Nationalistmode

I mars går Ryssland till val för att välja president och ingen förväntar sig något annat än att Vladimir Putin blir återvald för ytterligare en sexårsperiod. Men vad kan man då göra om man är en stilintresserad tjej som brinner för den käre Vladimir? Tack vare det patriotiska ungdomsprojektet Set har ryska kvinnor nu möjlighet att bära sina värderingar på bröstet, bokstavligen. Hetaste Putin-plaggen 2018 är en kollektion tajta toppar för tjejer där ett hjärta är utskuret för att visa dekolletage. Hjärtat ser ut att bäras upp av Putins händer, ett arrangemang som även ger intrycket av att presidenten agerar push up-bh. Sexig Putin-patriotism, någon?

Det är uppenbarligen så att mode och kläder reflekterar samtiden – ibland sker det bokstavligen, ibland mer symboliskt – men den framväxande nationalismen tar sig nu även uttryck i hur människor väljer att klä sig. Det är lätt att associera till Trumps »Make America great again«-kepsar men det som är fascinerande i hur nationalism påverkar modet är att det inte längre tycks vara enbart en spegeleffekt. Mode och kläder har blivit en allt viktigare del av nationalistiska strömningar och ibland också en strategi för nyfascistiska rörelser.

Ofta framställs det som om nutida nationalism är kopplad till vithet men mode visar att det är mer korrekt att säga att nationalism ser olika ut i olika länder. Enligt The New York Times har till exempel Indiens hinduistisk-nationalistiska regering pressat den inhemska modeindustrin att satsa på traditionell indisk klädsel i stället för kostymer och jeans. Premiärminister Narendra Modi, liksom textilministern Smriti Irani, syns nästan uteslutande i sari eller kurta som två slags levande reklampelare för äktindisk klädsel. Nu är det inte ovanligt att länder stödjer sin inhemska textilindustri men att fokusera på det estetiska uttrycket gör Indien speciellt – det är inte bara viktigt att det går bra för den indiska modeindustrin utan minst lika viktigt är att det går bra för den indiska estetiken.

I Kina, som sedan 1980-talet har byggt upp en textilindustri som gör plagg för globaliseringens kunder, har en moderörelse vuxit fram som inte bara är nationalistisk utan även knyter nationalismen till etnicitet. Hanfu yundong (han-klädesrörelsen) bygger på en idé om att äkta kinesisk klädsel är en flera tusen år gammal look som skapades av Huang Di, känd som den gule kejsaren (enligt legenden 2698–2598 före Kristus) och sedan länge en nationalistisk symbol för hankineser, Kinas dominerande etnicitet. Rörelsen tog fart som en reaktion på en bild där George W Bush, Vladimir Putin och Jiang Zemin bar »lokala kläder« på ett möte med Asia-Pacific economic cooperation. Kläderna sades härstamma från tangdynastin (618–907 efter Kristus) men visade sig höra hemma i manchuernas qingdynasti (1644–1912) och var alltså inte på riktigt kinesiska, i varje fall inte enligt han-aktivister. Snart började folk fotografera sig i raskt uppsvidade han-kläder på offentliga platser – ett visuellt ställningstagande för ett hankinesernas Kina.

Kanske för att jag nyligen var i Moskva går mina tankar till Peter den stores klädreformer i början av 1700-talet. Bojarer och annat hovfolk blev tvungna att överge traditionell klädsel som bestod av långa, närmast österländska dräkter och i stället anamma en västerländsk stil. Världen över ser den politiska och ekonomiska eliten i dag likadan ut, de klär sig i välskräddade men anonyma kostymer. Medan Peter den store visuellt ville uttrycka modernitet och samhörighet med väst tycks företeelser som dem i Indien och Kina vilja vrida blicken bort från väst. Också i EU-länder finns parallella exempel. I Ungern hittar man till exempel turanismen, en återuppväckt rörelse från 1800-talet som kopplar samman ungrare med folkslag i centralasiatiska länder som Azerbajdzjan, Kazakstan och Turkmenistan. Klädkod för sammankomst: nomadiska folk, tänk mongoler. När röster höjs om att globaliseringen tar krok med en kulturimperialism som skapar ett och samma, vita, västerländska estetiska ideal världen över funderar jag på om inte svaret och motståndet är denna inåtvända eller bortvända blick.

I USA och andra västländer vänds den nationalistiska modeblicken snarare bort från det traditionella. Inför att altright-rörelsen tillsammans med andra diverse högerextrema organisationer skulle samlas under banderollen »Unite the Right« i Charlottesville i augusti 2017 lade vit makt-sajten The Daily Stormer ut ett blogginlägg som uppmanade folk att se bra ut: »The clothes we wear are important. We want to look slick and sexy«, skrev blogg­inläggets författare Andrew Anglin och gav sedan några handfasta stilråd. Det var av yttersta vikt för moderna nazister att ha välsittande T-shirtar vars ärmar går ner till halva överarmen och som inte är längre än »your member«, alltså inte går nedanför skrevet. Anglin gav också beröm till Nordiska motståndsrörelsen för deras cleana skandinaviska stil, även om han inte ansåg att denna estetik borde kopieras av amerikanska fasc­ister och nazister.

Många kommentarer i media efter Unite the Right-sammankomsten uppmärksammade hur normala deltagarna såg ut i sina kakifärgade byxor och tenniströjor från Fred Perry. Det skapade uppfattningen om att det var ofarlig normalitet som var målet för nazisterna. Bloggposten på Daily Stormer, som också pekade på vikten av att vara vältränad, talade dock mer om sexighet, styrka och att se ut som superhjältar i tioåriga killars ögon. Det var en vision av ett slags turboladdad normalitet, en mainstream som den ser ut när inget avvikande eller svagt tillåtits vara del av den.

I Italien har den nyfasc­istiska organisationen Casa Pound (som tagit sitt namn efter Ezra Pound, den modernistiska poeten som blev fascist) tagit tanken om estetikens plats i nationalistiska drömmar ett steg längre och lanserat sina egna kläder. Enligt tidskriften L’Espresso har organisationen gjort en investering i klädmärket Pivert, ett märke som bäst beskrivs som inspirerat av så kal­lade casuals bland fotbollshuliganer – en subkultur som intressant nog också bygger på en estetik som kretsar kring att framstå som normal och välklädd. I märkets butik i Milano pryder Piverts logga – en hackspett, pivert betyder gröngöling på franska – polotröjor, T-shirtar och parkasar och inget i kommunikationen kring märket tyder på nationalism eller fascism. Men en inventering av Piverts fans på Instagram tar en snabbt in i en värld av heilande, gatuaktioner, Casa Pound-flaggor och huliganer. En före detta ledare för Casa Pounds ungdomsorganisation Blocco Studentesco är också drivande inom märket.

Nationalromantiken bubblar även på andra ställen än inom alt right, nyfascism och nationalistisk lajvkonservatism. På ryska streetwear-sidor hittar man klädmärket Rodina som både är relativt populärt och mainstream. Rodina betyder »plats där man är född« men brukar översättas med fosterland eller hemland. Det finns inga fascistiska kopplingar till märkets mössor eller T-shirtar med »provintsiya«-tryck, men när Rodina också är namnet på ett högerextremt ryskt parti är det svårt att säga att namnet saknar betydelse.

Rumänska märket Urzeala inspireras av traditionella mönster och folkmotiv och har ett tydligt slow fashion-perspektiv. Det känns inte det minsta högerradikalt, i stället får man en uppfattning om hur en strömning som i många delar av världen har starka kopplingar till hipsters och urbana kosmopolitiska värderingar på andra ställen får en smak av bortglömda förfäder och etnisk och nationell identitet. Människor som gillar naturvin, läser tidningen Kinfolk och vill ha kläder som ursprungligen designades för engelska sjömän får förmodas ligga långt från nationalistiska ideal. Men att framställa mat såsom den gjordes förr, inspireras av gamla tiders mode och välja det hantverksskapade framför det industriella kan uppenbarligen anammas rakt av för den som brinner för att fosterlandet ska bli ett ledmotiv i samhällsdebatten.

Under modern tid har mode varit en smältdegel av kulturella uttryck där själva kärnan har varit att alla kulturer kan utgöra inspiration för de kläder vi har på oss. Men många klassiska modemärken har under senare tid betonat sina rötter, både i meningen att hänvisa till husets egen historia och genom att använda inhemsk industri. Kanske är det ytterligare ett tecken på att allt som andas globalisering och rotlöshet nu är för evigt passé.