När är det motiverat med komplexitet, och när är det bara överflödigt?
Modern teknik är inte alltid effektivast. Kanske är kritor bäst för att tänka nytt.
Bild: Getty Images
Är allt gammalt sämre? Som människor vill vi ofta se oss själva som rationella och för vissa betyder det att alltid använda modern teknik eftersom den är… just modern. Men varför blev matematiker så upprörda när Hagoromo-kritorna försvann från marknaden?
Michael J. Barany och Donald MacKenzie undersöker liknande frågor i sin artikel Chalk: Materials and Concepts in Mathematics. De tar bland annat upp hur kritans ljud, känslan av att skriva med den och hur den stänger ute omvärlden, spelar en viktig roll för upplevelsen av att arbeta på en svart tavla. Intressant nog reflekterar de också över kritans begränsningar, och hur dessa kan påverka den matematiska processen.
Framsteg, i vilket område som helst, kommer ofta ur misslyckanden, brister eller missnöje. Innan vi analyserar och kategoriserar något som en brist, upplever vi först en känsla av otillfredsställelse. Utan den känslan, skulle vi ha drivet att göra bättre ifrån oss och uppnå framsteg?
Det var just en sådan frustration som ledde till skapandet av texteditorn Vi 1976, utvecklad av Bill Joy. Joy tröttnade på de långsamma redigeringsverktygen och skapade ett mer effektivt sätt att hantera text och kod. Vi var en produkt av missnöje, precis som många andra framsteg i teknikhistorien.
Trots att vi i dag har mer avancerade program och utvecklingsmiljöer, använder många fortfarande texteditorn Vim (eller dess varianter som NeoVim) och andra traditionella verktyg som Emacs. De uppskattas för sitt minimalistiska gränssnitt och sin integration med andra verktyg. För dessa användare handlar det om mer än bara funktion – det är hur verktyget känns och hur det hjälper dem att fokusera.
Det är lätt att avfärda användandet av äldre verktyg som nostalgi, men är det verkligen så? Kanske är det precis det faktum att dessa verktyg har begränsningar som ger dem värde. På samma sätt som krita begränsar matematikerns rörelser kan ett verktyg som Vim, med sitt enkla gränssnitt, ge en ökad fokus. I en modern utvecklingsmiljö är det lätt att distraheras av alla funktioner och fönster, men i Vim finns bara koden – inget annat.
Många gånger bygger vi komplexa maskiner för att lösa uppgifter, när enklare maskiner skulle ha gjort jobbet lika bra, eller till och med bättre. Och med större maskiner kommer mer underhåll, fler delar som kan gå sönder.
Ett välkänt exempel från programmeringens värld är när Donald Knuth, en av de mest framstående datorvetarna, löste en uppgift som handlade om att räkna ord i en text och lista deras förekomster. Hans lösning sträckte sig över tio sidor kod, som en demonstration av ett koncept han kallar "literate programming". En annan forskare, Douglas McIlroy, svarade med en Unix-kommandorad som löste samma uppgift med bara en enda rad.
tr -cs A-Za-z '\n' | tr A-Z a-z | sort | uniq -c | sort -rn | sed ${1}q
Detta exempel illustrerar hur vi ibland överkomplicerar saker, även om enklare lösningar existerar. Frågan blir då: när är det motiverat med komplexitet, och när är det bara överflödigt?
Jag tror att vi gör framsteg inom tekniken, men att påstå att vi alltid rör oss framåt vore fel. Och även om vi alltid skulle förbättras, skulle vi ändå behöva skapa nya misslyckanden – för att kunna göra ännu större framsteg.
Det är inte alltid de modernaste verktygen som ger de bästa resultaten. Ibland är det enkelheten och känslan av att arbeta med ett mindre avancerat verktyg som verkligen hjälper oss att fokusera och nå våra mål. Sant för matematik liksom för datavetenskap och en mängd andra fält.
I Baranys och MacKenzies artikel antyds att kritans enkla karaktär faktiskt bidrar till den precision som behövs i matematiska beräkningar. Ibland kan vad vi inte kan göra vara lika viktigt som vad vi kan.
***
Läs även: Titta, lyssna och fördummas
