När sportjournalisterna bevakade massakern i München
I bioaktuella September 5 skildras mediebevakningen av massakern på israeliska idrottsmän under OS i München 1972. Plötsligt fick sportjournalisterna att bevaka dramatiken kring ett brutalt terrordåd.
Bild: Paramount Pictures
Den 5 september 1972 skakades världen av det som efteråt har kommit att kallas Münchenmassakern.
I staden pågick de olympiska spelen. Åtta palestinska terrorister från terrorgruppen Svarta september tog sig in i det hus där de manliga israeliska idrottsmännen bodde. Två av dessa dödades omedelbart, nio togs som gisslan. Händelseutvecklingen ledde till en eldstrid när terrorister och gisslan förts till ett flygfält och skulle flygas därifrån med helikopter. Alla i gisslan dog, liksom fem av terroristerna och en polis.
De här dramatiska dygnen har inte särskilt förvånande flera gånger blivit föremål för såväl spel- som dokumentärfilmer. Redan 1976 kom 21 timmar i München, en medioker spelfilm gjord för TV. 1986 kom den kanadensiska TV-filmen Sword of Gideon, som utgav sig för att skildra det team från den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som jagade de som planerat aktionen. År 2000 vann dokumentärfilmen En dag i september en Oscar för bästa dokumentär.
2005 kom Steven Spielbergs München som också handlar om den kvartett från den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som av premiärminister Golda Meir skickades ut att hitta och döda de ansvariga. Men filmen debatterade också det rättmätiga att på detta sätt utkräva hämnd och hur det påverkade de som skulle utföra detta.
Nu är de blodiga händelserna åter aktuella på bio, men ur en annan synvinkel. I Tim Fehlbaums September 5 handlar det om mediabevakningen och om hur sportjournalisterna på TV-bolaget ABC plötsligt fann sig vara de som direktsände det som hände ut till världen.
– Det som hände där var början på någonting nytt, säger Peter Sarsgaard, som spelar huvudrollen, när jag träffar honom och hans regissör på filmfestivalen i Zürich.
– Det är det som gör att filmen i hög grad relaterar till i dag, till hur vi ser på och konsumerar nyheter, och till hur journalistiken har förändrats, fortsätter Peter Sarsgaard.
Han pelar Roone Arledge, som ledde ABC:s sportredaktion i München. När man började inse vidden av det som hände var det ABC som började med sin direktsändning samtidigt som man alarmerade USA om det hela.
Sportjournalisterna fick bli allmänreportrar, och ankaret Jim McKay blev den som förmedlade uppgifterna från studion mellan live-bilderna. McKay jobbade fjorton timmar i sträck, samtidigt som Arledge och hans team inte bara skötte jobbet utan också tvingades försvara sig mot tysk polis som ville stänga ner dem och konkurrerande TV-bolag som ville ta över. Inte kunde väl sportjournalister täcka riktiga nyheter…?
Jim McKay, som avled 2008, är den som ”är sig själv” i filmen, ingen skådespelare gestaltar honom.
– Det var oerhört viktigt att kunna använda de riktiga gamla TV-sändningarna med honom, när han sitter och uppdaterar nyheterna. Det var inte lätt, men jag kände att fick vi inte loss de riktiga TV-bilderna med honom så ville jag inte göra filmen. Det hade inte gått att göra det med en skådespelare. Det var också viktigt att kunna ha bilderna med honom i monitorerna när vi filmade, jag ville inte att skådespelarna skulle stirra in i en green screen och låtsas att de såg något, säger Tim Fehlbaum.
– För mig var Jim den viktigaste personen varje dag på vår call sheet (den dagliga lista där det står vilka skådespelare som ska jobba den dagen). Han var riktmärket, han var en sanningsenlig och direkt person. Han kommunicerade, han trodde det skulle lösa sig, att det som hände skulle betyda någonting. Och slutet gjorde honom självfallet oerhört upprörd, säger Peter Sarsgaard.
McKays ord efter händelserna på flygplatsen har blivit klassiska:
"När jag var liten brukade min far säga "Våra största förhoppningar och våra värsta farhågor förverkligas sällan." Våra värsta farhågor har förverkligats i kväll. De har nu sagt att det fanns 11 gisslan; två dödades i sina rum i morse - i går morse, nio dödades på flygplatsen i kväll. Alla är borta."
Den lilla studio som ABC-gänget i filmen använder är uppbyggd för att likna den i verkligheten 1972. Det ger en klaustrofobisk känsla, något som var mycket medvetet.
– Vi ville det skulle vara tight, klaustrofobiskt, inga fönster, packat med folk, säger Tim Fehlbaum.
Att dra paralleller till dagens mediabevakning av konflikter som de i Gaza och Ukraina är lätt.
– Då i München diskuterade man om hur man skulle göra om någon skulle bli dödad i direktsändning, hur skulle man tackla det? Skulle man sända det, inte minst med tanke på gisslans familjer hemma i Israel. Idag händer ju detta hela tiden. Och vi ser det gång på gång. En buss sprängs, ett barnsjukhus bombas, på CNN körs samma bilder och om igen, och detta gör att vi uthärdar mer och mer våld. Varje gång de här bilderna rullar framför oss, desto mindre känner vi, säger Peter Sarsgaard.
– Det var här de direktsända katastroferna började. Vi minns alla Baby Jessica, som 1987 föll ner i en trång brunn och som räddades efter 56 timmar. Allt direktsändes, hela USA satt och tittade, fortsätter han.
Peter Sarsgaard säger att vi i dag tror för mycket på det vi ser, att det faktum att något direktsänds inte nödvändigtvis gör det sant.
– Det finns en uppfattning att live-bilder gör allt mer verkligt. Men det är en illusion. Bara hur man ställer kameran är ett ställningstagande. Det finns ingen objektiv kamera. Att använda får film till att ställa frågor om journalistiken idag är högst relevant.
Fick filmen honom att ändra åsikt om journalister? Han skrattar.
– Jag har umgåtts med journalister hela mitt liv, många av dem är mina nära vänner. Det finns sportjournalister som nog är bättre än många allmänreportrar – och vice versa. Men vi måste vara medvetna om att det i dag mycket handlar om infotainment. Det ska vara underhållande.
September 5 får Sverigepremiär den 4 april.
***
Den 5 september 1972 skakades världen av det som efteråt har kommit att kallas Münchenmassakern.
I staden pågick de olympiska spelen. Åtta palestinska terrorister från terrorgruppen Svarta september tog sig in i det hus där de manliga israeliska idrottsmännen bodde. Två av dessa dödades omedelbart, nio togs som gisslan. Händelseutvecklingen ledde till en eldstrid när terrorister och gisslan förts till ett flygfält och skulle flygas därifrån med helikopter. Alla i gisslan dog, liksom fem av terroristerna och en polis.
De här dramatiska dygnen har inte särskilt förvånande flera gånger blivit föremål för såväl spel- som dokumentärfilmer. Redan 1976 kom 21 timmar i München, en medioker spelfilm gjord för TV. 1986 kom den kanadensiska TV-filmen Sword of Gideon, som utgav sig för att skildra det team från den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som jagade de som planerat aktionen. År 2000 vann dokumentärfilmen En dag i september en Oscar för bästa dokumentär.
2005 kom Steven Spielbergs München som också handlar om den kvartett från den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som av premiärminister Golda Meir skickades ut att hitta och döda de ansvariga. Men filmen debatterade också det rättmätiga att på detta sätt utkräva hämnd och hur det påverkade de som skulle utföra detta.
Nu är de blodiga händelserna åter aktuella på bio, men ur en annan synvinkel. I Tim Fehlbaums September 5 handlar det om mediabevakningen och om hur sportjournalisterna på TV-bolaget ABC plötsligt fann sig vara de som direktsände det som hände ut till världen.
– Det som hände där var början på någonting nytt, säger Peter Sarsgaard, som spelar huvudrollen, när jag träffar honom och hans regissör på filmfestivalen i Zürich.
– Det är det som gör att filmen i hög grad relaterar till i dag, till hur vi ser på och konsumerar nyheter, och till hur journalistiken har förändrats, fortsätter Peter Sarsgaard.
Han pelar Roone Arledge, som ledde ABC:s sportredaktion i München. När man började inse vidden av det som hände var det ABC som började med sin direktsändning samtidigt som man alarmerade USA om det hela.
Sportjournalisterna fick bli allmänreportrar, och ankaret Jim McKay blev den som förmedlade uppgifterna från studion mellan live-bilderna. McKay jobbade fjorton timmar i sträck, samtidigt som Arledge och hans team inte bara skötte jobbet utan också tvingades försvara sig mot tysk polis som ville stänga ner dem och konkurrerande TV-bolag som ville ta över. Inte kunde väl sportjournalister täcka riktiga nyheter…?
Jim McKay, som avled 2008, är den som ”är sig själv” i filmen, ingen skådespelare gestaltar honom.
– Det var oerhört viktigt att kunna använda de riktiga gamla TV-sändningarna med honom, när han sitter och uppdaterar nyheterna. Det var inte lätt, men jag kände att fick vi inte loss de riktiga TV-bilderna med honom så ville jag inte göra filmen. Det hade inte gått att göra det med en skådespelare. Det var också viktigt att kunna ha bilderna med honom i monitorerna när vi filmade, jag ville inte att skådespelarna skulle stirra in i en green screen och låtsas att de såg något, säger Tim Fehlbaum.
– För mig var Jim den viktigaste personen varje dag på vår call sheet (den dagliga lista där det står vilka skådespelare som ska jobba den dagen). Han var riktmärket, han var en sanningsenlig och direkt person. Han kommunicerade, han trodde det skulle lösa sig, att det som hände skulle betyda någonting. Och slutet gjorde honom självfallet oerhört upprörd, säger Peter Sarsgaard.
McKays ord efter händelserna på flygplatsen har blivit klassiska:
”När jag var liten brukade min far säga ”Våra största förhoppningar och våra värsta farhågor förverkligas sällan.” Våra värsta farhågor har förverkligats i kväll. De har nu sagt att det fanns 11 gisslan; två dödades i sina rum i morse – i går morse, nio dödades på flygplatsen i kväll. Alla är borta.”
Den lilla studio som ABC-gänget i filmen använder är uppbyggd för att likna den i verkligheten 1972. Det ger en klaustrofobisk känsla, något som var mycket medvetet.
– Vi ville det skulle vara tight, klaustrofobiskt, inga fönster, packat med folk, säger Tim Fehlbaum.
Att dra paralleller till dagens mediabevakning av konflikter som de i Gaza och Ukraina är lätt.
– Då i München diskuterade man om hur man skulle göra om någon skulle bli dödad i direktsändning, hur skulle man tackla det? Skulle man sända det, inte minst med tanke på gisslans familjer hemma i Israel. Idag händer ju detta hela tiden. Och vi ser det gång på gång. En buss sprängs, ett barnsjukhus bombas, på CNN körs samma bilder och om igen, och detta gör att vi uthärdar mer och mer våld. Varje gång de här bilderna rullar framför oss, desto mindre känner vi, säger Peter Sarsgaard.
– Det var här de direktsända katastroferna började. Vi minns alla Baby Jessica, som 1987 föll ner i en trång brunn och som räddades efter 56 timmar. Allt direktsändes, hela USA satt och tittade, fortsätter han.
Peter Sarsgaard säger att vi i dag tror för mycket på det vi ser, att det faktum att något direktsänds inte nödvändigtvis gör det sant.
– Det finns en uppfattning att live-bilder gör allt mer verkligt. Men det är en illusion. Bara hur man ställer kameran är ett ställningstagande. Det finns ingen objektiv kamera. Att använda får film till att ställa frågor om journalistiken idag är högst relevant.
Fick filmen honom att ändra åsikt om journalister? Han skrattar.
– Jag har umgåtts med journalister hela mitt liv, många av dem är mina nära vänner. Det finns sportjournalister som nog är bättre än många allmänreportrar – och vice versa. Men vi måste vara medvetna om att det i dag mycket handlar om infotainment. Det ska vara underhållande.
September 5 får Sverigepremiär den 4 april.
***
