Nationalismen är högerpopulisternas gemensamma styrka och svaghet

I ljuset av den pågående högerradikala revolutionen i USA ter sig kanske Europas populister, nationalister och högerextremister tämligen beskedliga? Fast vem vet vart de i sammanhanget tar vägen. De kommer rimligen, i ett Europa som förstärker sitt eget försvar och fortsätter stötta Ukraina, bli tvungna att i än högre utsträckning bekänna färg. Att välja sida. Eller?

I boken Les moissons de la colère (Vredens skördar, cerf, 2024) tar den franske journalisten Charles Sapin ett samlat grepp på den spretiga men stadigt växande europeiska nationalismen och dess politiska representation och aktivitet i olika europeiska länder liksom i EU-parlamentet.

Förutsättningarna för hans resonemang är att de styrande eliterna inklusive ”Bryssel” varken velat se eller ännu mindre försöka göra något åt, växande väljargruppers stigande missnöje socialt, ekonomiskt och politiskt. Det betyder konkret: missnöje med invandringen i första hand, men också med en del av klimatpolitikens konsekvenser som höjda bränsleavgifter och det som kallas woke – en politik inriktad på individens rättigheter. Ekonomiskt handlar det om osäkrare arbetsvillkor och en krympande arbetsmarknad med en medföljande rädsla för deklassering. Den politiska förlusten består i den ofta bekräftade känslan av att hur man än röstar så blir det likadant i alla fall. Eller för att uttrycka det annorlunda: De EU-positiva, ekonomiskt liberala mittenpartierna/de gamla etablerade partierna vinner i vilket fall som helst och gör dessutom allt för att hålla uppstickarna borta från inflytande.

Svaret på missnöjet och oron har alltså de populistiska partierna, som ser olika ut i sina olika sammanhang, plockat upp och gjort en politik av. Det finns förstås populister av alla politiska kulörer så begreppet ringar inte in helheten. Samtidigt är de typiska särdragen en karismatisk ledare, misstro mot eliterna och en förkärlek för folket och folkviljan.

Sapin värjer sig också mot ordet högerextrem, eftersom en del av dessa partier ligger närmare mitten i många frågor än längst ut på högerkanten.

Vad de däremot har gemensamt är nationalismen, vilket i dag, utöver missnöje med invandringspolitiken, oftast betyder skepsis mot ”eliten” EU. Men också här rör sig populisterna. Sedan Brexit och pandemin talar inte heller dessa partier om att lämna EU, däremot om att förändra unionen inifrån.

Sapin gör i stället skillnad mellan två typer av nationalister i Europa. Dels finns populisterna, där det tydligaste och mest långlivade exemplet är Viktor Orbán, Ungerns ledare sedan lång tid tillbaka. Då han som liberal tog makten 1998 (och sen kom tillbaka 2010) var den elit han slogs mot och misstänkliggjorde den tidigare majoriteten. När han väl vunnit blev den nya eliten ”Bryssel”, som han envetet slåss emot genom att inte följa regler och fördrag, självklart för sitt folks bästa. Bryssel har dock genom sina institutioner tröttnat och gjort det möjligt att hålla inne pengar och fonder som normalt sett skulle ha gått till Ungern – med hänvisning till landets brist på respekt för de liberala rättigheter unionen stipulerar.

Orbáns metod tycks ha nått vägs ände, något som Georgia Meloni, Italiens premiärminister sedan 2022, uppenbarligen begripit. Till skillnad från Orbán har hon och hennes parti, Italiens bröder, som regerar tillsammans med andra högerpopulister och den traditionella högern, gjort EU-projektet till sitt. I stället för att genomdriva vallöftet om att vägra öppna Italiens hamnar för migranter från Afrika, tillsammans med Ursula von der Leyen, slutit avtal med flera av länderna i Nordafrika så att dessa ska hålla tillbaka flyktingströmmen. Något som gjort att antalet asylsökande minskat avsevärt.

Meloni är inte, enligt Sapin, en populistisk nationalist, i stället är hon en konservativ nationalist, något som gör att hon har en annan väljarbas och agenda. Om Orbán förenklat har vanligt folk bakom sig, arbetare och lägre medelklass så är Melonis väljare i högre utsträckning både högutbildade och högavlönade. Det som skrämmer dem är de, som de uppfattar det, våldsamma förändringar samhället genomgår på alla möjliga plan som befolkningssammansättningen men också individens rättigheter – som de uppfattar det in absurdum. Och det är i livsstilsfrågorna Meloni sätter in sin offensiv för att behålla sina konservativa väljare. I Italien är det belagt med fängelsestraff att anlita surrogatmödrar. Homosexuella pars provrörsbarn tas inte upp i folkbokföringen. Abort är fortfarande tillåten men regeringen lägger stor energi och rejäla resurser på att stötta blivande mammor så att de inte väljer det alternativet. Meloni håller sig helt enkelt inom unionens hank och stör och har inga problem med att casha in pengar från fonderna.

Det enda exemplet på ett land som lyckats tona ned invandringsfrågan, enligt så att den inte längre ligger på top-10 hos väljarna, och vrida det vapnet ur populisternas händer, är Danmark. Sapin jämför med Sverige. Hur de två välfärdsstaterna väljer diametralt skilda vägar för femton år sedan då Danmark gör allt för att avskräcka eventuella migranter (och så småningom också får ett par domar i EU-domstolen på sig för att de inte följer reglerna, i det här fallet om familjeåterförening) och Sverige tvärtom välkomnar dem med öppna armar tills det under krisåret 2016 helt enkelt inte går längre.

Enligt Sapin har detta lett till att man i Danmark har kunnat behålla den rika välfärdsstat det finns ett brett konsensus om. Det har vidare lett till att socialdemokraterna återtagit ledarskapet och att populisterna är tillbaka på nivåer under fem procent. Medan det i Sverige lett till att man privatiserat välfärden som blivit för dyr på kuppen (en beskrivning man kan ifrågasätta) men också har fått stora problem med integrationen, vilket ju dessvärre däremot stämmer, och kanske framför allt, ett nationalistiskt parti i regeringsunderlaget på cirka 20 procent.

En skiljelinje mellan olika nationalistiska partier har varit och är fortfarande nu hur de ställer sig i frågan om Putins anfallskrig mot Ukraina. Franska ledaren för Nationell Samling, Marine Le Pen, bytte smidigt åsikt i slutet av februari 2022 efter att tidigare ha tagit selfies med Vladimir Putin. Andra är fortfarande ryssvänliga, eller kanske snarare för den billiga och bekväma energi den ryska gasen utgör. Tydligaste exemplet är väl tyska Alternativ för Tyskland som växte stort i valet i februari till Förbundsdagen och blev näst största parti på ungefär tjugo procent. Just i Tyskland består dock den parlamentariska praktiken att inte på något vis samarbeta med nationalisterna, en regel som inledningsvis följdes i hela Europa men som i land efter land faller eller tummas på av olika skäl. Verkligheten förändras liksom så småningom de politiska partierna. Det har visat sig att nationalisterna på de flesta håll kommit för att stanna. De har dessutom vuxit och det blir mer och mer orimligt att inte ta deras väljares åsikter på allvar.

I valet till Europaparlamentet 2024 blev nationalisterna för första gången totalt flest, men eftersom de inte lyckades bilda en gemensam grupp, utan tvärtom till slut bildade tre grupper att jämföra med tidigare två, så fortsätter den största gruppen kristdemokrater av olika schatteringar att dominera. Samarbetar de liksom tidigare med liberaler och socialister så kan de runda nationalisterna. En sak har dock förändrats: om nationalisterna slår sig ihop över gruppgränserna kan de stoppa de andras förslag.

Det återstår att se om de klarar det.

***

Läs även: Varför vill amerikanerna så gärna isolera sig?

Läs även: Är Sverigedemokraterna verkligen konservativa?