Nej, arkitekturen måste inte spegla sin samtid

Många är missnöjda med den samtida arkitekturen. Samstämmiga undersökningar, i Sverige och utomlands, ger vid handen att en majoritet hade föredragit en annan typ av arkitektur och stadsplanering än den som dominerar i dagens nyproduktion. Medan en merpart av de som ska leva och verka i miljöerna efterfrågar en mer traditionell utformning av byggnader och stadsmiljöer, tenderar politiker, tjänstemän, byggare och arkitekter att företräda en helt annan estetisk inriktning. 

Dessvärre är viljan att diskutera estetik obefintlig hos försvararna av den dominerande estetiken. I stället för att argumentera för den styr de diskussionen bort från det estetiska. Låt oss därför syna de vanligaste argumenten som möter den som försöker diskutera den arkitektoniska likriktningen med någon av dess försvarare.

"Det är inte fasaden som är det viktiga."

Detta påstående kommer som ett brev på posten varje gång man försöker diskutera utseendet på just fasaden. Men om utseendet på fasaden inte vore viktigt skulle det vara enkelt att tillmötesgå människors önskemål på den punkten. Man skulle ju kunna tänka sig att de som hävdade att fasadens utseende är oviktigt då skulle kunna ge med sig på den punkten, men det är just de som brukar vara mest enträgna i sitt motstånd mot den typ av fasader som flest efterfrågar. Således verkar de inte alls tycka att utseendet på fasaden är oviktigt, utan påstår detta för att styra bort diskussionen från ämnet. Självklart är fasadernas utseende viktigt, om människor tycker att det är viktigt.

"Arkitekturen måste spegla sin samtid."

Detta tomma påstående har i nästan hundra år varit en bärande tanke i den modernistiska ideologin. Det härrör från arkitekturhistorikern Sigfried Giedions teori om "stadens årsringar", men har falsifierats av hans egna lärjungar. Det är nämligen modernisterna själva som velat frysa den estetiska utvecklingen. Se bara på variationsrikedomen epok för epok under den arkitekturhistoria som föregick det modernistiska genombrottet, och den marginella estetiska utveckling som ägt rum sedan dess. Om det nu är så viktigt att det som byggs speglar samtiden, varför påminner dagens dominerande stil alltjämt om 1960- och 70-talens byggande? De som hävdar att arkitekturen måste spegla samtiden tycks tro att samtiden stått stilla sedan efterkrigstiden.

"Det är fel att bygga pastischer på historiska stilar."

Ordet pastisch har kommit att användas inom arkitekturdiskussionerna på samma sätt som ordet "kitsch" används nedsättande i diskussioner om figurativt måleri. I stället för att bedöma den historiserande arkitekturen eller den föreställande konsten på dess egna meriter avfärdar man den på förhand. På arkitekturens område är det särskilt tydligt eftersom anklagelserna om pastisch enbart drabbar de stilar som föregick modernismen. En arkitekt som i dag låter sig inspireras av 1930-talets funkis eller 1960-talets högmodernism löper ingen risk att anklagas för pastisch, medan den som dristar sig till att inspireras av 1920-talets klassicism så gott som alltid gör det och dessutom från det egna skrået.

För det första är det tveksamt om varje historisk inspiration verkligen går att avfärda som pastisch. Arkitekturen har alltid förhållit sig till historien Till och med de tidiga modernisterna, med sitt ideologiska program som ville klippa banden till historien, var influerade av den föregående klassicismen. För det andra är det oklart varför detta skulle vara någonting negativt. Det är modernisternas krav på originalitet som har lett till störst likriktning, eftersom de tagit avstånd från den rikedom av stiluttryck som arkitekturhistorien erbjuder. Den som ständigt strävar efter att uppfinna hjulet på nytt kommer ständigt upprepa föregångarnas misstag. Endast den som bygger vidare på en befintlig tradition har empirin på sin sida.

"Det är för dyrt att bygga vackert."

Kostnadsargumentet är kanske det vanligaste som anförs mot önskemål om att det ska byggas i stilar som flest efterfrågar och uppskattar. Det går inte eftersom det kostar för mycket, brukar det heta.

Det är ett märkligt påstående. Sedan början av 1900-talet, då många av de mest uppskattade stadsmiljöerna byggdes, har den svenska bruttonationalprodukten femtondubblats. Sedan andra världskrigets slut har byggbranschens omsättning mer än tredubblats. Det kan inte vara brist på resurser som ligger bakom det många upplever som likriktning och förfulning. 

Dessutom är det inte nödvändigtvis dyrare att bygga vackert än fult. I studien From Boring Boxes to Beautiful Cost-Effective Houses: A study about housing development and exterior architectural preferences (KTH 2017) jämför författarna Sofia Wahlström och Rebecca Granström fyra områden i Stockholm utifrån hur människor uppfattar dem och vad de kostat att bygga. Slutsatsen är att en stor majoriteten uppskattar området i traditionell stil bäst, och att det inte skulle vara dyrare att bygga på det viset.

Även intervjupersoner verksamma i byggbranschen uppfattar området i traditionell stil som vackrast. Traditionellt byggda hus är också kostnadseffektivare och gör mindre avtryck på miljön. 

"Alla nya byggnader möter motstånd i början, sedan börjar folk uppskatta dem."

Att människors missnöje med det som byggs skulle handla om inskränkt motvilja gentemot allt som är nytt är ett påstående som är lätt att falsifiera. Stockholm Waterfront Building invigdes för över tio år sedan och är knappast mer uppskattat i dag än när det var nytt. De dystra Klarakvarteren, som på 60- och 70-talen ersatte den historiska stadsdel som utgjorde Stockholms motsvarighet till Montmartre, är alltjämt ett sår i Stockholms stadsbild. Miljonprogrammets monotoni är inte mer älskad i dag än när de kom till.

Fula byggnader fortsätter att vara avskydda, vackra byggnader fortsätter att vara älskade. Att det förekommit kritik mot byggnader och stadsdelar som män­niskor i allmänhet uppskattar är inget som säger emot detta. Att Sankt Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm, i 20-talsklassicistisk stil, kritiserats av modernistiska arkitekter, betyder inte att det inte varit älskat av stockholmarna ända från början.

Vackra byggnader finns i många olika stilar och från många olika epoker, men att fasadernas utseende spelar roll och engagerar är uppenbart. Det måste gå att föra en diskussion om byggnaders estetik, utan att hemfalla till slagord som "pastischer", eller att frågeställningen helt avfärdas som ytlig. Det är uppenbart att ytan engagerar, så låt oss föra en engagerad diskussion. Den som förespråkar dagens dominerande estetik bör kunna försvara den på estetiska grunder. Tycker de på riktigt att ytan är av underordnad betydelse bör de överlämna estetiken åt andra.

Läs även: Nationalromantiken förtjänar återupprättelse

Läs även: Minimalismen dödar det offentliga rummet