Nazisterna stal musikhistorien

Den internationellt kända polsk-judiska pianisten Wanda Landowska insåg, när nazisterna intog Paris sommaren 1940, att det fanns bara en utväg. Hon måste fly och lyckades ta sig till USA. Kvar i villan blev hennes stora musiksamling – den betecknades som en av världens främsta privata. Hon ägde flera historiska cembali, bland annat en klenod från 1600-talet. Från samma tidsepok fanns en spinett och flera klavikord. Det mest berömda instrumentet lär ha varit en schweizisk kammarorgel från 1737. Det var ingen stum samling, instrumenten användes i hennes framträdanden.  

Nazisterna var inte sena med att tömma hennes villa på instrumenten och värdefulla böcker. 54 stora lårar transporterades till Berlin. Samma öde i Paris drabbade också hennes landsman Arthur Rubinstein, som också han flydde till USA.  

I sin nya bok skildrar journalisten Anders Rydell nazisternas omfattande plundringar av musiksamlingar i de ockuperade länderna och hur de också ville utplåna det judiska musiklivet: Stulen musik – nazisternas plundringar och musik som motstånd. Rydell har tidigare skrivit två böcker om konst-och bokstölder. Norstedts utger dem nu på nytt tillsammans med Stulen musik som en trilogi. 

Ämnet torde inte vara känt för en svensk publik. Jag kan inte se att den svenska kommissionen 1999 om judiska tillgångar i Sverige nämner musiksamlingar i kapitlet om nazistiska plundringar. Olika yrkesgrupper räknas upp, men inga musiker. Istället står konsten i förgrunden. De stora konsttjuvarna var Hitler och Göring.  

Annekteringen av Österrike 1938 var ett gyllene tillfälle för nazisterna att lägga beslag på ytterst värdefulla musiksamlingar tillhörande judar. Med Anschluss blev nazismens brutalitet blev än mer synbar. Judarna beordrades att överlämna alla värdeföremål, inklusive musikinstrument. Inget undantag gjordes för den förmögna familjen Rothschild, som ägde Centraleuropas kanske mest värdefulla instrumentsamling. Judiska musiker drevs bort och skickades till koncentrationsläger. Det som skedde var en katastrof för musiklivet med tanke på att Wien förvaltade ett musikaliskt arv som sträckte sig tillbaka till medeltiden. 

Den tyska invasionen av Polen 1939 gjorde att plundringarna där blev särskilt hänsynslösa och ofta okontrollerade. Efter Frankrikes kapitulation ändrades plundringens karaktär. Hitlers chefsideolog Alfred Rosenberg, en fanatisk antisemit, fick då i uppdrag att samordna och effektivisera plundringar av konstskatter genom inrättandet av kontoret Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg i Paris. Han gick hårt in för uppgiften, i Frankrike, Holland och Belgien rensade hans män under krigsåren 70 000 judiska hem efter att ägarna deporterats till koncentrationsläger.  

Till sin hjälp hade Rosenberg den hänsynslöse musikhistorikern Herbert Gerigk, som framgångsrikt ledde underavdelningen Sonderstab Musik. Förutom en systematisk plundring av musiksamlingar var målet att utplåna det judiska inflytandet över den europeiska musiken. Där fanns ingen plats för judiska tonsättare och musiker. 

Gerigk var synnerligen lämpad för sin uppgift. Han gav 1940 ut Lexikon der Juden in der Musik. Den blev mycket populär och kom ut i flera upplagor under krigsåren. Gerigk såg sig som en skadedjursbekämpare som skulle röka ut varenda jude från musiklivet. Vad det faktiskt handlade om var en grym ideologisk utrotning av judiska musiker. Med tanke på Sonderstab Musiks omfattande och vittförgrenade verksamhet hade det varit värdefullt med ett sammanhållet kapitel i Rydells bok. En fråga som inställer sig är vad Rosenberg tänkte sig göra med alla stulna musikinstrument. 

Av de många judiska musikers tragiska öden, som Rydell redogör för i sin bok har jag särskilt fäst mig vid violinisten och konsertmästaren Arnold Rosé och hans dotter Alma, likaså violinist. De flydde från Wien våren 1939 och kom till London. Dottern verkade sedan i Haag, men greps ett par år senare på flykt och fördes till Auschwitz, där hon med framgång ledde den kvinnliga lägerorkestern fram till sin död i april 1944. Till det bisarra hör att doktor Josef Mengele, som annars utförde grymma medicinska experiment på fångarna, bekymrade sig om Alma Rosés tillstånd och uppsökte hennes sjukbädd. Musikintresset fick honom att göra ett avsteg.  

Anders Rydell berättar ingående om de problem som uppstod 1945, när det gällde identifiering av alla rövade föremål i Nazi-Tyskland. Bara delar av enskilda musiksamlingar hittades, oftast i skadat skick. Exakt vad som hände med Sonderstab Musiks samlingar i de ryskockuperade områdena är ett mysterium, påpekar Rydell. Både när det gäller rövade konst- och musiksamlingar görs än i dag ständigt nya försök att finna de rättmätiga ägarna.    

Det är en imponerande kunskap och analys som Anders Rydell delger läsarna på ett lättsamt sätt. Dessutom finns det en underliggande dramatik och spänning i all ohygglighet, också en omisskännlig känsla för musik. Hans bok är också ett stycke musikhistoria. Något som inte behandlas är frågan hur massmedierna i länder som inte var ockuperade av tyskarna uppmärksammade hur internationellt kända musiker tystades eller försvann. Vad skrevs till exempel om Arthur Rubinstein och Wanda Landowska? När det gäller de plundrade musiksamlingarna saknar jag en redogörelse för forskningsläget. Är det en ny forskning och hur har den vuxit fram?  

Ett fint komplement till Rydells bok är den 2016 utgivna boken av Anders Carlberg med titeln Hitlers lojala musiker. Hur musiken blev ett vapen i Tredje rikets propaganda. I den skildras bland annat kända svenskar som var verksamma inom det nazistiska musiklivet. Det var inte bara Zarah Leander som öppet sympatiserade med regimen.

***

Läs även: Teatern går baklänges ur krisen

Läs även: Det förflutna kan inte skickas hem