När fansen tar över

Tabuu är en krigsherre som just förlorat ett slag och flytt hem till sin egen dimension. Medan han försöker komma på en ny plan reflekterar han bittert över striderna som varit. Hans tröst är att han lyckades döda flera av sina motståndare, bland annat Pichu, en ung Pikachu.

Från början är Tabuu huvudbossen i dataspelet »Super smash bros«, en karaktär så dynamisk och färgstark att fansen inte har velat glömma honom och hans drömmar om hämnd. När spelet är slut har han fått nytt liv i världens längsta litterära verk.

Det kallas för fanfiction, och texten om karaktärerna från »Super smash bros« är längre än »Les misérables« och »Brott och straff« tillsammans. Berättelsen påbörjades 2008, och uppdateras fortfarande med nya kapitel – i dagsläget består den av över tvåhundra kapitel och drygt 4 miljoner ord. Författaren är Christian, en student som startade projektet för att bli bättre på att skriva på engelska.

Att skriva kan vara en hobby. Det kan vara terapi. Ett yrke. En del av finrummet. Eller bara en text. Fanfiction existerar i utrymmet mellan dessa kategorier. Definitionen av verken är att de utspelar sig i världar och med karaktärer som författaren inte äger. De skapas av fans, och publiceras gratis för fans. I sin moderna variant har fanfiction sitt ursprung i »Star trek«. När serien först dök upp på 1960-talet fanns en stor grupp fans som tyckte sig utläsa en undertext i serien, som pekade på att Kapten Kirk och Spock var ett par. Några av dem skapade fanzines (egentryckta magasin) där illustrationer och berättelser utifrån den idén publicerades. Med tiden byggde de en stark följarbas som vid flera tillfällen, via brevskrivarkampanjer, förmådde tv-bolaget att inte lägga ner »Star trek«. Än i dag påverkar de hur fankulturen ter sig – och inte bara i »Star trek«-kretsar.

Fanfiction kan vara en version av »Harry Potter« där Harry och Hermione blir ett par, eller så kan det vara »Det förlorade paradiset«, John Miltons version av Första Moseboken. Verken existerar i gränslandet mellan plagiat och litterär tolkning. Kreativt skapande är omöjligt utan inspiration, och många av våra mest uppskattade berättelser lånar glatt ur myter, religiösa texter eller klassiker. »Lejonkungen« är en tecknad version av »Hamlet«, där karaktärerna är lejon i stället för danskar. »Den gudomliga komedin« är ett epos om den katolska doktrinen, där författaren sätter sig själv i huvudrollen. På ett modernt fanfictionforum skulle Dantes Komedi kallas »self-insert fanfiction«; en berättelse som står lågt i kurs, eftersom den mest är intresserad av att göra författaren till en karaktär i den fiktiva världen.

Å andra sidan fick Cervantes uppleva vad som händer när man inte skriver en fortsättning på en publikfavorit. Många inofficiella fortsättningar på »Don Quijote« publicerades genom åren. Pseudonymen Alonso Fernández de Avellanedas version blev så populär att den accepterades som en riktig uppföljare, vilket in sin tur gjorde Cervantes rasande. I slutändan föll han till föga och skrev själv en fortsättning.

Med modern teknik har det blivit så lätt att skapa och dela text, att det numera krävs av många författare att förhålla sig till fanfiction. Medan JK Rowling bjuder in fans att tolka hennes verk, sätter till exempel Anne Rice snäva gränser för vad hon tillåter. Rice har rykte om sig att involvera advokater för att bestraffa fanfictionförfattare, och även om att ge sig på företag som på olika vis associeras med dem.

Det allmänt accepterade förhållningssättet är att så länge författarna inte tjänar pengar på sina »tjuvlånade« berättelser så ses det mellan fingrarna med plagieringen. Du kan skriva hur många historier som helst om hur Chris Pratts karaktär i »Jurassic world« har en hemlig relation med raptorerna, bara du inte tar betalt eller publicerar dem på reklamfinansierad plats.

»Fifty shades of grey« (»Femtio nyanser av honom«) är det extraordinära undantaget. Erika Mitchell skrev under pseudonymen Snowqueen’s Icedragon en fanfiction vid namn »Master of the universe«. Berättelsen handlade om karaktärerna Edward och Bella från Stephanie Meyers bokserie »Twilight«. Men i Erika Mitchells scenario, avsett för en vuxen publik, var Edward en BDSM-fantast och multimiljardär i stället för en vampyr, och Bella var  … inte särskilt annorlunda. »Master of the universe« plockades upp av ett litet förlag som specialiserade sig på att publicera omskriven fanfiction. Den redigerades sparsmakat; karaktärerna fick nya namn, och små detaljer ändrades, men strukturellt är »Fifty shades« otroligt nära originalet. Efter att ha sålt bra som e-bok upptäcktes romanen av ett större förlag, och resten är historien om en av världens bäst säljande böcker.

»Fifty shades«-seriens ursprung är så uppenbart att det troligen hade varit enkelt för Stephanie Meyer att stämma Mitchell. En sådan stämning skulle, om framgångsrik, ha hårdragit de gränser som i dag är svåra att exakt definiera, och skulle troligen ha dödat många sprudlande fancommunities. Att Meyer valt att låtsas som ingenting, och låta Mitchell tjäna pengar på sin »Twilight«-fanfiction, har tillåtit resten av världen att fortsätta att inspireras fritt i sitt kreativa skapande. Det ironiska är att Erika Mitchell senare har visat sig hata fanfiction, och har jämfört verk som inspirerats av »Fifty shades« med parasiter. Hon tvekar inte att involvera advokater för att sätta skapare på plats.

Men det är inte bara karaktärer och fiktiva världar som lånas in till nya berättelser. Själva formaten och genrerna kan återanvändas på liknande sätt och sprids snabbt online. Ett exempel på ett format kan vara »fem gånger X gjorde Y, och första gången X inte gjorde det så  …« (ett exempel från »Stolhet och fördom« skulle kunna vara: »Fem gånger Mr Darcy förolämpade Elizabeth, och första gången han inte gjorde det så  …«). Det är också vanligt att låna nischade referenser, till exempel »sexpollen« (pollen som får alla som andas in dem att vilja ha sex,  hittas i många science fiction-berättelser). Författare och läsare på större fanfictionforum har stenkoll på dessa format, och vet vilka som är klassiker och vilka som är uttjatade trender.

Nya generationer av författare växer upp online, och många tar sina första steg som skribent i fanfictionkretsar. Vissa författare lämnar aldrig fanfiction; de håller sig till de världar de uppskattar och de läsare de delar intressen med. Andra tar det de lär sig inom skapandet av fanfiction och använder det som en byggsten i sin litterära karriär. Vi ser en litteratur som formas av det skrivande som sker online, både i format och innehåll. Gränser kring plagiat och hommage, kreativa rättigheter och format lär behöva fortsätta att anpassa sig efter nya generationer av författare som öppet existerar i det här gränslandet, med ett förhållningssätt till litteratur som är både granskande och nyskapande.

Dessa författare lär sig tidigt att se på berättelser ur ett metaperspektiv, och att förstå hur världsbyggen och karaktärer trovärdigt kan återskapas. Processen är rotad i en kärlek till ursprungsmaterialet, men också i en önskan om att originalet gjorde mer eller annorlunda saker.

Man kan se det som att litteraturen har blivit avmystifierad. Ju mer vi lever våra liv online, desto mer tillgängliga och synliga kommer fanfictionverk att bli. Att ha en njugg inställning till detta kommer att bli svårare för varje dag.

Och om tvåhundra år kanske vi för läsförståelsen studerar en fanfiction baserad på »Super smash brothers« i stället för på Victor Hugos samlade verk?

***

Fanförfattare

Andy Weir (författare av »The martian«) älskade boken »Ready player one« så mycket att han skrev en novell baserad på den och publicerade på sin hemsida.

Lois McMaster Bujold (författare av »Vorkosigan«-serien) skrev fanfiction i ett av de första »Star trek«-fanzines som någonsin publicerats.

Neil Gaiman (författare till »Coraline«) har skrivit berättelser baserade på bland andra CS Lewis och HP Lovecrafts verk, och själv undrat var gränsen för fanfiction och litterärt homage går.

Meg Cabot (författare till »En prinsessas dagbok«) skrev »Star wars«-fanfiction som tonåring och har pratat om hur detta lagt grunden för hennes karriär.

Lev Grossman (författare till »The magicians«) har skrivit fanfiction för bland andra »Harry Potter« och »Adventure time«, och uttryckt att utmaningen i berättandet är densamma oavsett format.

***

Fansens berättelser

Archive of our own (webbplats) – det största fanfiction­arkivet med miljontals historier. Skapat av skribenter för skribenter.

A lukewarm defence of fifty shades of grey (The movie) – en fantastisk Youtubeserie där videoessäer går igenom »Fifty shades« komplexa historik, och filmerna som tolkade böckerna.

The devil’s party – en podcast som studerar John Miltons »Det förlorade paradiset« och gör texten tillgänglig för nya läsare.