Nina van den Brink: När man slänger historien i sjön
Det är lätt att förstå att Iraks befolkning omedelbart efter diktatorns fall ville riva statyerna på Saddam Hussein. Det är samma typ av segersötma, samma maktskiftets glädjeyra, som fick väst- och östtyskar att vilja riva Berlinmuren, hela muren, inte bara en öppning i den. Och östeuropéer att välta Stalinstatyer över ända i stad efter stad. På samma vis är det svårt att inte känna ett mått av sympati när människor i en tid av folkresning mot ett evighetslångt rasförtryck välter statyer och slänger slavhandlaren Edward Colstons i havet. Den symboliska kraften i detta är uppenbar och antagligen alldeles underbar.
Men när en stads beslutsfattare själva, utan att ge sig minsta tid till eftertanke, börjar plocka bort sina historiska skulpturer, som ett svar på dessa upprörda folkmassors spontana aktioner, som var fallet i London i helgen, så förefaller det vara en ytlig symbolhandling. Att slavägaren Robert Milligan plockades bort från platsen utanför ett museum i Docklands var kanske på tiden. Men å andra sidan kanske inte. Varför stod han där? Fanns det möjlighet att använda hans roll i denna mörka, men faktiska, del av den brittiska historien till att upplysa och på så vis göra skillnad? Skyltar? Närliggande statyer? En utställning? Ett nytt museum? Hann någon ens reflektera över det?
Berlinmuren är ett bra exempel på hur påminnelser om dåliga saker kan vara till nytta för senare tiders människor. Muren var en symbol för förtryck, för kommunism i sin värsta, omänskligaste form, ja, inte bara en symbol, den utgjorde själva förtrycket. Ändå såg några historiskt medvetna idealister till att en del av muren bevarades. Det vore synd att idag riva dessa rester som tydliggör ödet för en stad att bli så brutalt delad, för ett folk att bli så isolerat, även om det idag finns människor med smärtsamma minnen av livet bakom den. Muren har med tiden kompletterats med museer och skyltar som berättar om den grymma historien, och få lär se murresterna som en hyllning till DDR eller Stalin.
När det på till synes fullt allvar diskuteras om Carl von Linné ska få stå kvar som staty på olika platser i Sverige får vi bara hoppas att makthavare på alla positioner har ryggrad nog att ta sina egna genomtänka beslut. Linné var en betydelsefull vetenskapsman för 300 år sedan, som la grunden till och systematiserade botaniken och zoologin. Det är därför han står staty på så många ställen. Säkert var han en manschauvinist, nästan konstigt annars. Säkert rasist också, väldigt ovanligt annars, på den tiden. Vi får stå ut med det. Linné har inte varit här på 300 år så tiden (historien) har inte fått en chans att påverka och utveckla hans personlighetsdrag. Det är hur som helst inte därför han står staty. Och det är en viktig skillnad.
Censur är farligt. Accepterar vi censur idag, hur än goda syften, så får vi acceptera censur imorgon och den dag illvilligare krafter nått makten. Vi behöver definitivt komplettera vår historieskrivning så att den blir mer korrekt och rymmer fler än bara en begränsad grupps enögda perspektiv. Men vi har inte för mycket av historia. Vi behöver inte rensa ut de rester av historia vi faktiskt har så att vi blir helt okunniga om den, glömskare, i förlängningen dummare.
