När Amerika slits sönder

I bioaktuella Civil War konfronteras vi med frågan om vad som egentligen håller ihop västerländska samhällen. Genom en grupp journalisters ögon ser vi slutfasen av ett fjorton månader långt amerikanskt inbördeskrig präglat av brist på mat, vatten och bränsle – liksom av fyllda flyktingläger och bombningar av civila.  

Varför pratar vi idag om ett stundande amerikanskt inbördeskrig? Stormningen av Capitol Hill i Washington den sjätte januari 2021 är en parallell, framförallt för att regissören Alex Garland i likhet med amerikanska medier betraktar stormningen – och Trumps stöd till demonstranterna – som startskottet i en lågintensiv uppdelning av Förenta staterna.  

Centralt för USA:s dilemma är att amerikaner söker svar på väldigt olika frågor. De progressiva frågar: “Vart är vi på väg?” medan de konservativa undrar: “Vilka är vi?”. 

Svaren gestaltas i filmen Civil War genom en klassisk amerikansk journalistisk roadtrip. Pauser vid bensinstationer. Möten med främlingar som på något vis är ens landsmän. Krigsscener av ultra-våld tonsatt till första vågens hiphop. Resans mål är Washington DC där journalisterna hoppas kunna intervjua presidenten som sedan krigsutbrottet vägrat prata med pressen. Denne framställs som en tyrann som måste avsättas och avrättas. 

Spänningarna i dagens USA kan kallas för ett kulturkrig. Men som historikern Peter Turchin beskrivit i sin bok End Times (2023) är det rotat i en materiell kamp – inte inom majoritetsbefolkningen utan inom en förhållandevis liten grupp som gör anspråk på att tillhöra samhällets elit. Journalisterna är på spaning efter den tid som flytt eftersom deras yrkeskår fått alltmer konkurrens, exempelvis från ny teknologi.  

Utöver den materiella kampen synliggörs även institutionella intressen i det amerikanska kulturkriget. Skillnaden mellan årets presidentval och då Trump valdes 2016 är att allt färre amerikaner tror på den federala statens förmåga att medla mellan staternas respektive intressen. Statsvetaren Patrick Deneen hävdar därför i sin bok Regime Change (2023) att den federala staten ska förstås som en regim – en sorts djupstat med kopplingar till etablerade mediahus, universitet och idéburna organisationer, vars gemensamma nämnare är en liberal värdegrundsgemenskap frikopplad från folkviljan. 

Det egentliga inbördeskriget är enligt Deneen känslan hos allt fler vanliga amerikaner att det redan idag finns flera olika USA. Denna känsla motiverar i sin tur självorganisering av en alternativ elit vars skara växer genom dels förförelse, dels klassförräderi från befintliga eliter. Det är inte blodigt utan byråkratiskt, och utspelas under årtionden. 

Alex Garlands film tydliggör hur de etablerade mediehusen i sina försök att söka sanningen avslöjar sig som, ironiskt nog, en av vår tids mest radikaliserande krafter. Istället för att göra sitt jobb – alltså förklara varför populismens ledare vunnit starkt folkligt stöd – så är journalisterna ute efter att håna och hata denne. I processen förvrängs såväl vår självbild som uppfattningar om den andre så att vi i slutändan bara finner en lösning: Presidenten måste dö. Sic semper tyrannis. 

Behovet att mörda ledaren som utmålas som tyrann följer av att liberaler är fast i föreställningen om endera av två utfall: framsteg eller undergång. Och därför blir det senaste valet även det sista valet, där allt står på spel. Det är denna brännande men sköra världsbild som skildras i Civil War.  

***

Läs även: När mjukismannen tar lagen i egna händer?

Läs även: Avhoppad klimataktivist vänder på steken