Nationalromantiken förtjänar återupprättelse

I början av 1900-talet fick de nationalromantiska strömningar som sedan ett antal decennier frodats inom konst, musik och litteratur sitt stora genomslag inom arkitektur och stadsplanering. Nationalromantiken har i efterhand, på grund av associationen till dess politiska dimension, nationalismen, fått ett oförtjänt dåligt rykte. På stadsbyggnadsområdet innebar nationalromantiken en vitamininjektion som vi skulle kunna inspireras av än i dag.

De nationella strömningar som frodades på kontinenten kring förra sekelskiftet tog sig i Sverige delvis andra uttryck. Den storvulna och krigiska göticismen med dess vurm för fälttåg och kungar var i huvudsak ett passerat stadium. I stället skulle den svenska nationalromantiken komma att kretsa kring allmogekulturen och den svenska naturen. Till skillnad från tidens centralistiska strävanden i exempelvis Tyskland och Italien, som sökte politisk och kulturell enhet, var den svenska nationalromantiken påfallande decentralistisk och regionalt orienterad.

I Italien och Tyskland var nationalromantiken ett medel för att skapa nationalstater ur ett sammelsurium av statsbildningar med en mångfald av politiska inriktningar, kulturer och religiösa inriktningar. I Sverige präglades den av ett vemod över regionala särarter som höll på att gå förlorade med den moderna nationalstatens framväxt och industrialiseringen. Förlusten av det svenska stormaktsväldet och dess krigiska anspråk tycks man redan ha kommit över. I stället var det naturen och kulturen som intresserade.

Anders Zorns projekt att bevara den traditionella allmogemusiken bör ses i ljuset av detta, liksom Gustaf Ankarcronas insatser för hemslöjden, Artur Hazelius bevarande av det regionala byggnadsarvet på friluftsmuseet Skansen i Stockholm, och för allmogekulturen på Nordiska museet strax intill. Zorn målade Dalarnas almogekultur och Bruno Liljefors fångade det svenska djurlivet. Karlfeldt diktade om det gamla bondesamhället som ett förlorat Arkadien. 

Som politiskt projekt var den svenska nationalromantiken mer radikalt och liberalt än reaktionärt och chauvinistiskt. Den var nära förknippad med rösträttsrörelsen och de andra folkrörelserna. Det främsta litterära uttrycket för denna nationalromantik torde vara Verner von Heidenstams diktsvit Ett folk, som är en glödande pamflett för medborgarskapstanken och den allmänna rösträtten. Mest känd är nog dikten Medborgarsång, med de ofta citerade raderna raderna ”det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att medborgarrätt heter pengar”.

På stadsbyggnadsområdet skulle den svenska nationalromantiken komma att innebära en nyfunnen, eklektisk lekfullhet och en rörelse bort från den strama klassicism som dittills varit dominerande. Med nationalromantiken fick de antika idealen ge vika för mer lokalt orienterade stilar, inspirerade av nordisk allmogebebyggelse, medeltida borgar och norska stavkyrkor, snarare än grekiska tempel och italienska renässanspalats. Den nationalromantiska stilen var också mer lokalt förankrad, både till uttrycket och i materialvalen. I Skåne innebar den ett uppsving för korsvirkestekniken, medan nationalromantiska villor längre norrut tog de knuttimrade timmerstugorna till heders.

Nationalromantiken blomstrade parallellt med andra stilar under den arkitektoniska guldålder som föregick modernismens genombrott, och därför finns få hela stadsdelar byggda i nationalromantisk stil. Lärkstaden på Östermalm i Stockholm, uppförd efter en stadsplan av Per Olof Hallman, är kanske det mest konsekventa exemplet. 

På stadsplaneringen område innebar nationalromantiken att man frångick den klassicistiska rutnätsprincipen, för en mer organisk stadsplan som följde naturen. Inspirationen hämtades från medeltidens asymmetriska stadskärnor med krokiga gator och vindlande gränder. De stadsdelar som byggdes under perioden är i regel mycket uppskattade för sin oregelbundenhet, inte minst villaområdena i ofta kuperad terräng, då sekelskiftesvillorna byggdes på impediment för att inte, som miljonprogrammets villamattor, ta bördig jordbruksmark i anspråk.

De nationalromantiska byggnaderna uppfördes ofta i lokala naturmaterial eller tegel som framställts för att likna handslaget sådant. Fasaderna var tunga och slutna, erinrande om Vasatidens borgar och hus, och taken branta och höga. De nationalromantiska villorna var ofta uppförda i trä och inspirerades av allmogens stugor, medeltida gårdar och så som man föreställde sig de fornnordiska förfädernas byggnadskonst, bevarad genom bland annat norska stavkyrkor. Villorna var rikt utsmyckade med snickerier, ofta med fornnordiska teman, som drakhuvuden. Villorna blandade olika fasadmaterial och kunde ha en murad sockelvåning i natursten, följd av en våning med putsad fasad och en knuttimrad träfasad högst upp. Asymmetriska detaljer som burspråk, torn och vindlande trappor var populära.

Många av våra mest omtyckta monumentalbyggnader uppfördes under den nationalromantiska epoken, domstolsbyggnader, kyrkor och rådhus. Kiruna kyrka i trä, för närvarande föremål för en spektakulär flytt, är ett exempel på den stavkyrkeinspirerade stilen. Stockholms rådhus, ritat i vasastil av Carl Westman och uppfört 1915 ett annat. Att nationalromantiken ingalunda var sluten och inåtblickande framgår av Ragnar Östbergs älskade Stockholms Stadshus, där de nordiska stilelementen blandas med klassiska och sydeuropeiska i en säregen smakfull helhet.

Den nationalromantiska arkitekturen har ett oförtjänt dåligt rykte och dess historiserande byggnader avfärdas ofta som kitsch och pastischer. Det är synd, eftersom epoken snarare står för en mer lågmäld och jordnära arkitektur än det sena 1800-talets pompösa palats med tinnar och torn. Även insinuationerna om skumma politiska konnotationer skjuter bredvid målet, åtminstone i Sverige där de stämningarna alltså snarare gick hand i hand med folkrörelserna och den demokratiska utvecklingen.

I dagens stundtals enkelspåriga arkitekturdebatt ställs ofta modernismen mot klassicismen. Problemet är att både modernismen och klassicismen är universella, internationella stilar, som bidrar till en likriktning av det offentliga rummet. I en tid då många städer vill odla sin särart och locka såväl turister som inflyttare genom att ”sätta kommunen på kartan” borde nationalromantikens vurm för den lokala och regionala byggnadstraditionen vara något att ta fasta på. Som turist vill man gärna kunna se var någonstans man vaknar upp – i Karlstad, Kalmar, London eller Madrid. Nationalromantikernas preferens för lokala naturmaterial och gedigna konstruktioner hakar dessutom väl i dagens hållbarhetsvurm. Kanske är det dags att ge den nationalromantiska arkitekturen en renässans.

Läs även: Antiken har blivit modern igen

Läs även: Minimalismen dödar det offentliga rummet