När porren var som gladast

Var kommer det här plötsliga intresset för att diskutera pornografi ifrån? Det finns förstås alltid en slags kittlande nyfikenhet på ämnet som exploateras på olika sätt i delar av pressen och reklamfinansierade kanaler. Men den här hösten har hittills bjudit både på uppmärksammade filmen Pleasure och flera böcker som granskar vad porren stått för ur ett mer historiskt perspektiv, varav en som jag själv är medförfattare till: Frigjorda ­tider – när porren blev kultur och kulturen porr.

En uppenbar omständighet är att det i år är 50 år sedan man skrotade den lag som förbjöd sårande av tukt och sedlighet, vilket betydde att Sverige blev det andra landet i världen där pornografin släpptes i princip fri (det första var Danmark). Men som det framgår av höstens böcker i ämnet är det ofta inte så att lagstiftningen förändrar verkligheten. Snarare måste nya lagar till för att reglera redan förändrade förhållanden. 

Under sextiotalet blev det alltmer tydligt att det inte längre gick att hålla tillbaka ett friare sätt att se på sex. Det avspeglades även i kulturen som filmer, press och litteratur. Lagen uppfattades dessutom som godtycklig och det var svårt för förlag och filmbolag att veta om de skulle bli friade eller fällda. Lagen tillämpades olika i olika delar av landet och tenderade att fria erotik som uppfattades mer högkvalitativ medan mer kommersiella uttryck fälldes. 

Såra tukt och sedlighet. Hundra år av pornografi i Sverige (Natur & Kultur) är namnet på en populärt skriven antologi där fyra forskare ger sin syn på hur vi sett på pornografi i olika former. Boken visar att sexuella handlingar i text, på fotografier och i filmer var betydligt vanligare än man kanske föreställer sig redan tidigt under det förra seklet, med till exempel erotiska bilder i skämttidningar. Från trettiotalet publicerades bilder på avklädda människor även i nudisttidningar, tidningar som påstods ägna sig åt sexualupplysning, samt regelrätta pinup-tidningar. Men även explicita bilder på samlag och könsorgan förekom i vissa mer smalt distribuerade filmer och tryckta alster, till exempel de så kallade franska korten. Det spreds sådant som även i dag vore straffbart, till exempel våld och sex med minderåriga. Föreställningen om en oskyldig dåtid och en allt råare nutid stämmer alltså inte.

Den som ertappades med en filmvisning av en porrfilm riskerade böter eller fängelse. Det gjorde att arrangörerna ofta hävdade att det rört sig om privata visningar och att filmerna var inspelade i utlandet (vilket säkert inte alltid var sant). Det här var självklart en verksamhet som det smusslades en hel del med och det finns få rättsfall. Det hände att det förekom extra föreställningar på mindre orter i nykterhetshus eller andra lokaler där nyfikna män dök upp efter att de vanliga filmvisningarna avslutats. I boken beskrivs hur det tycks ha varit generade tillställningar som framför allt lockade till skratt, värdet låg nog mest i att delta i något förbjudet. 

Bilden av den svenska synden skapades redan i början av femtiotalet med filmer som Ingmar Bergmans Sommaren med Monika och Arne Mattssons Hon dansade en sommar. Det syndiga låg inte bara i nakenheten utan även i synen på sex före äktenskapet. Vi får tänka oss att Hollywoodfilmerna fram till 1968 styrdes av filmbranschens frivilliga överenskommelse; Hays-koden som bland annat statuerade en hög moral vad gällde sex. Inte ens äkta par fick ha sängar intill varandra på vita duken och det fanns en begränsning för hur länge en filmkyss fick vara. Den svenska frigjordheten uppfattades därför som revolutionerande på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss i dag.  

Gränsen för hur mycket hud som gick att visa i offentligheten försköts successivt, och in på sextiotalet fick Sverige stifta bekantskap med de så kallade sexliberalerna som anordnade konferenser som diskuterade pornografi som en rättighetsfråga. Det må förvåna någon men faktum är att kraven på sexuell frigörelse och en friare syn på porr inte i någon högre grad var ett vänsterprojekt. Drivande var aktörer som i den mån de inte stod utanför politiken befann sig på vitt skilda politiska kanter. Individer ur samma miljöer drev även på att den sexualundervisning som Sverige var först i världen med att införa i mitten av femtiotalet skulle realiseras fullt ut i alla skolor, att abort skulle bli lagligt och tillgången till preventivmedel utökas. 

Liberala studentförbundet visade porrfilm på konferensen Sex och samhälle 1964 och dömdes till böter, tidningsklippen visar idel prydliga studentpolitiker i kostym och slips som knappast förkroppsligar ord som rebell eller sexuell frigjordhet. Filosofiska fakulteternas studentförening och Medicinska föreningen vid Göteborgs universitet genomförde en porrafton 1969 där de utöver att visa porrfilm erbjöd Sveriges  förmodligen första »liveshow« där en man och en kvinna hade sex på scenen (uppståndelsen var dock så stor att de medverkande aldrig lyckades genomföra akten).

Det här berättas i Frigjorda tider – när porren blev kultur och kulturen porr som är en nostalgisk och rikt bildsatt skildring av tiden kring när tukt- och sedlighetslagstiftningen avskaffades, alltså från tidigt sextiotal fram till slutet av sjuttiotalet. 

Boken vill skildra hur annorlunda man såg på sex, erotik och porr under de här åren. Det fanns en nyfikenhet och öppenhet som handlade mycket om att bryta ny mark och göra upp med äldre mer rigida synsätt. Nakenhet och porr uppfattades progressivt, modernt och lockande och många skådespelare såg ingenting skamfullt i att befatta sig med filmer eller pjäser som innehöll nakenscener. Pornografiska inslag förekom även inom många andra kulturella genrer som seriös poesi, litteratur och dramatik. 

Mjukporrfilmer sågs som en harmlös födkrok för många i branschen både framför och bakom kameran, och de gick ofta upp på de vanliga biograferna. Innehållet var därför i viss mån avpassat för detta. Men gränsen förflyttades successivt och redan åren innan lagen började gälla förekom även regelrätta samlag inte bara i pornografisk press utan även på några filmer som visades på vanliga biografer som upplysningsfilmen Kärlekens språk och dess uppföljare. 

Det var en tid då Keve Hjelm varvade roller på nationalscenen med mjukpornografiska filmer med låg klädbudget och torftiga manus, och när den unge hyllade poeten Lars Norén skrev noveller i porrtidningar som Piff. Det folkliga i frigörelseprojektet kan illustreras med att den unga Christina Schollin vek ut sig i FIB Aktuellt samtidigt som hennes make Hans Wahlgren uppträdde naken i scenföreställningen Oh! Calcutta! Både Lasse Lönndahl och Lill Lindfors uttalade sig positivt om statliga bordeller. (Det här med att staten hade ett slags ansvar för människors sexliv var paradoxalt nog också något som förfäktades av en del liberaler.)  

Under första halvan av 1900-talet varnades för att kvinnor, barn och arbetarklass skulle kunna lida skada av pornografi, och att dessa grupper behövde skyddas. Däremot accepterades i viss mån att pornografin spreds till slutna grupper av män från en mer borgerlig miljö. Motståndet mot porren sammanföll ofta med kampanjer mot så kallad smutslitteratur som ansågs stå för moralisk förflackning och allmän dekadens. Utöver sådana kampanjer dominerades motståndet mot porr och sexuell frigjordhet länge av kyrkan, under femtio- och sextiotalen var även frikyrkorna synnerligen aktiva. 

När porren avkriminaliserades såg man mer positivt även på kvinnors konsumtion av pornografi och menade att det var något som skulle uppmuntras. Det fanns till och med en tro på att pornografin skulle bli bättre om det fanns en kvinnlig publik. Kraven på mer jämställd pornografi hade framförts redan tidigare, båda höstens böcker berättar om Nina Estin som gav ut världens kanske första porrtidning för kvinnor. Åtminstone var det så den marknadsfördes, och visst fanns det bilder på avklädda män, men också en seriös debatt om sexualitet och kön. Tidningen Expedition 66 hånades i pressen och nådde inte fram till sina kvinnliga läsare i någon större utsträckning, det blev endast fyra nummer. 

De flesta kvinnor vågade trots allt inte ifrågasätta den gängse porren under sextiotalet av rädsla för att stämplas som sexualfientliga nuckor. Annorlunda blev det på sjuttiotalet då kvinnorörelsen vaknade och tog tag i frågan. Ett uttryck för dessa nya tongångar var Margareta Garpes och Susanne Ostens antiporrpjäs Kärleksföreställningen som sattes upp på Stadsteatern/Klarateatern 1973. Den byggde på en gedigen journalistisk undersökning av porrbranschen som också resulterade i reportage i flera tidningar. 1978 debatterade Margareta Garpe om att hon tyckte att tukt- och sedlighetslagen borde återföras.

Porren har fortsatt att diskuteras, men aldrig omfamnats lika okritiskt. Allt fler blev successivt varse att en del begränsningar trots allt är nödvändiga, en kort period fram till 1980 var till och med barnpornografi tillåtet. Den allt råare porren lämnade mainstreamkulturen och fick en ny marknad med videons genombrott. Under 2000-talet debatterades begreppet porrmissbruk allt oftare, och män ansågs kunna lida skada i sitt samliv av att konsumera alltför mycket porr. Om inte rent medicinskt så kanske för att det kan skapa ett dopaminrus liknande det som förekommer i samband med andra missbruk. På senare år har kvinnor verksamma vid landets kvinnojourer kritiserat framför allt nätbaserad porr.

Filmen Pleasure för oss in i vår egen tid där porrbranschen knappt känner av några begränsningar för vad som får visas. I gengäld finns, åtminstone på vissa håll, strikt reglerade arbetsförhållanden med skriftliga medgivanden och tydliga stoppord. Det här handlar säkert inte bara om hänsyn ur arbetsgivarens perspektiv utan också om en önskan att undvika rättsprocesser. Nu är det inte längre tittaren som ska skyddas utan i stället de medverkande. 

Ninja Thyberg har gjort en spelfilm som följer en svensk kvinna, mästerligt gestaltad av debutanten Sofia Kappel, som söker jobb i den amerikanska porrfilmsbranschen. Filmen bygger på en ingående research vilket resulterat i en av allt att döma mycket autentisk skildring. Bilden av branschen är sammansatt, allt är inte svart. Men detta sagt är det bitvis en mycket obehaglig film med många våldsamma scener. Filmen berättar också något om hur jakt på framgång och bekräftelse kan vara starkare än vänskap och lojaliteter och leda till en känslomässig avtrubbning, en tematik som inte är specifik för just porrbranschen. 

Pleasure ger långt ifrån hela bilden av vad pornografin befinner sig i dag. Precis som tidigare under seklet finns en mångfald av uttryck och former. Med dagens lättillgängliga teknik framställs dessutom alltmer av privatpersoner vilket medfört en total förändring av produktionsvillkoren, distributionen och ekonomin i branschen. 

Den eviga frågan kvarstår om var gränsen går mellan yttrandefrihet och risk för kränkningar, hur mycket ska vi tillåta av det ena om det också leder till det andra? I vår tid tänker färre att staten ska upplysa och uppfostra medborgarna till en god moral. Mediesituationen gör det dessutom omöjligt att överblicka pornografin eftersom utbudet både är gigantiskt och globalt. I dag lämnas individerna i hög grad själva till att ta ansvar för hur de påverkas.