Nina van den Brink: Världen är redan mer syrefattig utan Kristina Lugn
I slutet av 1980-talet låg jag på en soffa och läste de utvalda dikterna i Kristina Lugns ”Lugn bara Lugn”.
”Är hon verkligen bra”, frågade en vän. Hon hade själv inte läst, men det var som att pocketformatet, bästsäljarformatet, väckte misstankar om att det i själva verket handlade om något kommersiellt, något förenklat. Hennes genombrott med diktsamlingen ”Bekantskap sökes med äldre bildad herre” hade väckt sådant intresse några år tidigare och gjort henne så folklig att hon endast femton år efter debuten med ”om jag inte” (1972) kunde samla dikter ur sex diktsamlingar och ge ut på Månpocket.
Så populär kan väl inte en riktig poet bli?
Men Kristina Lugn var en alldeles unik poet, som kombinerade lyrisk exakthet och komprimering med en bitter galghumor och en samtida slagfärdighet. Som i denna dikt från ”Bekantskap önskas …”:
”Gud så dumt att gå omkring / i en expanderande kommun / och bara tänka på sig själv!
Gud så dumt att plötsligt / börja hänga läpp så där / i kön framför barnavårdscentralen!
Som om du inte vore en helt vanlig / vilt främmande / människa som alla andra!”
Det var en humor hon även visade prov på i tv och intervjuer, som när hon med en cigarett höjd över huvudet i samband med 2018 års kris i Svenska Akademien, där hon satt på stol nummer 14, försökte mota bort journalisterna med orden: Jag röker. Ni kommer att dö!
Jag tar emot beskedet om hennes bortgång med en känsla av den syrefattiga tomhet som blir kvar i ett rum efter att en excentrisk och utmanande personlighet lämnat det.
Det var antagligen den där bitska humorn som gav hennes dikter ett sådant ovanligt brett genomslag och lockade även människor som vanligtvis inte läser poesi att ta till sig raderna. Efter att ha följt upp med ”Hundstunden” 1989 sadlade hon om till dramatik och drev vidare Allan Edwalls teater Brunnsgatan 4 från hans död fram till 2011, då hennes dotter Martina Montelius tog över.
Kristina Lugn blev 71 år.
