När mjukismannen tar lagen i egna händer
Filmklassikern Death Wish gestaltar något som många innerst inne längtar efter. En blodig hämnd.
Bild: TT / Unsplash
Amerikanske skådespelaren Charles Bronson tittar upp med en besynnerlig blick. Han har just läst manuset till en film om en man vars fru och dotter blir brutalt överfallna, varpå mannen ger sig ut i natten för att skjuta ihjäl de rånare som ger sig på honom.
”Det där skulle jag vilja göra”, säger Bronson. ”Filmen?” frågar Michael Winner, som ska stå för regin. ”Nej, skjuta rånare”, svarar skådespelaren.
I år har det gått 50 år sedan Death Wish hade premiär 1974. I filmen, som i Sverige fick tillägget ”Våldets fiende nr. 1" i titeln, följer vi arkitekten Paul Kersey, en pacifist och ”bleeding-heart liberal” i 1970-talets New York där grova våldsbrott är vardagsmat. Kerseys fru och dotter blir överfallna av en rånartrio som tränger sig in i deras hem. Frun mördas medan dottern våldtas och lämnas kataton.
När polisen inte klarar av att hitta de skyldiga väljer huvudpersonen Kersey att ta lagen i egna händer. Han får tag på en pistol och ger sig ut om nätterna som ett mänskligt lockbete för stadens kriminella. När rånare dyker upp ur skuggorna skjuter han ihjäl dem. Han, som såg ut som ett lätt byte i sina prydliga kläder, visar sig i själva fallet vara det riktiga rovdjuret.
När Death Wish premiärvisades på amerikanska biografer var succén omedelbar. I media rapporterades det om fyllda salonger som kokade av uppspelta besökare, och rekordhöga biljettintäkter.
I en artikel med rubriken ”Vad ser de i Death Wish?” berättade New York Times reporter om hur publiken på två biografer applåderade och jublade när Kersey sköt ned rånare. Reportern drogs själv med i stämningen och klappade händerna. När besökarna lämnade biograferna hade få av dem något ont att säga om filmen.
”Jag tycker att Bronson gjorde rätt – ingen annan gör någonting”, sade en 30-årig, gravid kvinna. ”Vårt system fungerar helt enkelt inte i dag. Så du måste försvara dig själv.” En 43-årig man sade: ”Jag skulle vilja göra någonting likt Bronson, men jag har svårt att se hur jag skulle komma undan med det.”
Sedan 1960-talet hade brottsligheten ökat rejält i USA, berättar Cary Edwards i boken The Vigilante Thriller. Kriminaliteten blev för första gången en central fråga i politiken, och Nixon lovade att ta i med hårdhandskarna. En del amerikaner beväpnade sig och gick samman för att skydda sina närområden.
På filmfronten hade det amerikanska censursystemet luckrats upp så att mer våld fick visas, vilket utnyttjades i Death Wish. Scenen där gänget våldför sig på Kerseys familj är, i sin närgångna brutalitet, en som man helst spolar förbi.
Filmen må ha fått tummen upp från biopubliken, men flera kritiker sågade den. Vincent Canby på New York Times skrev inte bara en utan två negativa recensioner. Han ansåg att filmen exploaterade människors rädslor kopplade till samhällsproblem.
Roger Ebert i Chicago Sun-Times beskrev filmen som kvasifascistisk och skrämmande. Detta var vapenpropaganda som förespråkade att ta lagen i egna händer, dundrade han.
En som spann vidare på fascisttråden var Dagens Nyheters Hanserik Hjertén. Han skrev att filmen ”vädjar ovanligt öppet till vårt sämsta jag” och ”lika öppet redovisar våldet som en del av ett samhällsideal”. Enligt Hjertén var detta ”den första amerikanska film där man tydligt kan urskilja en fascistisk samhällssyn”.
En som inte heller tyckte om Death Wish var Brian Garfield – författaren till filmens litterära förlaga. Han var bland annat missnöjd med hur filmen slutade. I den sista scenen har Kersey precis anlänt till Chicagos tågstation, efter att New York-polisen förvisat honom. Han ser ett gäng som trakasserar en kvinna och går och hjälper henne att plocka ihop sina saker. Han tittar bort mot gänget, ler brett och gör en pistolgest med handen mot dem. Sedan rullar eftertexterna.
”Problemet är att den slutar i en lättsam ton där man ska betrakta den här figuren som cowboyen som rensade upp New York, och det var inte min poäng med boken”, berättade Garfield i en intervju.
Han kom på idén till Death Wish efter att själv ha utsatts för ett brott. När han skulle hem från en fest möttes han av att någon skurit sönder taket på hans cabriolet. ”Jag ska döda den jäveln”, hann författaren tänka i stundens hetta. När han lugnat sig kom idén: Vad skulle hända om någon blev så arg, men aldrig kunde släppa det? Boken rymde ett varnande budskap, medborgare ska inte ta lagen i egna händer.
Garfield skrev senare en uppföljare, Death Sentence, som han beskrev som ett slags botgöring för filmatiseringen av den första boken. I tvåan väljer huvudpersonen att lägga ned sina vapen för gott, men då har hans dåd redan gett upphov till imitatörer. Likaså skulle filmen Death Wish få flera uppföljare i samma anda som originalet, och bli stilbildande för en hel genre filmer om människor som tar lagen i sina egna händer (Vigilante-filmer). Garfield hade skapat ett monster som han trots sina bästa försök inte kunde ta kål på.
Hämnd
Civiliserade människor ringer polisen när något går snett. Man tar inte lagen i egna händer. Då snackar vi parallella rättssystem och det hör inte hemma i ett land som Sverige. Men bottnar vi egentligen i det där? Även svensken är väl människa, och som människor har vi under större delen av vår existens inte haft någonting som liknar ett modernt rättsväsen. Om något borde det därför ligga närmare till hands att ta saken i egna händer än att ringa polisen.
Skribenten Richard Swartz berättar i Dagens Nyheter om ett inslag han sett på tv-nyheterna. En svensk kvinna har fått sitt sommarhus i Spanien ”ockuperat”. Hon står utanför, ”välfärdssvenskt mållös”. Polisen är underrättad men har inte lyft ett finger i frågan. Samtidigt måste kvinnan fortsätta betala räkningarna till huset där någon annan nu bor.
”Min första reaktion framför teven var vrede”, skriver Swartz. ”Släng ut honom! Be några hjälpsamma karlar bryta sig in och kasta ut skurken med huvudet före, helst också spöa upp honom som hämnd och läxa.”
Han ställer frågan: ”Vad ska vi ta oss till med hämnden?”
”Efter att ha stängt av teven kunde jag inte släppa tanken på den. Hämnden kan verka så gott som eliminerad ur vår rättsskipning, i det moderna samhället betraktad som ett vädjande till människans sämsta sida – som primitiv och djupt ociviliserad, som något som bara förvärrar en konflikt, i värsta fall i en våldsspiral (…) Hammurabis snart 4 000 år gamla ’öga för öga, tand för tand’ ser vi som avskräckande exempel.”
I dagens samhälle har det blivit svårt att ”vinna tillfredsställelse genom att ge tillbaka”, skriver Swartz. Han syftar alltså på hämnden. Och visst är det så. Samhället har förändrats, men vi vill fortfarande ”ge tillbaka”. Det är just det som är poängen.
En nyckelscen i filmen Death Wish kommer efter överfallet mot Kerseys familj. Den sörjande arkitekten skickas på affärsresa till Tucson nära gränsen till Mexiko. Där möts han av en kollega som tar honom till en skjutbana. Kersey får testa en gammal revolver och träffar mitt i prick. Vid återkomsten till New York upptäcker han att kollegan har smugit ned en revolver i hans resväska. Han smyger själv ned vapnet i sin jackficka och inleder så sina nattliga jakter på kriminellt villebråd på New Yorks gator.
Kersey påminner därmed om den gamla västernhjälten som egenhändigt återställer ordningen i ett litet samhälle som hotas av ett gäng råbarkade skurkar. Precis som vilda västern är filmens New York en laglös plats. Polisen kan inte lösa alla brott som staplas på hög. Här råder djungelns lag och var och en får freda sig själv.
Öga för öga
På 1970-talet hade den klassiska västernfilmens storhetstid kommit och gått, med sin mytologiska kamp mellan ont och gott, individen som tog ställning mot en kollektiv ondska. Filmer som Death Wish fyllde tomrummet som blev över i ett identitetskrisande USA sargat av Vietnamkrig, Watergate, politikermord, medborgarrättsrörelse och flower power. Fantasin om hjälten som tar lagen i egna händer visade sig bära en bestående lockelse, även om den gamla västernmyten dömts ut som förlegad.
Verklighetens medborgargarden är kanske inte lika mordlystna som Kersey, men de finns. På nätet frodas en form av dem, med uthängningar som vapen. Ett exempel är sajten Dumpen.se, där personer anklagas för att vara pedofiler i inspelade konfrontationer.
Söker man på nyheter om folk som ”tar lagen i egna händer” dyker flera resultat upp från de senaste åren. 2021 greps tre personer i Bengtsfors misstänkta för att ha misshandlat en utpekad kriminell. Detta efter att staden drabbats av en brottsvåg som polisen inte kommit till rätta med. Många invånare visade förståelse för att bägaren till slut rann över.
Länge frågar jag mig själv varför jag vill skriva en artikel om Death Wish, utan att komma på ett svar som känns äkta. För att det är en bra film? Fast kom igen, det är ju inte direkt Citizen Kane vi talar om. För att den har gjort ett avtryck i kulturen? Förvisso. Men då finns en drös andra filmer jag hade kunnat skriva om. För att den har ett budskap som är värt att ta fasta på? Fast vad är budskapet – att det är bra att ta lagen i egna händer? Nej, det skulle jag inte förorda som någon generell regel.
Jag tror att Death Wish anknyter till något djupt inom oss som har att göra med vår känsla för rättvisa, hämnd och våld. Vi är i grund och botten samma gamla grottmänniskor som vi alltid har varit. Våra civiliserade manér är en tunn fernissa. Att se filmen Death Wish är att se någon ta detta till sin spets och göra vad vi oftast bara fantiserar om. Att möta våld med våld. Öga för öga. Tand för tand.
Så vad är det jag och andra fans egentligen ser i Death Wish? Tja, kanske oss själva.
***
