Nervöst i drömfabriken

»The Incredible Hulk«
Ka-BOOM!
»Indiana Jones«
Ka-BOOM!
»Sex and the City«
Ka-BOOM-BOOM!

Armadan från Hollywood sveper in över Europa och släpper sommarens blockbusters. Men i väster är generalerna oroade. Bombardemanget tar inte som det ska.

Europeiska unionen står emot och har på senare år kämpat till sig mer av biomarknaden. Européerna ser mer europeisk film, mindre amerikansk. Vid årets Cannesfestival var europeernas comeback ett av samtalsämnena. En dag sprang jag från ett EU-arrangerat seminarium, där nya procentsiffror över den europeiska filmens fortsatta framgångar stolt presenterades, till en paneldebatt i American Pavillion, där amerikanska filmindustriveteraner frågade sig vad de gör för fel.

I den paranoiafabrik som är den amerikanska filmindustrin är det mer nervöst än på decennier.

En utomstående kan undra varför. Tillståndet för den amerikanska filmen i Europa är inte precis akut. På listan över 2007 års i Europa mest sedda filmer ligger visserligen brittisk-amerikanska »Harry Potter och Fenixorden« överst, men sedan: pirater, gröna träskmonster, spindelmän – ja, ni vet hur det brukar se ut. 2007 års europeiska succé, »Mr Beans semester«, bryter sig in först på sjunde plats.

Men förra året ökade den europeiska filmens marknadsandel i EU-området för andra året i rad. Nu är den nära 30 procent. Den amerikanska marknadsandelen backade några procentenheter, från 63,5 till 62,7 procent.

Ur amerikanskt perspektiv går alla kurvor åt fel håll. Amerikansk film blir dyrare och dyrare att producera. I andra nationer ökar filmproduktionen – amerikanernas sjunker. Indien gör dubbelt så mycket film som USA.

Trenden är tydlig: andra länder blir bättre på att klara sina filmbehov utan USA. »Snart kanske inte amerikanska superhjältar går hem i Pretoria längre«, kommenterade The Hollywood Reporter sina färska världsmarknadssiffror.

Det är vad man just nu funderar på i Hollywood. Det intressanta är inte om filmbolagscheferna har verklig anledning att frukta konkurrenterna i Indien och Kina. Det intressanta är denna amerikanska upplevelse av att inte längre vara lika välkommen på marknaden. Den förebådar förändringar.

Som för att ytterligare injaga skräck i filmbolagscheferna dök under Cannesfestivalen Dennis Hopper upp för att dela ut priset för bästa debutfilm, Camera d’Or.

Han började sitt lilla tal: »För 39 år sedan kom jag hit med en liten film som hette ’Easy Rider’…«

För bolagsbossarna måste det ha varit som att höra Hamlets faders vålnad. Senaste gången Hollywood tappade fotfästet var i slutet av 60-talet, början av 70-talet. I omvärlden revolterade studenter och drömfabrikens produkter tycktes plötsligt barnsliga. Några av filmhistoriens dyraste floppar härstammar från den här tiden: mastodontmusikalerna »Doktor Dolittle« (1967) och »Hello Dolly« (1969) till exempel.

Så kom den fullkomligt oförutsedda framgången för Hoppers regidebut »Easy Rider«. Biopubliken tackade nej till musikaler med Rex Harrison och Barbra Streisand – och kastade sig över en film med två hippisar och två motorcyklar.

Det blev kaos i Kalifornien. Filmbolagen hyvade ut gamla charmörer och började jaga Hoppertyper. Scorsese, Coppola, Altman, Spielberg, Lucas var några av dem som släpptes ut i nästan total frihet.

I dag ses »Easy Rider« som inledningen på Hollywoods andra guldålder.

Nu finns inte samma dramatik. Vi har inte sett samma svit av för de stora amerikanska bolagen demoraliserande floppar.

Fast ser man till produkten är det lätt att dra paralleller till tillståndet för 40 år sedan. Läs listan över förra årets succéer: en tredje »Pirates of the Caribbean«-film, en tredje »Shrek«, en tredje »Bourne«, och så »Die Hard 4.0«, fjärde delen i en serie som inleddes 1988.

Det är stort, dyrt och same procedure as last year. »Är inte många av de stora produktionerna samma film som görs om och om igen?«, undrade försynt en av paneldeltagarna där i American Pavillion. I Kalifornien granskas de europeiska succéer som gnager på USA:s exportkvot – filmer som tyska »De andras liv«, spanska »Barnhemmet« (svensk premiär 25 juli) – och en slutsats som dras är att publiken vill ha något med mer lokal smak. Europa och Latinamerika erbjuder i dag förnyelse, inte USA.

1969 kom förändringen inifrån. »Easy Rider« utforskade ett USA som ignorerats av de stora bolagen.

Den här gången är det utanför USA man kommer att dra nytta av osäkerheten i den amerikanska filmbranschen. Amerikanerna har alltid varit bra på att importera regissörer. Det nya är att de amerikanska bolagen är mer benägna att söka sig ut i världen. The Hollywood Reporters krönikör Elizabet Guides påpekade att mycket mer av kapitalet bakom de amerikanska filmerna i dag kommer ifrån Hongkong, Dubai och London, »och pengar ger småningom inflytande«.

Även om det traditionella sommaranfallet ter sig imponerande, vet amerikanerna att det är dags att börja förhandla. De nya ekonomiernas framväxt kommer att börja synas tydligare även på biodukarna.

I Hollywood vill man inte en gång till vara sist att fatta att någonting hänt. Hopper kunde ha avslutat sitt tal som vålnaden i Hamlet: »Farväl, farväl, farväl – och minns mig!«