Nina van den Brink: Hur lät vi det kontantlösa samhället gå så här långt?
I den norska 80-talskomedin ”Plastpåsen” försöker Jon Skolmen bli av med just en plastpåse. Soptunnan är full, och han ger sig ut på stan i sin morgonrock i sina försök att bli av med plastpåsen, som på olika vägar alltid kommer tillbaka.
En modern parafras på filmen skulle kunna handla om en ung kille som får 500 kronor i julklapp av farmor. Glad i hågen går han ut på stan för att festa med kompisarna, men vart de än går och hur han än försöker sig på att spendera så har han femhundringen kvar i korthållaren. Det är ingen som vill ha den.
I stället får han swisha kompisarna mer och mer pengar, för kortbetalningarna som de gjort.
Det finns ingen anledning att orda om fördelarna med kortbetalningar och swish. Jag sammanfattar med ordet jättepraktiskt. Så lite behov av kontanter har jag känt på sistone att jag fortfarande inte känner igen de främmande sedlar och mynt som sedan fyra år kallas svenska.
Det kom därför som lite av en chock häromveckan när jag försökte att köpa en lunch på ett kafé i ett shoppingscentrum. Jag visste att mitt lönekonto var tomt, och ljudinspelningen av Matilda Gustavssons bok ”Klubben” hade gjort slut på mobilbatteriet så jag kunde inte swisha eller göra en överföring.
Men det gjorde inget, för jag kom ihåg att jag hade haft en tvåhundring liggande i mobilskalet en tid, för nödfall.
Ja, ni förstår vart det här är på väg.
Jag fick lomma ut ur kaféet, full av den på ekonomiska grunder ratades skam. Jag gick till grannkaféet, frågade för säkerhets skull om de tog kontanter. Det gjorde de inte heller. Jag gick till livsmedelsbutiken och köpte en drickyoghurt.
På tv samma kväll zappade jag förbi dokumentären om sportkommentatorn Göran Zachrisson och fastnade för den förtjusande berättelsen om ett yrkesliv, hos en man som älskat sitt jobb och varit begåvad för det. I en scen anlände Zachrisson, som hunnit bli 81 år, till tv-huset för att rycka in och kommentera en golfturnering i några timmar. Utan några som helst förberedelser eller tvekan klev han in sändningsrummet, slog sig ner och började prata. Men först nämnde han i förbigående att han hållit på i en kvart med att försöka parkera bilen. Det är inte ett uppseendeväckande påstående. Det är trots allt Stockholms innerstad, och parkeringsplatser är en guldgruva.
Fyra timmar senare, efter avslutat pass, följde tv-kameran Zachrisson ut. Han stegade raka vägen fram till parkeringsautomaten och förklarade att det var där han försökte parkera. Det visade sig att det han ägnat en kvart åt var att försöka förstå hur de nya kontantfria automaterna fungerar.
Lyckades du? frågade reportern.
Zachrisson svarade att han inte hade en aning. Men svaret finns i en klargul remsa på hans vindruta. Zachrissons bristande teknikförståelse hade lett till böter.
Att sluta med kontanthantering sparar pengar åt banker och butiker. Verksamheten blir också säkrare när kontanter inte behöver hanteras och transporteras. För banker och butiker. Men hur kan man ens tala om ett inkluderande samhälle när en 80-åring som parkerat bilar i hela sitt liv inte klarar av att betala för parkeringen. När mindre kontantbefriade utländska turister lämnas åt sitt öde på bussar, i butiker och på restauranger. Och hur ser säkerheten ut för barn som måste skaffa bankkonto för att få veckopeng och inte ens kan köpa en glass eller en macka i idrottshallen utan att släpa bankkort och mobil till träningen?
Det är sent på jorden, sent ska syndaren vakna. Cirkusdirektören Henry Bronett skrev i helgen ett blogginlägg där han beskrev hur han på krångliga byråkratiska vägar måste skaffa ett bankkort till sin son för att sonen ska kunna gå på bio (”cash-free!!!”). Lydiga idioter, kallar han oss alla som har gått med på att låta det gå så här långt, så här snabbt.
Och jag tänker på festivalen jag var på i somras, ”cashfree!!!” även den. Där datorsystemet gick ner och ingen kunde köpa vare sig mat eller öl. Vilset vandrade folk från tält till tält för att se om det fungerade bättre någon annanstans. Tills någon smart person kom på att det gick att swisha till en anställds mobil.
Men inte i Sverige att betala med svenska kontanter.
”Göran Zachrisson – porträttet” visas på SVT Play
”Klubben” är utgiven på Albert Bonniers förlag
