Nina van den Brink: Myten om att det svenska språket är fattigt på ord
Bild: TT
Inför nationaldagen råkade jag åter ut för det som ganska ofta händer, att en person med annat modersmål påtalade hur språkfattigt svenskan är, jämfört med hans eget språk ( i det här fallet polska).
Jag går inte på den längre. Inte sedan jag läste franska på Stockholms universitet och den franska lektorn sa exakt samma sak. Franskan var så ordrik, hävdade hon. Det fanns inte alls lika många variationer av orden i svenskan. Vi var en grupp på runt femton tjugonåntingar och vi satt antagligen och nickade medhållande. Så är det förstås, säkert. Det har man ju hört, att alla andra språk är överlägsna den ordfattiga och grammatiskt försimplade svenskan. Ända tills franskalektorn kom till sitt exempel: I franskan finns tre ord för det svenska ordet ”boll”. Medan ni i svenskan säger boll om allt möjligt så säger fransmännen lite mer uttrycksfullt ”ballon”, ”balle” och ”bille”, förklarade hon.
Jaså, boll, klot och kula, menar du!
Det är inte lätt att lära sig nyanser på ett främmande språk i vuxen ålder och hur ofta får man egentligen chans att prata om klot och kulor när man en gång har lämnat barndomens flitiga lekar och spel.
Det var hur som helst en ögonöppnare för vilken kliché det är varenda gång någon från polskt, ryskt, persiskt, engelskt eller tyskt håll börjar prata om sitt språk som så synnerligt ordrikt. Den stora ordrikedomen brukar till exempel anges som skäl till att franskan är lättare att rimma än svenskan. Men vet man lite om de båda språkens prosodi så är det inte så svårt att gissa att det snarare kan ha något att göra med sådant som betoning och accent, som i franskan alltid bygger på samma principer, medan i svenskan, som bekant, ord som stavas helt lika inte alltid rimmar, jämför anden (fågeln) och anden (själen). Den för en svensk något entoniga språkmelodin i franskan, med bunden betoning på en viss stavelse, gör därtill att det i fransk ’versification’ (poetik) lättare accepteras att ett tvåstavigt ord bara rimmar på slutstavelsen, så som trouvé (hittat) och lavé (tvättat).
Man kan hålla på så här i evigheter och leta skillnader i språk som talar för att det ena och sedan det andra språket är ordrikare och grammatiskt finurligare än det andra och sedan det ena. Lingvister brukar dock vara eniga om att alla språk har de ord som de behöver, och att det är omöjligt att säga att ett språk är ordrikare än ett annat, eftersom man då först måste definiera exakt vad ett ord är, när det slutar vara ett visst ord och blir ett annat (jämför ’bil’ och ’bilen’), när ett låneord anses införlivat i ett språk, vilken slang som är införlivad etcetera.
Personligen brukar jag säga till dem som hävdar att svenskan är ordfattig (ofta är det svenskspråkiga personer som gillar att läsa på engelska) att de ska läsa Gunnel Vallquists översättning av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Man glömmer helt bort att man inte läser boken på franska, trots att man aldrig tvivlar på att språket är svenska.
Det vill säga: Orden finns där, även i det svenska språket. Lär dig att använda dem!
Det är naturligt för alla som lämnar sina barndomsbygder bakom sig att, förr eller senare, drabbas av någon form av nostalgi och romantiskt förhärligande av det ursprungliga kulturarvet. Men de enda som har på fötterna när de kommer med sådana språkliga överlägsenhetsanspråk är finlandssvenskarna, som brukar hävda att det är de som ser till att hålla hela det svenska språket levande.
Och det är naturligtvis inte alls av nostalgi jag påstår något sådant.
