Neapels fantastiska väninnor

”En historisk tidsperiod smög sig på ett naturligt sätt in i personernas handlingar”, skriver den italienska succéförfattare som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante. Vad hon syftar på är den romanserie – kallad Neapel-kvartetten – som hon 2011 inledde med Min fantastiska väninna och som hon under de närmast följande åren fullföljde med Hennes nya namn (2012), Den som stannar och den som går (2016) och Det förlorade barnet (2017). 

Det historiska har också varit starkt närvarande i de tre första säsongerna av My Brilliant Friend, den TV-serie baserad på Neapel-kvartetten som visats på HBO. Säkerligen kommer samma sak att gälla om den fjärde och avslutande del som 10 september har premiär på Max. 

I Ferrantes böcker tecknas Neapels och Italiens historia av en berättare med anmärkningsvärd sakkunskap om både storpolitik och invånarnas vardagsliv. Här finns skickligt anbragta tillbakablickar på revolutionsårens kamp mot den österrikiska överhögheten, på Napoleontiden, på landets enande kring mitten av 1800-talet och på fascismen under mellankrigstiden. Fokus ligger dock på perioden efter andra världskriget, som börjar med en skildring av den första fem årens fattigdom, kvinnoförtryck och tilltagande korruption. Därefter följer ”Det Ekonomiska Miraklet” 1950-1963, ungdomsupproret 1968, feminismen och kvinnoemancipationen, det politiska våldet under de så kallade ”blyåren” 1968 – 1979 samt de statsbärande partiernas kollaps i början av 90-talet. Slutligen förebådas de framgångar för nyfascismen som hösten 2022 ledde till att Fratelli d`Italia blev största parti i italienska parlamentet. 

Detta historiska stoff gör sig ständigt påmint i Neapel-kvartetten. Allra tydligast är det dock i de två sista delarna. Här utspelar sig merparten av handlingen under Gli Anni di Piombo, det vill säga blyåren 1968-1979. Det var en period då den italienska ekonomin stangerat, och de mindre bemedlade klasserna därför fått allt svårare att klara sig. Därtill kom att den ogenerade korruptionen tärde hårt på allmänhetens förtroende för det politiska etablissemanget. 

En konsekvens av detta var att det italienska samhället höll på att slitas sönder av interna motsättningar. Sedan slutet av 60-talet hade arbetslösa eller exploaterade ungdomar allierat sig med militanta studenter i kampgrupper som Lotta continua (Ständig kamp) eller Brigate rosse (Röda brigaderna). Andra sökte sig till våldsbejakande högerorganisationer som den nyfascistiska terrorgruppen Ordine Nuovo (Ny ordning). 

Resultatet lät inte vänta på sig. Den 12 december 1969 exploderade en kraftig sprängladdning i Jordbruksbankens kontor vid Piazza Fontana i Milano, varvid 17 människor dödades och 88 skadades. Detta blev upptakten till en period av stigande motsättningar som kulminerade med bombningen av järnvägstationen i Bologna den 2 augusti 1980. Den krävde 85 dödsoffer, och 200 blev skadade. 

Dessa händelser utgör en betydelsefull bakgrund till Ferrantes författarskap. I de två sista delarna av Neapel-kvartetten ser vi hur berättaren, den unga författarinnan Elena Greco, blir allt mer skakad av nyheterna om den skoningslösa kampen mellan Röda Brigaderna och deras motståndare inom den yttersta högern och polisen. Till en början försöker hon ta lätt på våldet, men efter hand blir hon alltmer uppskrämd. 

Likväl är det inte terrorattentaten utan motsättningarnas konsekvenser för det vardagliga familjelivet som står i centrum för romanen. Anledningen till det är att berättaren Elena befinner sig i en besvärlig mellanställning. Hon slits mellan de känslomässiga banden till sina vänner i Neapels fattiga arbetarkvarter och lojaliteten gentemot den förmögna och akademiskt bildade överklassfamilj som hon nyligen gift in sig i.  

Situationen kompliceras ytterligare av att det i båda dessa miljöer finns såväl goda som onda krafter. Den mest sympatiske av Elenas barndomsvänner, snickaren Pasquale, visar sig ha medverkat till terrorattentat med många dödsoffer. Därtill kommer att hennes till synes oförvitlige svärfar, den förmögne och högt ansedde professor Airota, antyds ha varit inblandad i vanhedrande skumraskaffärer. På så sätt knyts handlingen till den vidsträckta korruptionsskandal som i början av 90-talet ledde till att efterkrigstidens statsbärande maktpartier - PSI (Partito Socialista Italiano) och DC (Democrazia Critiana) - förlorade stora delar av sin väljarbas och därmed lämnde plats för Silvio Belusconi. 

I romnaseriens sista del ser vi också hur de etablerade partiernas kollaps lämnade utrymme för den nyfascism som på senare tid vuxit sig allt starkare i Italien. Det är på detta som berättaren syftar på, då hon säger: ”En svart våg som förut hade dolts bakom maktens tjusiga kulisser (…) spred sig till varje hörn av Italien.” (IV:436)  

Denna inriktning på den italienska samtidshistoren utesluter inte att berättelsen också är infogad i ett världshistoriskt perspektiv. Liksom i James Joyces Odysseus antyds att huvudpersonerna ska ses som sentida motsvarigheter till hjältar och hjältinnor från den grekiska och romerska antiken. En antydan om det får vi redan av berättarens namn som ska leda våra tankar till den forngrekiska sagodrottningen Helena från Sparta. Därtill kommer att Ferrante uppfattar Neapel som en stad där det grekiska och romerska arvet från antiken aldrig har försvunnit.

Den osökta sammansmältningen av världshistoria och neapolitansk lokalhistoria är säkert en av faktorerna bakom framgången för Neapelkvartetten. En annan faktor är nog också den gripande skildringen av den unga Elenas klassresa. Efter en torftig barndom i Neapels fattigkvarter blir hon framgångsrik student på ett prestigenuniversitet i Pisa och längre fram en hyllad författare i Florens, Milano och Torino.  

Denna livsberättelse kan verka självupplevd, men det hindrar inte att de litterära förebilderna är lätta att peka ut. Neapelkvartetten är på många sätt en ”Bildungsroman” av den typ som ytterst går tillbaka på Goethes Wilhelm Meisters läroår (1795-96). Detta hindrar inte att den också är en ”desillusionsroman” med rötter hos Stendahl och Balzac. I det avseendet påminner den om Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, låt vara att miljön är en helt annan. Liksom Marcel drabbas Elena av besvikelser som tvingar henne att ifrågasätta mycket av det hon till en början beundrat och sett upp till.  

Hos Ferrante är det dock inte längre den intellektuellt och moraliskt ihåliga aristokratin som sätts ifråga, utan det politiska och akademiska etablissemang som hon genom sitt äktenskap med det lite nördiga professorsämnet Pietro Airota blivit en del av. Liksom Ferrante skriver Elena feministiskt inspirerade böcker, men efter hand blir hon alltmer kritiskt inställd till den akademiska universitetsfeminism av postmodernistiskt snitt som hon påtvingats av sin svägerska, den mondäna konsthistorikern Mariarosa.  

Men den fortgående desillusionen visar sig inte bara i inställningen till den postmoderna feminismen utan också till kärleken. Efter hand blir Elena alltmer resignerad. Till sist tvingas hon också genomskåda sitt livs stora kärlek Nino, även han en klassresenär från fattigkvarteren i Neapel. 

Nino är en vacker men ytlig streber, som för att främja sin karriär gift in sig i Neapels korrumperade överklass. På så sätt har han trots sin ytlighet lyckats tämligen bra med att spela rollen som insiktsfull akademiker och betydande politiker. Efter en någorlunda framgångsrik karriär som habil forskare och opportunistisk parlamentariker blir han emellertid indragen i en korruptionsaffär som gör att han förlorar sin plats i etablissemanget. När vi i slutet av Neapel-kvartetten möter honom för allra sista gången är han visserligen ångerköpt, men försöker likväl att skylla ifrån sig. ”Om han hade gjort något ont”, säger berättaren Elena ironiskt, ”hade han gjort det av längtan efter att bli ännu mer omtyckt, att framstå som ännu mer intelligent och att klättra ännu högre.” Det antyds emellertid också att han genom sin opportunism och lyhördhet gentemot makthavarna kan hoppas på att återfå sin tillfälligtvis förlorade position på samhällts topp. 

Skildringen av den karriäristiske klassresenärern Nino är ett exempel på det som enligt min mening är Ferrantes största förtjänst – hennes förmåga att spegla ett historiskt förlopp i ett individuellt människoöde. För den som i framtiden vill studera Italiens komplicerade efterkrigshistoria kommer nog porträttet av Nino att bli en given referenspunkt.  

Lokaliseringen till Italien betyder dock inte att Ferrantes böcker skulle sakna allmängiltighet. Tvärtom! Det hon berättar om – korruptionen, våldet, den ekonomsika stagnationen – är problem som drabbar många människor i dagars Europa. Sverige är på den punkten inte något undantag. 

Artikelskribenten är historiker, samhällsvetare, docent i litteraturvetenskap och skådespelare, och spelar huvdrollen i långfilmen Under trottaren – stranden som har premiär i höst. 

***

Läs även: "En stor tv-serie med ett enormt hjärta"

Läs även: Avallones nya är inte en blek Ferrante-kopia