Näsa för affärer och öga för konst

Det tog inte mer än två minuter. Sedan hade auktionsförrättaren på Christie’s i New York klubbat försäljningen av Jasper Johns målning »Flag«. Priset blev 28,6 miljoner dollar.

Affären, som ägde rum för en knapp månad sedan, innebar nytt auktionsrekord för ett verk av den berömde amerikanske konstnären.

Enligt myten var det galleristen Leo Castelli, vars liv skildras i Annie Cohen-Solals på engelska nyutkomna biografi »Leo and His Circle: The Life of Leo Castelli«, som på våren 1957 upptäckte Jasper Johns.

Leo Castelli befann sig i en ateljé på Pearl Street på sydöstra Manhattan för att besöka Robert Rauschenberg, en annan ung aspirerande konstnär. När Rauschenberg sa att han skulle hämta is hos sin granne Jasper Johns hajade Leo Castelli till – galleristen hade nyligen sett en av Johns målningar och blivit fascinerad. Mötet slutade med att Castelli knöt till sig båda konstnärerna.

Efter den dagen löpte deras historier parallellt; Jasper Johns och Robert Rauschenberg blev betydande namn i den amerikanska 1900-talskonsten och Leo Castelli formade bilden av den moderna galleristen som den fingertoppskänsliga länken mellan kreativitet och kapital.

Trettio år efter mötet i ateljén på Pearl Street, 1987, var Leo Castelli i Stockholm. En kväll utanför Operakällaren blir han inföst i en limousin av finansmannen Hans Thulin.

– Thulin kidnappade Castelli och körde honom till Grand Hôtel, berättar den tidigare galleristen Edvard Thordén.

Thulin ville fråga Castelli om råd kring konstinvestering. Enligt författaren Anthony Haden-Guest upprättade Castelli, efter viss tvekan, en lista på konstverk av »museikvalitet« som var på väg ut på marknaden.

Något år senare ropade Hans Thulin, till de etablerade konstsamlarnas förvåning, in Jasper Johns målning »White Flag«, ett av verken på Castellis lista, vid en auktion på Christie’s i New York.

Thulin betalade den då häpnadsväckande summan 7 miljoner dollar för Johns målning, det dittills högsta auktionspriset för ett samtida konstverk.

Efter kriget flyttade världens konstcentrum över Atlanten, från Paris till New York. Högröstade amerikanska kritiker hävdade att den abstrakta expressionismen, med konstnärer som Pollock och de Kooning, var den första genuint amerikanska konstriktningen.

Leo Castelli, som likt många europeiska judar kom till USA under andra världskriget, var en konsthistoriskt bevandrad kosmopolit. Hans europeiska bakgrund och gentlemannamässiga sätt gjorde honom unik i New Yorks konstvärld. Han var omtyckt av alla och evigt lojal med sina konstnärer. Inte minst var han en slipad promotor.

Tillsammans med sin första fru, galleristen Ileana Sonnabend, skapade Leo Castelli ett världsomspännande nätverk av samlare, gallerister och museimänniskor.

Förutom Johns och Rauschenberg rymde hans stall många av tidens mest tongivande konstnärer, bland andra Ed Ruscha – just nu aktuell med en retrospektiv utställning på Moderna museet i Stockholm.

I sin roll som gallerist och entreprenör hjälpte Leo Castelli till att fullborda paradigmskiftet – att flytta fokus från den gamla världen till den nya. Den stora vändpunkten inträffade 1964 då Rauschenberg blev den förste amerikanske konstnären som tog emot Venedigbiennalens guldmedalj.

Sverige tog tidigt till sig den nya amerikanska konsten. Det var främst Moderna museets chef Pontus Hulténs förtjänst. Han besökte New York redan 1959 och kom med hjälp av rätt kontakter snabbt in i stadens konstliv.

Utställningar som »Rörelse i konsten«, »4 amerikanare« och »Amerikansk pop-konst« gav Stockholmspubliken flera chanser att stifta bekantskap med Johns, Rauschenberg, Warhol och andra konstnärer ur Castellis stall.

För Leo Castelli var institutioner som Moderna i Stockholm, Stedelijk i Amsterdam och Kunstmuseum i Bern viktiga verktyg i marknadsföringen av galleriets konstnärer.

Med en museiutställning, särskilt en separatutställning, ökar konstnärens status. Det i sin tur leder till att priserna på konstnärens verk stiger.

Konstbranschen är en märkvärdig plats. I den sker ständigt nya möten mellan samhällets mest progressiva och konservativa delar – mellan konsten och pengarna.

– Mitt jobb är att skapa marknaden. Konst är inget du behöver. Du kan leva utan att köpa en Picasso för 100 miljoner, säger galleristen Björn Wetterling som ställer ut fler konstnärer förknippade med Castelli. I sommar visar hans galleri nya verk av Ed Ruscha.

Marianne Hultman, som är chef för Oslo Kunstforening och har forskat i Moderna museets glansfyllda 1960-tal, talar om galleristens roll som kontaktskapare

– Som konstnär är det svårt att nå de stora sammanhangen. Och som samlare kan det vara svårt att hitta till konstnärerna. Hur ska de träffa varandra? Konsthandlaren är en väldigt viktig aktör.

En framgångsrik gallerist måste både ha affärssinne och öga för konst. Han bör dessutom kunna röra sig ledigt mellan olika världar och sammanhang.

Allt detta behärskade Leo Castelli bättre än de flesta.

År 1973 auktionerade Sothesby’s i New York ut taxi-miljonären Bob Sculls samling av amerikansk samtida konst.

För Sotheby’s och Scull blev auktionen en succé, objekten gick för höga summor. Toppnoteringen stod Jasper Johns »Double White Map« för. Målningen klubbades för 240 000 dollar, nytt rekord för en samtida amerikansk konstnär.

Auktionen inte bara etablerade Jasper Johns status på marknaden, utan blev också en ny vändpunkt.

Annie Cohen-Solal skriver att auktionen »inledde eran av vansinnig spekulation, av prissvängningar som virvlar med aktiemarknaden, den dynamik som fortlever än i dag.«

För Leo Castelli, som medverkade under auktionen, innebar den en seger. Plötsligt var konstnärskapen som han trott på och kämpat för accepterade på marknaden.

– Att en taxihandlare köpte amerikansk konst var väl en sak, de fina rika människorna i Boston köpte fortfarande franska impressionister. Efter Scull-auktionen var den amerikanska konsten plötsligt rumsren, säger Edvard Thordén.

I dag heter världens mäktigaste gallerist Larry Gagosian. Hans stall rymmer flera konstnärer som tidigare förknippats med Leo Castelli, bland andra Ed Ruscha.

Larry Gagosian har studerat och lärt av Leo Castelli. Men de båda galleristerna beskrivs ofta som varandras motsatser.

Medan Castelli var känd som en vänlig diplomat, har Gagosian rykte om sig att vara en kallhamrad affärsman.

Leo Castelli blev nästan 92 år gammal. I början av 1990-talet, när Leo var i 80-årsåldern, kretsade villiga köpare kring galleriet; bland de hugade spekulanterna fanns bland andra Björn Wetterling.

Men Leo sålde aldrig sitt galleri. I dag drivs det av hans tredje fru Barbara.

Olle Granath, tidigare Moderna museet-chef som träffade Leo Castelli första gången i samband med Modernas Warhol-utställning år 1968, minns sista gången han såg den legendariske galleristen.

– Det var i hans galleri. Men jag undvek att gå fram och hälsa, det såg inte ut att vara någon idé. Han satt placerad på en stol, och hade inte känt igen mig.

Fakta | Leo Castelli

Föddes 1907 som Leo Krauss i Trieste, Italien. Kom till USA efter kriget och startade sitt galleri 1957.

Representerade konstnärer som Jasper Johns, Robert Rauschenberg, Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Frank Stella, James Rosenquist och Ed Ruscha – aktuell med en utställning på Moderna museet i Stockholm.

Castelli dog 1999 vid 91 års ålder. The Leo Castelli Gallery drivs vidare av hans änka, på 77:e gatan i New York.

Förra året kom biografin »Leo Castelli & les siens« (Gallimard) av Annie Cohen-Solal, nyligen översatt från franska under titeln »Leo & His Circle, The Life of Leo Castelli« (Knopf).