När insekterna tystnar

Tyst vår. Titeln på den amerikanska biologen Rachel Carsons klassiska bok om användandet av bekämpningsmedel och dess påverkan på natur- och djurliv har kommit för mig flera gånger våren 2022. Carsons bok publicerades för sextio år sedan, 1962, och betraktas som startpunkten för den moderna miljörörelsen. Det är en faktaspäckad uppgörelse med de bekämpningsmedel som användes i storskaliga jordbruk, en rasande stridsskrift för insekternas och fåglarnas och djurens liv, en sträng maning till människan att besinna sig på sitt ”korståg för att skapa en kemiskt steriliserad insektsbefriad värld”, som hon uttrycker det.

Trots att jag inte läst Carsons bok tidigare dök den upp i mitt medvetande, helt enkelt eftersom titeln beskriver något jag själv upplever. Våren 2022 har nämligen varit en tyst vår, i alla fall tystare än den brukar vara. 

Det hela började med rapsbaggarna; ett av mina starkaste barndomsminnen involverar just sådana. Efter flytten från Malmö till Svedala gick min cykelväg till skolan jämte åkrar och genom villaområden. När rapsen blommade i maj och juni surrade svarta baggar i luften, sökte sig till den solgula rapsen men också till mitt blonda hår. När jag cyklade mellan blommande fält blev håret svartprickigt av rapsbaggar och klådan när de kröp runt i hårbotten var outhärdlig. Rapsplågan återkom varje vår, och jag lärde mig att avsky både baggarna, de gula blommorna och den karakteristiska doften av raps.

Efter många år i staden återvände jag i vintras till mer lantliga nejder. Jag bor nu mitt på Österlen, med böljande rapsfält i alla riktningar och mitt rapsagg har förbytts i en stilla glädje över det vårtecken som gyllene rapsfält är. I år har jag dock inte drabbats av någon rapsbaggsattack. Faktum är att jag inte sett en enda svart bagge under hela blomningen. Människan tycks ha vunnit kriget mot rapsbaggarna: med hjälp av diverse insekticider har de decimerats.

Det är måhända inget att gråta över att en insekt som orsakar stor skada på grödorna hålls i schack – men när jag börjat fundera över rapsbaggarnas frånvaro noterade jag att det inte bara är rapsbaggar som försvunnit. Hittills i år har jag inte sett en enda nyckelpiga, och blott en fjäril, en nässelfjäril. 

Vid en middag härförleden luftade jag min oro över bristen på nyckelpigor och fjärilar. En av de andra gästerna drog sig till minnes barndomens insektsmassakrer på bilens vindrutor och menade att han inte varit med om dylikt insektsmos på många år. Det hade ingen av oss andra heller, och när jag senare googlade ”insekter på bilrutan” hittade jag flera studier som påvisade en drastisk minskning av kollisioner mellan insekter och fordon (windscreen phenomenon). En dansk studie, ”Parallell declines in abundance of insects and insectivorous birds in Denmark over 22 years”, publicerad i tidskriften Ecology and evolution, som jämför antalet insekter som mosats mot vindrutor 1997 och 2017 visar på en nedgång med åttio procent. En brittisk studie, ”Bugs matter”, som jämför insektskollisioner 2004 och 2019 rapporterar en halvering av fenomenet.

Med stigande olust har jag under försommaren läst studier och tagit del av forskning som visar att insektsdöden accelererar i allt högre takt. En omfattande rapport, publicerad 2019 i tidskriften Biological Conservation, menar att fyrtio procent av världens insektsarter är utrotningshotade. Utrotningen av insekter går åtta gånger snabbare än för andra arter. En av forskarna bakom rapporten, Fransisco Sanchéz-Bayo vid University of Sydney, säger i en intervju i The Guardian att samtliga insekter kommer att vara utrotade om hundra år om insektsdöden fortsätter i oförminskad takt.

Studierna som larmar om insektsdöd har också fått mothugg – man menar att den ovan nämnda rapporten ”Worldwide decline of the entomofauna” drar alldeles för långtgående slutsatser på grundval av ett, i jämförelse, litet material. Rapporten bygger på 73 studier som gjorts de senaste 30 åren – men majoriteten av dessa studier är gjorda i Europa och USA, i jordbruksmiljöer. Vi vet alltså inte särskilt mycket om hur det ser ut med insektsbeståndet i övriga världen. Man bör alltså tolka resultaten med försiktighet. Trots dessa brasklappar är forskarna överens om att läget är allvarligt. 

Oenigheten handlar alltså om exakt hur allvarligt läget är – att läget är allvarligt för insekterna är det ingen som förnekar. Och om läget är allvarligt för insekterna, så är det allvarligt för oss. Insekterna är livsviktiga för hela ekosystemet. De utgör föda för en lång rad andra arter, framför allt fåglar, reptiler och fiskar, och deras insats som pollinatörer är oundgänglig. Grönsaks-, frukt- och bärodlingar är beroende av vilda pollinatörer som vildbin och andra insekter. De bidrar till högre skördar och bättre kvalitet på grödorna. Likaså är insekterna avgörande för fåglars överlevnad, som i sin tur utgör föda för större arter längre upp i näringskedjan.

Varför värnar vi då inte insekterna? Utan tvekan är förekomsten av vildbin och andra steklar, dag- och nattfjärilar, blomflugor och andra flugor liksom skalbaggar av avgörande betydelse för ekosystemet. Anne Sverdrup-Thygeson, professor i biologi, inskärper i Insekternas planet (2019) vikten av insekter: Utan dem skulle vi inte överleva längre än ett par veckor. Förutom den livsnödvändiga pollineringen sköter de sysslor som renhållning och jordförbättring. Nedbrytarna, myror, skalbaggar och steklar, är naturens vaktmästare som ser till att det som är dött återgår till levande organismer, vilket är avgörande för kretsloppet.

Trots att insekterna på många sätt är nyttodjur tenderar vi att se alla insekter som misshagliga, som skadedjur som hotar våra skördar, plågoandar som sticker oss och sprider sjukdomar, som är äckliga. De tilldelas ofta skurkrollen – från invasionen av gräshoppor i Gamla testamentet till skräckfilmer som The Swarm (mördarbin) och Infested (muterade flugor) representerar de hotet och orsakar kaos och förödelse. Visst finns det en viss ironi i att de varelser som myter och fiktion framställt som ett hot mot mänsklighetens överlevnad i själva verket är helt avgörande för vår existens?

Insekter tillhör sällan det som benämns karismatiska djurarter: De karismatiska arterna är djur som betraktas som söta, vackra eller gulliga, ofta större djurarter och nästan alltid däggdjur, sådana arter som pandor och elefanter, afrikanska lejon och bengaliska tigrar, blåvalar och grönlandssälar, populära djur som gärna används av miljöaktivister för att väcka sympati och engagemang. Faktum är att en studie av EU-projekt visar att det satsas mer pengar på att bevara karismatiska djur än på att bevara icke-karismatiska. Hur mycket pengar som satsas på bevarandet av en djurart är alltså inte relaterat till vilka arter som är i störst behov utan till vilka arter som väcker varmast känslor. 

Ronaldo Sousa, professor i ekologi vid Minho-universitetet i Portugal, är en av forskarna bakom studien. Enligt honom, får brunbjörnsprojekt mest pengar, därefter kommer bevarandet av vargar – trots att ingen av arterna klassas som allvarligt hotade. Också i djurvärlden är alltså ett attraktivt yttre avgörande. 

Den minskade förekomsten av insekter har naturligtvis påverkat framför allt fågelarter som har insekter som basföda. Enligt flera studier, till exempel ”Bird Life” 2021, har fåglar minskat i både antal och arter, vilket leder till att ljudlandskapet dels blivit mer homogent, dels tystare. Våren har, som Rachel Carson förutspådde för sextio år sedan, blivit tystare. I min lilla by domineras ljudbilden av skräniga råkor. Det ljuva kvittret från häckande småfåglar är mer sällsynt. Råkorna är allätare – de äter alltifrån spannmål och nötter, sopor och as till näbbmöss och jordsorkar. De har alltså goda förutsättningar att överleva också om harkrank och skalbaggar dör ut.

Värre är det för svalorna. Den så kallade fågeltaxeringen visar att bestånden av både hussvalor och ladusvalor har minskat i takt med att insekterna blivit färre i jordbrukslandskapet. Enligt fågeltaxeringens årsrapport för 2021 finns det både vinnare och förlorare i den svenska fågelfaunan, liksom arter som varit förvånansvärt stabila i antal under de femtio år som fågeltaxeringen genomförts. Generellt har dock antalet häckande fåglar i Sverige minskat sedan mitten av 1970-talet.

Jag läser Rachel Carsons Tyst vår med en mängd rapporter och studier i färskt minne – både sådana som menar att vi befinner oss i en insektsapokalyps och sådana som tonar ner hotet. Fågeltaxeringens årsrapport lugnade mig något, och den dystopi som Carson målar upp i den saga som utgör inledningen till Tyst vår, ”En saga för morgondagen”, känns avlägsen men inte utesluten. Carsons bok är utan tvekan faktaspäckad, men också känslomättad. Den inledande dystopin sätter tonen, liksom citatet av teologen Albert Schweitzer som står att läsa på försättsbladet: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut att förstöra vår jord.”

Det är inte svårt att se den raka linjen mellan Carson och dagens klimataktivister. Det dystopiska anslaget liksom de känslomässiga utspelen är betecknande för de individer och organisationer som säger sig kämpa för allas vår överlevnad. Jag skulle önska en mer sansad debatt och andra metoder. Jag tror nämligen att de metoder som exempel Extinction rebellion använder sig av och den retorik Greta Thunberg ger uttryck för riskerar att fjärma människor snarare än att väcka deras medvetande. Det är, minst sagt, problematiskt. Situationen är allvarlig, och om allvarliga ting bör man tala på allvar. Pajaskonster som att limma fast sig på motorvägar och överdrifter som att påstå att världen är nära en total kollaps är inte värdigt en fråga av så stor vikt som frågan om vår överlevnad.

Den strategi den västerländska klimataktivismen och miljörörelsen valt handlar i hög grad om skambeläggande och uppväckande av ångest. Jag ogillar den här utvecklingen. Att medvetet använda sig av uppväckande av skam för att påverka en människas beteende är djupt destruktivt. Skammen leder inte till ansvarstagande, till reflektion och medvetna val; skammen leder till rädsla, flockbeteende och dubbelmoral. 

Skambeläggandet riskerar också att bli kontraproduktivt såtillvida att den som förväntas känna skam över sitt beteende i stället betonar just de handlingar han eller hon förväntas skämmas över – som köttätande, bilkörande, flygande, konsumtion. Likt trotsiga barn stoltserar vuxna män (för det är faktiskt i allmänhet män) med sitt grillande, kallar sig själva ironiskt för ”klimatförnekare” och raljerar över klimatförändringar.

Likaså reageras det med reptilhjärnan när kommuner, av klimatskäl, väljer att byta ut det animaliska proteinet mot vegetarisk kost några dagar i veckan. Ylandet över hur skadligt detta är för barn som inte ”får tillräckligt med näring” är rent parodiskt. Lär era bortskämda barn att äta det som serveras i stället för att låtsas att det är livsfarligt att äta linsbiff i stället för köttbullar en måltid i veckan. 

Inte heller uppväckandet av klimatångest tror jag är en framgångsrik metod. En människa med ångest är en människa utan hopp – och en människa utan hopp är en människa utan kraft att påverka sitt liv och sin framtid. Känslor betyder något, men är inte alltid tillförlitliga. Att något känns hopplöst är inte detsamma som att det är hopplöst – och att uppmuntra känslor av hopplöshet är inte konstruktivt. Jag önskar att vi i stället talade om ansvarstagande och förvaltarskap, om vad vi faktiskt kan och bör göra, bortom tomma ord och aktivistiska upptåg, skrämselpropaganda och poserande, för att försäkra oss om att våren inte blir ännu tystare. 

***

Läs även: Man kan rädda insekterna utan att bli hysterisk

Läs även: Klimatribban höjs – men till vilket pris?