När fadäsen blir strategi
Somliga sanningar ändras snabbt. I ett samtal i P1:s kulturprogram »Nya vågen« (18/1) upprepade jag det som forskningen länge visat: att kulturpolitiken inte skiljer sig särskilt mycket åt mellan blocken. Inom såväl högern som vänstern råder enighet kring att en del av statsbudgeten – cirka en procent – ska läggas på finkultur och kulturarv. Slaget om kulturen utspelar sig mer i den ideologiska retoriken. Om sossarna säger kulturarbetare, kontrar borgarna med kulturentreprenör, kulturbidrag blir kulturcheck, och så vidare.
Bara två dagar senare blev jag tvungen att ifrågasätta giltigheten i denna sanning. Kulturminister [[Lena Adelsohn Liljeroth]] hade gått ut i P1:s »Kulturnytt« och uppmanat kulturens företrädare och kulturjournalisterna att inte spä på en redan existerande kulturrädsla genom att vara för svåra. Tacka visste hon sportjournalistiken!
En uppretad kulturmobb valde att se det som en i raden »fadäser« från kulturministern. Hon hade ju varit ute och vevat märkliga åsikter i media förr. Till exempel inför valet när hon sa att hon tänkte sluta använda begreppet kultur eftersom det kunde leda tankarna till sådant som »alla kanske inte var intresserade av«.
Men hur många »fadäser« kan en kulturminister göra innan det kallas strategi?
I söndagens Svenska Dagbladet (23/1) konstaterade ledarskribenten Johan Wennström att kulturministern har sina brister. Samtidigt förklarade han vilsenheten med att »regeringen saknar självständiga idéer om kulturen«.
För någon vecka sedan hade jag varit den första att hålla med, att borgerligheten bara är lite vilse i pannkakan. Men saker och ting har förändrats. Där jag tidigare såg helt naturliga försök att tvätta bort sossestämpeln från kulturpolitiken, ser jag i dag något helt annat: röstfiske.
Det handlar inte längre om att positionera sig emot vänsterns hegemoniska ställning på kulturområdet, utan att ställa in sig hos »folket«. I stället för att höja kraven på medborgarna att faktiskt ge sig i kast med komplexa resonemang och så kallad »svår« kultur, tycks man vilja sänka nivån på själva kulturen.
Plötsligt, och bara på detta område, kulturen, verkar alliansen inte längre tro på den enskilda människans förmåga. Det är ologiskt.
Historiskt sett tog det lång tid innan de borgerliga började engagera sig i kulturpolitiska frågor (högerpartiets första kulturpolitiska program kom så sent som 1969). De var så trygga i sin roll som samhällets kulturbärande skikt att de inte såg någon anledning att engagera sig. För arbetarklassen var kulturpolitik och bildning en viktig del av klasskampen.
Det är nästan så att man i dag anar samma försäkran hos borgerligheten. Att kulturpolitiken vilar så tryggt i sin finkulturella vagga att det går att fiska lite röster från »folket« med vänsterhanden utan att man har något att förlora.
Oavsett alliansens syn på det hela, är påståendet att kulturpolitiken skulle sakna blockpolitisk tillhörighet snart att fara med osanning.
