När normen blir att inte våga fråga

Hur kunde det gå så långt? Jag hade tänkt jobba tills jag blev 67. Men i stället fick jag sluta tre år tidigare efter en konflikt med mina chefer. Var det Utbildningsradion, mitt företag, som sysslade med konstiga saker eller var det jag som överreagerade?

Alltihop började på en temadag om mångfald för hela personalen på Filmhuset i Stockholm.

– Vita reportrar ska inte ringa till afro-svenskar och be om en research-intervju om afrofobi, sa föredragshållaren och tillade att det var ett uttryck för just afrofobi bara att få ett sådant samtal.

Kollegerna tittade skamset ner i golvet. De var själva vita och hade kunnat göra samma fadäs. Många visste dessutom att den reporter som hade ringt samtalet hade gjort det på uppdrag av just Utbildningsradion. Föredragshållarens poäng var att bara den som själv känt rasismen ända in på skinnet kan göra ett trovärdigt program om afrofobi. Afrosvenskar var en marginaliserad grupp i ett samhälle där vithetsnormen regerade. De var ständigt utsatta för rasism och fördomar. Han var själv afrosvensk men samtidigt också en av de viktigaste makthavarna inom den svenska filmbranschen.

En av Utbildningsradions chefer viftade med handen och ställde sig upp:

– Vi ber så klart om ursäkt för det inträffade och jag kan dessutom berätta att vi brutit kontakten med det produktionsbolag som det handlar om.

Jag hade fått ett mejl där det stod att man inte fick ställa några frågor under temadagen. Frågor skulle man skriva ner på ett blädderblock som stod i ett hörn. Men nu kände jag att jag inte kunde hålla mig. Föredragshållaren hade besvarat intervjuförfrågan med en debattartikel i en av våra stora tidningar. Var det verkligen rimligt? Jag vinkade försiktigt med handen.

– Var det inte lite drygt att besvara en helt normal fråga från en journalist med en debattartikel? Jag förstår inte hur det skulle kunna vara fel att försöka sätta sig in i ett ämne som man inte kan så mycket om, sa jag. Rösten darrade lite.

Det blev alldeles tyst. Jag sjönk djupare ner i stolen. Jag minns inte vad föredragshållaren svarade, bara känslan av att även min fråga kunde betraktas som ett slags afrofobi. När han tystnade möttes han av stormande applåder från mina kolleger. Jag sjönk ännu djupare ner i stolen.

Många av mina kolleger kan ha upplevt den här temadagen helt annorlunda. Många tyckte säkert att den var inspirerande. Kanske ville de efteråt verkligen fördjupa sig i det normkritiska tänkande som vår mångfaldsstrategi slog fast att vi som anställda skulle tillämpa. Jag upplevde temadagen som plågsam. Det var plågsamt att höra en kollega vittna inför alla att man haft en intervjuundersökning  på hennes avdelning och kommit fram till att det saknades djupt troende medarbetare. Hur kunde detta vara ett problem. Vilka var det hon saknade? Jehovas Vittne? Salafister? Eller kanske några scientologer? Varför hade de över huvud taget undersökt saken? Från podiet fick jag höra att det inte gick an att motsätta sig en undersökning som skulle kartlägga vilka diskriminerade grupper som saknades inom personalgruppen. Men ... borde man inte i stället strunta i vad folk hade för sexualitet eller religion? Vad var det för sekt jag hade hamnat i?

Jag borde inte ha varit förvånad. Redan åtta år tidigare, på min första temadag som ny UR-anställd, hade en av våra egna chefer föreläst om att vår uppgift inte bara var att presentera fakta utan att »förändra människors värderingar«. Inte heller den gången hade jag kunnat hålla tyst utan viftat med handen och frågat om vi verkligen kunde vara säkra på att just vi hade de rätta värderingarna. Det hade blivit en pinsam stämning i lokalen och inte heller hennes svar mindes jag. Men som UR-anställd verkade man förväntas vara, eller i alla fall känna sig, som moraliskt mer högtstående än lyssnarna och tittarna.

Vi hade en mission. Nu var budskapet som skulle föras ut mångfald och normkritik.

Jag hade lyckats få tag på den medarbetare som hade fått till uppgift att göra en pilotstudie över hur det stod till med mångfalden på företaget. Han hade intervjuat alla på en avdelning.

– Jag kunde ju inte fråga folk rakt ut vem dom gick i säng med, men jag kunde fråga om hur det såg ut med heteronormen på avdelningen. Då började en del berätta om sig själva. Andra pratade om vad de trodde om kollegerna.

– Men var det inte väldigt känsliga uppgifter? undrade jag.

– Jo, det var det, medgav min kollega samtidigt som han lugnade mig med att det faktiskt bara var cheferna som fick ta del av resultaten

Jag skickade ett mejl till vd:n och några andra chefer och protesterade mot det här upplägget. Svaret blev att det inte alls handlade om någon sorts registrering utan bara om att få en uppfattning om hur personalsammansättningen påverkade produktionen. Vad jag förstår så släppte man ambitionen att intervjua alla på företaget.

Jag försökte också få i gång en diskussion om ett av våra viktigaste styrdokument – företagets mångfaldsstrategi. Där slogs det bland annat fast att all rekrytering skulle mångfaldsmålsättas och att all personal skulle omfatta och tillämpa ett normkritiskt tänkande och ett interkulturellt förhållningssätt.

Oftast svarade man med att tacka för mina synpunkter. Sedan inget mer. Jag hörde av mig till facket men intresset var ljumt. Till sist blev jag uppkallad till personalavdelningen och ombedd att lugna ner mig. Ändå kunde jag inte låta bli att sätta i gång en diskussion på vårt intranät. Det var inte många som läste men alla som bemötte mig var helt på företagets linje. Jag satt på det lilla och hela tiden krympande kontoret i Malmö. Men jag började få mejl och telefonsamtal från kolleger som skrev att de också tyckte att det var konstigt, att företaget till exempel kunde skriva i en platsannons att den sökande skulle ha »erfarenhet av att bli rasifierad som afrosvensk.« Men de vågade inte skriva något på intranätet. Som projektanställd var det farligt att sticka ut hakan.

När sedan hela företaget skulle storsatsa på att föra ut det normkritiska budskapet till lyssnarna och tittarna fick även jag vara med. Det skulle komma att sluta i en katastrof.

Lite skämtsamt brukar man berätta att i början av 1970-talet tågade en hel Vietnamdemonstration in i Radiohuset och blev kvar där. Jag ingick i någon mening i det tåget. Det tog många år innan jag lärde mig att yrket inte gick ut på att få lyssnarna att omfatta min egen världsbild utan att ifrågasätta alla världsbilder.

Jag har sysslat en del med vetenskapsjournalistik. Inom forskning talar man ibland om confounding. Om två faktorer samvarierar så måste det inte betyda att den ena orsakar den andra. Det är inte svårt att belägga att människor med vit hudfärg sitter på långt fler maktpositioner i samhället, men är det just hudfärgen som är orsaken? Det finns maktlösa vita människor och de med mörk hudfärg som har hög position. Det skulle kunna finnas andra faktorer än hudfärg som bättre förklarar obalansen. En socialist skulle kanske i stället säga att det handlar om pengar och klass. En liberal att skillnader i kompetens och kunskap spelar in. Kanske kan alla faktorerna bidra till en förståelse av vad man ska göra åt saken. Men av någon anledning hade mitt företag bestämt att just hudfärgen var den intressantaste förklaringen.

Jag försökte tänka normkritiskt. Kunde det vara så att det var medelklassens normer som public service predikar? Medelklassen är trendkänslig och plötsligt är det normkritik som gäller. Det kanske inte ens är medelklassen i stort det handlar om utan snarare den urbana medelklass som ser sig själv som något av en elit. På UR finns 98 procent av dem som arbetar på företaget inom en radie på ett par kilometer, eller kanske någon mil, från Medborgarplatsen i Stockholm. Är det verkligen rasism och islamofobi som hindrar kvinnan med huvudduk från att bli anställd inom public service?

Den förklaringen tror jag inte på. För många år sedan, när jag var lärare på Skurups folkhögskolas journalistutbildning hörde tvärtom medieföretagen av sig och frågade om vi inte hade några »invandrarelever« som kunde göra praktik. Det fanns en och annan men vi ville gärna leverera fler. Det gick så långt att vi tog in en välmeriterad, medelålders, afghansk journalist på utbildningen trots att vi knappt förstod vad han sa. Han slutade efter några veckor. Han begrep inte det som sades på lektionerna och hans texter var mer eller mindre oläsliga. Var vithetsnormen hans problem?

Tittar man på våra stora företags forskningsavdelningar eller på universitetens institutioner är människor med icke-svensk bakgrund snarare överrepresenterade. På dessa arbetsplatser är ofta engelska arbetsspråket. Kan man använda sin kompetens på ett ställe där man inte måste behärska svenska språket så verkar det inte vara något problem att göra karriär i Sverige, ens om man kommer från Indien eller Iran och har en massa hudpigment. Samma sak på våra fotbollsplaner. Det är få som bryr sig om att du är från Nigeria så länge du kan göra mål. Men inom journalistiken är det svenska språket det viktigaste verktyget. Kan du inte hantera det är du rökt.

I regeringens långtidsutredning 2015 hittade jag ett kapitel med rubriken »I Sverige premieras färdigheter, inte etnicitet«. Det handlar om den stora PIAAC-undersökningen som OECD tog initiativ till och som SCB skött i Sverige. Där testades ett mycket stort antal människors färdigheter och jämfördes med deras framgång i arbetslivet.  Resultaten visar att det kvittar var du kommer ifrån så länge du behärskar svenska språket, matematik och problemlösning med datorer och internet. Då har du ett kvalificerat arbete även om du kommer från Mellanöstern eller Afrika. Har du dåliga resultat är du arbetslös eller har ett okvalificerat jobb, även om du är blond och född i Eslöv.

Den här studien kan tolkas som ett grundskott mot teorin om strukturell diskriminering – själva fundamentet för det normkritiska tänkandet. Men å andra sidan: min bilmekaniker under många år anställde bara folk från Balkan. Han tyckte det var enklast så. Då kunde han göra sig förstådd och fick inga problem med sin ledarstil. Säkert tänker många svenska arbetsgivare likadant. Ändå visar statistiken att kompetens trumfar över det.

Så vad göra åt att vissa grupper ändå är svagt representerade inom media och andra branscher där bristande representation anses vara ett problem? Kanske bortse från hudfärg, etnicitet och religion och bara går på kompetens? Kanske. Eller kanske inte. För med tanke på alla larmrapporter om hur dåligt skolan fungerar, är det många som inte får chansen att lära sig språket ordentligt. Är det där vi måste börja?

Kanske är det å andra sidan okej att gå före i anställningskön om en annan bakgrund än den svenska innebär en kompetens – ett intressant kontaktnär eller språkkunskaper – som är viktig. Men min erfarenhet är att sådana kompetenser långt ifrån alltid följer med hudfärg, etnicitet eller tro. En av mina elever gjorde praktik på Sydsvenskan. Han var född på Balkan så hans handledare bestämde att han passade att skickas ut till Rosengård. Min elev var uppvuxen i en medelklassfamilj i Småland och saknade helt »Rosengårdskompetens«. Att han sedan blev en utmärkt journalist ändå, är en annan historia.

Jag fick alltså i uppdrag att göra ett program om själva begreppet normkritik och vad som gjort det så poppis. Utbildningsradion var ett utmärkt exempel att utgå ifrån, tänkte jag. Jag läste på och gjorde intervjuer med experter och proffstyckare. Alltihop skulle utmynna i frågeställningen: Vad händer när normkritiken blir norm?  Men jag fick inte intervjua en enda chef på Utbildningsradion »Ingen på företaget ska intervjuas i programmet«, skrev kommunikationsavdelningen i ett mejl. Det var en order. Jag bad om att få andra arbetsuppgifter men blev i stället hemskickad och så småningom utköpt.

»Nu är det slutdiskuterat«, skrev min chef.

När jag köptes ut försökte mina chefer få mig att skriva på en munkavleklausul som innebar att jag inte skulle få yttra mig om företagets verksamhet under ett år. Jag vägrade. Till slut ströks den paragrafen. Jag var fri att sätta i gång en diskussion.

När jag några veckor senare gick ut och kritiserade min tidigare arbetsgivare i P1:s »Studio Ett« så blev det diskussion. Men inte så nyanserad. Det kom i stället att handla om de floskler som min tidigare chef använde när hon skulle bemöta min kritik. Jag vann helt enkelt diskussionen för snabbt och för lätt.

De viktiga frågorna om normer, mångfald och representation försvann när alla proffstyckare kunde enas om att UR styrdes av genuscertifierade virrpannor med hjärnorna fulla av osmält postkolonial teori. »Lägg ner UR«, kunde jag läsa när jag öppnade min inkorg eller min Facebook. Efter hand blev det jag som fick börja argumentera för att det mesta som produceras inom företaget trots allt är högkvalitativ radio och tv.

Jag hade satt i gång en debatt men den verkade snabbt dö. Från gamla kolleger fick jag rapport om att företagets ledning avfärdade all min kritik som ogrundad. Stämningen var »hätsk«. Ingen vågade uttrycka stöd för mina åsikter.

Jag tror att en diskussion om vilka normer som är förhärskande på en arbetsplats eller i samhället bara är nyttig. På mitt företag var det en outtalad norm att man skulle rösta på de rödgröna och ha hjärtat till vänster. Det var inget problem för mig men för den som hade en partner som var borgerlig politiker kunde det bli lite jobbigt.

En diskussion om hur de allra flesta utgår ifrån att en kollega är hetero kan också vara meningsfull. Alla ska känna sig välkomna. Men jag vänder mig emot förställningen att man måste ta reda på hur många homosexuella eller djupt troende det finns på arbetsplatsen och vid behov fylla på med fler. Jag vänder mig emot normkritiken som en dogm kopplad till teorin om strukturell diskriminering. När ett helt företag ska dra åt samma håll i en ideologisk fråga som denna så riskerar pratet om mångfald i stället bli en åsiktsmässig tvångströja.