Visst har kulturbarnen fördelar – men vilka får ens en chans?
Bild: TT
Den första lektionen jag fick i kultursidesbranschen var denna: Det finns snälla redaktörer – och så finns det översittare. Det är inte alltid de snälla återfinns bland dem som gillar att se sig som goda, och inte alltid översittarna finns bland dem som anses förstockade.
Jag var 20 år och student när jag inför sommaren ringde till Stockholms kulturredaktioner för att höra om de behövde ett handtag. ”Vikarie?” föreslog jag flott. ”Praktikant? Kaffekokerska?”
Aldrig hade jag satt min fot på en kulturredaktion, och min uppfattning om vad man gjorde på en sådan var lite dimmig. Men jag läste tidningarnas bokrecensioner och hade börjat skriva för tidskrifter. På något vis fick jag idén och fann modet att ringa kulturcheferna på de fyra stora tidningarna och föreslå mig själv. Till min häpnad ville tre av dem träffas.
Veckans bråk: Kulturbarnens räkmacka?
Jag är barn till invandrare som började bygga sina liv i Sverige från noll. Under min uppväxt fanns inget materiellt överflöd, inga nyttiga kontakter och ingen kunskap om hur man inreder sitt hem i rätt stil. Där fanns heller ingen mingelkompetens.
Jag glömmer aldrig hur jag togs emot av den biträdande chefen på Dagens Nyheters kulturredaktion, en redaktion som redan på den tiden ständigt stod på den goda sidan. Han var ingen trevlig typ. När han förstod att jag inte var barn till någon betydelsefull person betedde han sig ytterst översittaraktigt. Det var riskfritt att psyka en ung person som inte hade släkt eller vänner i kulturlivet.
Jag glömmer heller aldrig hur vänlig kulturchefen Anders Paulrud på Aftonbladet var. Han bjöd på en kopp automatkaffe, tog med mig in i rökrummet och frågade milt ut mig medan han bolmade. ”Skriv något!” uppmanade han mig, ”eller kom med en idé”. Inte visste han att mina tankar blev tröga som seg maräng bara jag försökte komma på en enda idé till kultursidan. Han kunde lika gärna ha bett mig att plocka ner månen.
Och så minns jag kulturchefen på Svenska Dagbladet, Peter Luthersson. Han verkade sval inför att få praktikant, men lovade att undersöka saken. Honom fick jag ringa och påminna. Och påminna. Inför sista samtalet stod jag framför telefonautomaten och tvekade. Var det ens lönt? Rodnande lyfte jag ändå luren en sista gång.
Och som hade en ängel stigit ner och rört sitt magiska spö över samtalet sa han:
”Vill du äta lunch?”
Jag svimmade nästan.
Edward Blom om klassisk påskmat: »Jag vill gärna smaka måsägg«
Vi sågs på Tysta Mari en vecka senare, jag iförd min finaste kavaj från H&M. Han gav mig den viktiga första chansen. Ett recensionsuppdrag.
Det här var vid början av nittiotalet och SvD:s kulturredaktion häcklades av DN:s dito för att vara en hoper cigarrbolmande patriarkala förtryckargubbar. Men antalet arbetargrabbar var nog fler på SvD än på DN. Jag fick sitta med på kritikermötena, tillsammans med de stora namnen. Flera av dem autodidakter.
Det fortsatte dimpa ner böcker från SvD på min hallmatta. ”För benägen anmälan.” Varje gång bröt jag ihop av prestationsångest. Tårarna rann, min kille stirrade på mig och fattade ingenting. Efter ett par år, jag hann bli 22, gick det lättare.
Inget kommer gratis i livet. Särskilt inte om man inte är kulturbarn.
Visst gynnas de som har föräldrar i branschen, inte minst är det lättare att få det första jobbet. Kulturbarn får överförd kunskap, nyttiga råd, alla fördelar med att ha anor. Men det är främst när andra inte får chansen som det blir osunt. Där är vi inte än, men det är något att hålla ögonen på. Social mobilitet är alldeles nödvändig i ett samhälle, för att inte farliga spänningar ska uppstå.
Vad är slutsatserna av detta? Alla är inte goda som låtsas vara det. Andra måste inte vara hemska fast det påstås så. Var snäll mot nykomlingar, oavsett om du kommer att träffa deras föräldrar på nästa bokmässa eller ej.
