När vetenskapsmännen mötte konsten och allt blev tvärtom

I en bevingad sentens grämer sig Goethe över att "livet är för kort för vår själ". Vi är fångade i tiden men långt större än dess rymd. De utbrytningsvägar vi har är konst, andlighet och forskning. Där dessa korsar varandra erbjuds en frihet som utmanar döden och ställer oss i tjänst hos det oändliga.  

Att oändligheten bildar bärande pelare i Bengt Gustafssons Närda av samma längtan: när modernismen mötte den nya fysiken är därför närmast självförklarande. Redan titeln, hämtad från Albert Einsteins erfarenhet av musikens kongeniala kurtis med naturvetenskapen, väger substansen: det förutsättningslösa överskridandet av tro och vetande. Bokens uppdelning i greppbara sektioner gör att jag ibland glömmer den hekatomb av aktivitet som innehållet återger; från slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet var händelserna fler än vad som rimligen ryms inom ett millenium. Och det var väl så det var. Gränser sprängdes, rummet kröktes och experiment flyttade förståelsehorisonter. Men ingenting av detta hade varit möjligt utan de omdaningar för individ och samhällsordning som upplysningen och sedermera romantiken beredde i kraft av David Humes sekulära ideal och subjektets värde.  

Med hänvisning till Majakovskij erinrar Gustafsson om att modernismen ville ordna gamla tankar på nya sätt. Relationerna mellan objekten var det revolutionerande, inte objekten som sådana, och han knyter an till judendomens tradition med uppmaningen att ”tänka på att allt skulle kunna vara precis tvärtom”, en hållning lika giltig i laboratoriet och matematiken. 

Denna anmodan tycks vara Gustafssons rättesnöre. Med bakgrund som professor i astronomi och författare till flertalet populärvetenskapliga verk ledsagar han sangviniskt genom sitt referenstäta material. Via en narrativ krok i en vistelse på Capri förs läsaren otvunget in i svarta hål (helt obegripliga), genom Virginia Woolfs dualistiska berättarteknik (som är svarta hål) och Schönbergs ordningsamma tolvton, vidare mot utsiktsplatser som panorerar hur alltifrån krig till synen på slump binder fysikens bevekelsegrund till konstarterna. Frågorna är fler än svaren vilket sett till ämnet är svar nog. 

Människan lockas generellt att förklara saker i onödan, exempelvis att en epok är en reaktion på föregående yttring. Hon skönjer revolt, motsats och progression hellre än kringrörelser, dynamik och syntes. Det som tas för uppror är likafullt samspel. Huruvida vi betraktar Baudelaire som romantikens sladdbarn eller symbolismens prematur har mindre betydelse än om vi ser på honom så som vi är eller så som han är. Det är den sortens förskjutningar jag gör under läsningen. Kan Heisenbergs osäkerhetsprincip, som postulerar att rörelsemängd och position inte samtidigt kan fastställas, appliceras på dadaisten Hugo Ball när han 1916 trollar fram Cabaret Voltaire? Kan André Bretons surrealistiska manifest, som 1924 drar upp kreativiteten med rötterna och planterar den uppochner, ha en tvilling i atomfysikern Niels Bohr, som samma år ersätter ordet "begrepp" med ordet "symbol" eftersom kvantmekaniken har saknat intuitiv kontaktyta? Kan musikens idé gestaltas i relativitetsteorin som därigenom får en ljudbild? Hänger det ihop eller är det, för att tala med Schopenhauer, viljan som dompterar förnuftet? Kanske hade den franske arkitekten Eugène Viollet-le-Duc rätt när han förespråkade att restaurering innebär att återställa till en fulländning som inte tidigare har existerat. Verkets idé behöver alltså inte vara identisk med dess ursprungliga materialisering.  

Är det vi eller är det de?  

Min undran faller in tidsandans sanningsbegär, det som skulle ge skönhet som i sin tur skulle skänka evighet. Och frihet. Till slut. De teologiska implikationerna är uppenbara. Så präglades också litteratur, måleri och musik av esoteriska influenser och särskilt svärmades det runt teosofins grundare, Madame Blavatsky. Upptäckten av röntgenstrålningen ansågs bevisa hennes ockulta teorier om allt levandes övernaturliga förbättringspotential och ett redan uppblåst världsrykte svällde (månne underlättat av att hon påstods teleportera sig). Bland Blavatskys trogna fanns den abstrakta expressionisten Vasilij Kandinskij (1866-1944) som inför nyheten om atomklyvningen fick perceptionen kullkastad: "Allting blev osäkert, svajande och svagt. Jag skulle inte ha blivit förvånad om en sten hade lösts upp till osynlig luft framför mina ögon". Sanningen kunde inte sökas som förr. Kandinskijs inre värld gestaltades hädanefter genom att den yttre världens föreställande motiv transformerades till stänk, prickar, pluppar och streck utan att någonsin mista relationen till förlagan. Som ville han alstra universums ton. 

Bengt Gustafsson får fatt i en sådan ton. I hans skildring är konst och vetenskap en arkipelag, strandhugg på en ö drar med sig organismer och sediment från andra öar. Något fastland finns inte. Allt är i allt. Endast i avsikt skiljer sig fysikens faktiska (och i bästa fall användbara) verklighet från konstnärens eller spiritistens verklighet, som kan vara negation, dröm, hallucination och lögn. Skiljelinjen är sinnevärldens. Hur konstigt det än är att vågfunktionskollapsen innebär att blotta observationen av en partikel ändrar partikelns tillstånd hindrar det den inte från att vara underställd de enklaste naturlagar. Konsten är kort och gott avhängig fantasin och tvivlet på förefintlig verklighet beroende av övertygelsen att en sann verklighet är åtkomlig. Idén består. Formerna förändras. Oändligt.  

Visst är livet för kort för vår själ, men i modernismens och fysikens ömsesidiga spegel förstoras vi lika gränslöst som slutorden i F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby: So we beat on, boats against the current, back ceaselessly into the past. 

***

Läs även: Gubbklurig och barnslig

Läs även: Romanen raglar som en fyllbult