Nobelpriset satte sprutt på Dylan
När artisten Bob Dylan, 81, i dagarna besöker Sverige är han i sitt livs toppform. Är det Nobelprisets förtjänst?
Bild: Chris Pizzello / AP
Det brukar sägas att Nobelpriset är nådastöten för en författare. Det ger visserligen odödlighet (nåja, i åtminstone 15 år), men kan resultera i grav skrivkramp.
För Dylan har det varit tvärtom. När han fick Nobelpriset i litteratur 2016 duckade han för uppmärksamheten. Ryktet säger att det var Keith Richards och Ron Wood i Rolling Stones som övertygade Dylan om att Nobelpriset faktiskt var värt att tas emot och att han nog borde svara i telefon när Akademien ringde. Det gjorde han så småningom och prisutdelningen skedde backstage, när Dylan ändå var i Stockholm för en konsert.
De sex år som gått sedan dess har varit en gyllene period för 81-åringen. Skivan Rough and Rowdy Ways utkom 2020 och blev en stor framgång. Kritikerna var lyriska, de hörde en pånyttfödd artist och den märkliga, 16 minuter långa, sången om Kennedymordet Murder most foul blev Dylans första listetta i USA – efter 60 års karriär. Skivan är briljant textmässigt och musikaliskt förnyar han sig. Folkmusiken är borta, rocken likaså. I stället lanserar han en tung, långsam musik som kan kallas ”industricountry”, rostbältespoesi om en sliten värld.
Men debatten om det riktiga i att ge Dylan priset har inte upphört. Lika bra det. Dylan behövde inte prispengarna – men hans karriär visar att han behöver motstånd för att ge sitt bästa. Buropen när han övergick till elektrisk rock i mitten av 1960-talet startade en intensiv skaparperiod. Kritiken mot hans religiösa sånger mot slutet av 1970-talet sporrade honom. När han fick franska Hederslegionen 2013 protesterade konservativa politiker. Kvällen efter att ha kritiserats av Marine le Pen steg Dylan upp på scenen i Paris, påtagligt pigg och kommunikativ. I stället för att som vanligt snabbt försvinna efter spelningen ställde han sig längst fram och imiterade en cowboy. Han låtsades dra sitt vapen, riktade pekfingret mot publiken och log kaxigt.
Efter Nobelpriset turnerade Dylan flitigt med The Never Ending Tour som pågått sedan 1980-talet. Han sjöng bra och plockade fritt ur sina närmare 700 sånger. Men pandemin tvingade fram en paus. Och när hans berömda turnébuss rullade ut på nytt i december 2021 var turnén omdöpt till Rough and Rowdy Ways.
I veckan har han två konserter i Sverige. Och det är en ny Dylan som möter publiken 2022. Som en ivrig debutant lanserar han sin skiva. Sångerna han skrivit efter Nobelpriset visar honom som amerikansk modernist, inspirerad av T.S. Eliot, beatpoesi och… Johnny Cash. En blandning bara Dylan klarar av. Hittills har han gjort ett åttiotal konserter. Publikintresset är större än på decennier och nya konserter läggs till.
Inte nog med detta. Dylan har skrivit sin första bok på närmare 20 år. Också den kan ses som ett var på Nobelprisdebatten. Han är inte ovetande om att hans prisföreläsning jämfördes med en skoluppsats. Men nu…
I början av november utkommer: The Philosophy of Modern Song. Den innehåller just det kritikerna tyckte att Bob Dylan saknade i sitt Nobelpristal – essäer om musik. Att Dylan är en musikkännare av rang vet den som lyssnat till Theme Time Radio Hour, en serie radioprogram som han spelade in mellan 2006 och 2009. I över hundra avsnitt talar han kunnigt, roligt och ytterst välformulerat om amerikansk populärmusik och historia.
Den Dylan som ger konserter i Sverige denna vecka är helt enkelt i sitt livs toppform. Rösten har djupnat och han är mer publiktillvänd. Det är bara att tacka Svenska Akademien och dess kritiker. Tänk om årets litteraturpris, som tillkännages snart, kunde få samma effekt…
***
Läs även: Sanningen om Vreeswijks mest älskade låt
