När våld känns som på riktigt

Jag sitter i en anonym hotellsvit i London och väntar på mina intervjutider runt det amerikanska tv-dramat »Generation Kill«. Serien är baserad på ett av de bästa krigsreportagen någonsin, Evan Wrights bok om sina upplevelser som inbäddad reporter bland amerikanska marinsoldater i Irak i början av invasionen. Manuset är av David Simon och Ed Burns, teamet bakom 00-talets kanske viktigaste amerikanska tv-serie »The Wire«. Jag vet att jag vill skriva en okritisk hyllning. Jag tänker kalla »Generation Kill« det bästa ni får se på tv i år. Förklara att Alexander Skarsgård gör sitt livs roll. Att serien inte får missas trots att realismen ibland gör den direkt svårbegriplig. Dialogen är bokstavligen det som sades på plats, utan att militärslang, befälsordning eller teknisk terminologi förklaras.

Ett av ögonvittnena, Rudy Reyes, spelar till och med sig själv i serien. Jag ska intervjua honom av artighet senare, men egentligen är jag mest intresserad av teamet som förvandlat hans – som jag föreställer mig – oreflekterande machovardag till Stor Konst.

»Generation Kill« lämnar alla moraliska bedömningar om soldaternas, befälets och strategernas handlingar åt tittaren. Berättelsen följer krigets vardag genom ett gäng alfahannar i en elitenhet. De är fysiskt på topp, vassa och roliga, och beter sig som folk vanligen bara gör i amerikansk actionfilm: garvar, svär, talar om sex och popkultur och rullar in i fientliga städer i öppna humvees avfyrande sina enorma automatvapen.

– Vi kämpade med att hitta ett bildspråk som inte glorifierar, som inte osar actionfilm, betonar regissören Susanna White över en kopp kaffe.

Tittarnas associationer är svårare att kontrollera, så indirekt blir resultatet ändå PK-aktion, nästan lite skenheligt. Att hjältarna ibland skjuter fel människor och mår riktigt dåligt i hjärtat gör det liksom okej för liberala intellektuella att njuta av den serien utan att skämmas över vad som för dem trots allt är rena skära supersoldatfantasierna. Här finns ju moralisk och politisk komplexitet att engagera sig i! Och dessutom är det inte fantasier, det är på riktigt!

Mitt problem uppstår när jag träffar sergeant Rudy Reyes vid fikat och seriens pressvisning. Vi snackar träning och tatueringar, Buddha och Bruce Lee. Reyes är en alldeles vanlig person ända tills kriget kommer på tal. På något sätt har jag lyckats glömma att frågorna som i serien rullas upp som stark och rörande underhållning handlar om andra vanliga människor som Reyes har förlorat, dödat, skadat, förlitat sig på.

– Det var konstigt att läsa sina egna ord i ett manus. De lyckades bra med att beskriva mig som jag var då, yngre och mer naiv, mer övertygad. Jag gjorde en till vända i Falluja och Ramadi senare, och det jag var med om där fick »Generation Kill« att kännas som ingenting.

Reyes minnen av sina verkliga upplevelser har präglats så mycket av det fiktiva återberättandet att han hänvisar till perioden vid invasionens början med tv-seriens namn. Det är bara en del av ett komplicerat mönster av sammanfallande sanningar och fiktioner.

Tv-tittare baserar sin bild av vad som »verkligen« händer i Irak på ett drama. Bataljonens minsting Trombley slås av att striderna ser ut som datorspelet »Grand Theft Auto: Vice City«. Det får någon annan att kalla honom en »Dylan Klebold-wannabe« efter en av skolskjutarna i Columbine-massakern.

Det omedelbara filtreras konsekvent genom det medierade. Det var därför Reyes tog sig an serien. Trots att han lämnat marinkåren och har tappat förtroendet för USA:s uppdrag i Irak ville han att hans enhet skulle avbildas respektfullt och ärligt, på gott och ont.

Under pressdagarna ramlar varje samtal om dramat snabbt in i en diskussion om det verkliga kriget. I Falluja arbetade Reyes i avrättningsteam. De körde omkring som lockbete för kidnappningsförsök och sköt sedan gärningsmännen. Han förklarar sakligt hur en människa kollapsar när han blir skjuten i solar plexus.

– Om de är riktigt tuffa kan de fortfarande skjuta dig i ryggen när du går förbi, så man sätter en tredje kula i huvudet.

Han jämför känslan med att avrätta djur.

– Hemskt det med, den enorma fruktan är den samma. Det sista fienden ser är din gevärsmynning och ditt ansikte. Men det är ändå skönare att skjuta folk på nära håll för man är säker på att det inte är civila.

Någon frågar tyst hur nära man är då.

– Närmare än vi, säger Reyes.

Det är ett soffbords avstånd i ett femstjärnigt hotellrum.

Vi tystnar. Våldet i tv-seriens sju avsnitt tränger sig på. Jag inser att jag som tycker serien är underhållande påminner mer om den störda Trombley än om Reyes, vars tankar om krigaridentitet och heder åtminstone är, om ni tillåter mig ett gammaldags uttryck, ädla.

Jag är popkulturjournalist; mitt uppdrag kunde lika gärna ha varit att bevaka Alexander Skarsgårds träningsprogram. För Reyes måste varje samtal om serien bli en diskussion om det politiska sveket mot hans stupade vänner, om hur han själv tvingades svika dem som hjälpte honom.

– Jag förlorade min mänsklighet i Falluja.

Regissör Susanna White berättar om inspelningen av en scen med en gråtande irakisk mamma som tar sin sårade tolvåring till amerikanernas läger. Reyes spelade sig själv som vittne till en tragedi han en gång varit delskyldig till.

– Rudy var så inåtvänd de dagarna. Jag frågade Rudy om han hade sorgliga nyheter hemifrån. »Nej«, sa han till mig, »men i dag förstod jag verkligen vad vi hade gjort den gången.«

Jag ser de sista avsnitten av »Generation Kill« med andra ögon. Jag tänker på hur våra bilder av krig formar verkliga krig. Att kalla sådan tv oumbärlig kanske bara bidrar till att fjärma oss från verkligheten. Även när den förmår berätta sanningen.

Det första avsnittet av »Generation Kill« visas i SVT2 den 17 april klockan 22.30.