här har särskilt mycket att göra med litterär kvalitet, men det upptar en del fokus i debatten”. 

Det blev inte som dessa debattörer hoppades, i stället något som hade desto mer att göra med litterär kvalitet. En introvert och knepig katolik, med mumlande monologer.  Någon beskrev Jon Fosse som ”en svensk Stig Larsson”, någon som en ”den gamla tidens författare”, och någon Fosseland som ”80-talets mörka tunga rockmusik”. 

***

Läs även: "Annie Ernaux? Är hon verkligen i Nobelprisklass?"

Läs även: Inget Nobelpris till tyskarna