Näringsfattig nyhetshets

Den går inte att beskriva som annat än en mirakelkur. Du blir av med huvudvärk, olustkänslor, ångest. Du blir kreativ, energisk, klok. Till och med lycklig, eller i varje fall lyckligare. Receptet: sluta konsumera nyheter (fördjupning är det enda som duger).

Som av en händelse är det under morgonens obligatoriska nyhetsjakt som artikeln dyker upp i The Guardian, ett utdrag från den schweiziske författaren Rolf Dobellis bästsäljare »The Art of Thinking Clearly«. Perspektivet är alltså individens, hur vi ska bli bättre tänkare och fatta klokare beslut. Tiden är mogen, menar han, att vi inser hur hälsovådliga de snabba nyheterna kan vara, så som vi för tjugo år sedan lärde oss hur hälsovådlig snabbmaten är. News is to the mind what sugar is to the body.

Likt en tankens springmask äter den sig in i vårt limbiska system, den alarmistiska rapporteringen. Sätter produktionen av kortisol på högvarv, försvagar immunförsvaret, hämmar tillväxten av celler och hormoner. Konsekvensen är att vi känner oss kroniskt stressade, rädda, aggressiva.

Dobelli lägger skulden på medierna. Man vilseleder. Han tar ett exempel, en bil kör över en bro som kollapsar. Sannolikt skulle rapporteringen fokusera på bilen, personen, och hur han upplevde kraschen om han fortfarande var vid liv det vill säga. Det är journalistik som är rafflande och billig att producera. Fast så irrelevant för nyhetskonsumenten, ropar Rolf Dobelli. Det är ju själva bron, dess konstruktion och stabilitet, som borde lyftas fram. Risken att det skulle kunna hända igen, någon annanstans. Det är förklaringen, menar han, till att folk går runt och är rädda för fel saker. Flygplanskrascher till exempel, när låt säga stress är så mycket farligare.

Det är lätt att göra sig lustig över schweizarens perspektiv där han far fram över dagens medielandskap med en riskbedömares döda blick. Ack om vi bara levde i en mer rationell tid! Men vem skulle vilja leva i en värld där journalistiken enkom sattes i riskminimeringens tjänst? Där kunskap om omvärlden reducerades till ett slags individanpassad plånboksfråga? Där en brokonstruktion genererade fler klick än en människa?

Fast ändå, Dobellis sjukdomsbeskrivning känns ruskigt bekant. Kollsjukan. Att inte kunna, ens om viljan finns, stå emot nyhetsflashar och twitterflöde. Samtidigt, den tärande känslan att det långsamt urholkar om inte själen så kreativiteten. Precis som Dobelli skriver kräver tänkandet koncentration, vilket i sin tur kräver oavbruten tid. Men eftersom nyheter är designade så att de ska störa oss, avbryta, blir vi till ytliga, lättviktiga tänkare.

Just nu märks en irritation i debatten över mediehusens nya tilltag: oförblommerat självskryt. Det är inte så konstigt.

Fördumning är ett högt pris att betala för den omedelbara nyhetskonsumtionen, men om vi nu ändå väljer att betala detta pris kräva vi just nyheter – inte promotion. Fast för den nyhetsjunkie som önskar riktig sinnesro finns nog bara en väg ut från beroendet. Att göra som Rolf Dobelli, helt stänga av kranen.

»The Art of Thinking Clearly« gavs ut på engelska i mars i år av Spectre.